Mandelmusslor ...  bakade på smör och med kärlek. Jag tycker att jag är frikostig med de båda. De är ju trots allt något speciellt med mandelmusslor till jul. Legenden, trions variant, säger att de alltid bakas av far i huset. Men jag vill bestämt hävda att det är en myt, för jag kan inte komma fram till något annat än att detta har skett vid ett enda tillfälle - en advent för flera år sedan när jag hade åkt på influensa. Legenden säger också att det finns en stor tunna med vipplock, mellan matrummet och köket, som är fylld med mandelmusslor och där förser man sig med en när man går förbi. Också detta en myt, sprungen ur en dröm som någon i trion hade som liten.
Nåväl, något fallerade idag. Trots generositet med de båda huvudingredienserna. Kanske var det ett svek när flytande smör/rapsolja blev en genväg att pensla formarna med. Och kanske var det detta som orsakade att det kärleksfulla inslaget tog vägen någon annanstans. Det blev ingen tunna att fylla. Inte ens en liten burk. Det mesta blev till smulor och många grodor hoppade ur munnen.
Denna mytomspunna jul. Den mer sanningsenliga versionen innehåller fler fadäser och inte alltid allt man förställer sig. Bäst blir det att lämna lite utrymme även för detta. Vara lite mer tillåtande. Det kan också ha sin charm så här i adventstid. Och det förenklar en hel del.