Husbygge-tålamod

"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.

DSC_3953

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


× 7 = forty two