I boden står en spark lutad mot en av väggarna. Väntar på vintrar som inte längre tycks finnas. I alla fall inte här, där vi bor. Den snö som, för första gång denna säsong, ymnigt faller utanför husets fönster får mig att tänka på det. Det är till och med så att trädgården blir vit. Flingorna lägger sig som ett tunt transparent täcke på gräsmatten. Fast utanför grindarna blir det snabbt till tö och slask.
Lite mysigt är det i alla fall att se dem falla och medan de håller på med det roar jag mig med att botanisera bland fjolårets fröpåsar. Det skramlar i burken med frön. Det är bönorna som trillat ur sina torkade baljor och väntar på betydligt mer värme innan de mår bra av att komma i jorden. Men kanske finns det något annat ... under tiden man sällskapar dem i väntan på vårvärmen.
Det allra mesta jag finner, faktiskt nästan allt, är alldeles för tidigt att så. Men där ... minsann ... några kronärtskocksfrö.  Inte amatörens bästa vän precis, de är rätt svårflörtade, men helt klart värda ett tappert försök. Så jag traskar ut i det vita, bort till boden intill den med sparken, för att hämta såjord och några krukor. Fröna hamnar sedan glest och ytligt i den gamla patinerade terrakottan och därefter ställs de ljust i väntan på grodd.
Årets första sådd sker därmed samma dag som vinterns första snö lägger sig vit i det jag envisas med att kalla vårt gröna rum. Stora flingor singlar sakta ner utanför det fönster där jag ställer krukorna, för att sedan ta mer fart och börja virvla kring i blåsten som yr runt. De lockar inte ut mig mer idag, men de gäckar med en längtan efter några härliga vinterdagar innan våren landar. Kanske kommer de. Kanske blir det rent av en vinterdag lite längre fram som inbjuder till att sparka. Om inte, så kanske den dagen kommer en annan vinter. Kanske ...