Jag makar mig försiktigt ur sängen. Försöker smyga. inte just så tidig, men först av alla. Det är helg och hela familjen är samlad under samma tak. Vi väljer att använda tid och rum för att fira födelsedag som egentligen har sin "rätta" dag först när jobbeveckan åter drar igång. Solen retas bak molnen med ett ljus som lurar mig tro att den faktiskt tänker titta fram. Intill frukostbrickan ligger en födelsedagspresent som väl matchar en solskensdag. Ett litet hemmainslaget paket gömmer ett par solglas.
Fasadflaggan, den som tappert får tjänstgöra för den uteblivna flaggstång som vi gärna hade haft, hamnar på plats utanför köksfönstret. Blåsten är på god väg att snuva oss på ännu en. Tilltufsad i kanten fladdrar den högljutt i den hårda vinden.
Tanken var en tidig tur till blombutiken för att komplettera brickan med ett fång rosor, men kanske blir väntan för lång för den som fortsatt låtsas sova medan tissel och tassel avslöjar förberedelser i köksregionen, så några av de första tappra små vårlökarna i trädgården för agera stand in och gör det med den äran, så få och små de är.
Så står vi hela gänget utanför dörren, öppnar den försiktigt medan våra morgonhesa stämmor tar ton. Ett "yrvaket" ansikte ser "överraskat" ut medan leendet är helt äkta. Precis så som det brukar vara, så som vi vill att det ska vara.
Det är härligt att känna att man får en dag som är alldeles ens egen. Härligt att vara trygg med att hela familjen delar den. Lika kul att få som att ge.