Jag stiger upp tillsammans med dig. Börjar dagen, och en helt ny vecka, innan natten hunnit ge plats för morgonen. Trevar mig fram i mörkret innan lampan brutalt tillåts lysa upp rummet och få sömndruckna ögon att kisa. Men vi ger natten den stund den behöver för att låta gryningen ta vid. Sätter oss tillsammans vid frukostbordet och viskar till varandra. Viskar därför att allt är så tyst runt omkring. Barn som ännu sover i varma sängar, en värld utanför som ännu inte vaknat. Du ska snart väcka den. Köra ensam långt och länge. Jag gillar det inte, men ibland är det bara så det är. Jag kommer tätt intill en liten stund innan du ger dig av. Följer dig till dörren för att öppna den tillsammans med dig. Då möts vi av gryningen. Och i den hör vi koltrasten.