Trädgården prunkar av allium, silverarv, rhododendron, akleja och blåregn. Frysen är en gömma av iskalla pajer, grillkött, kakor och tårtor. Vi förbereder vad vi kan och gläds åt att trädgård och väder är behjälpliga på vägen och bistår med vacker rekvisita. Jag hälsar - äntligen! - glatt solen och termometerns tvåsiffriga grader med att skyndsamt klä mig i shorts. Hoppas att den första solbrännan ska hinna landa på benen för att bättre matcha sommarklänningen och vår finklädde student. Han blir ombedd att posera framför blåregnet i vita finskjortan och nyinköpt kostym. Så stilig. "Vad är väl en bal på slottet", låtsas jag sukta och tänker att lycklig är den flicka som får hålla honom under armen när röda matten rullas ut. Typiskt mamma-tänk. Studentbal med champagne, trerätters och vals. Studentens lyckliga dar ... Sommarlovet lurar bak närmsta knut.
Vi pusslar - gör så gott vi kan. Försöker skynda långsamt, hinna njuta och glädjas fullt ut mellan varven. Kompletterar frysen med fler pajer och tårtor. Ser vita finskjortan hänga framme medan nya kostymen har sträckts och ledigt hängts tillbaka i garderoben, redo att åter kläs på när studentdagen vaknar.  Vi tar oss genom mörka småländska skogar för att hjälpa äldst, som nu har sommaruppehåll i studierna, med att komma hem med väl tilltagen packning inför en sommar samlad med familjen. Ser yngst ge sig iväg, med vad han bedömer som tillräckligt överlevnadskit, för att ta båten ut i skärgården mot äventyr med paintball, grillning och övernattning tillsammans med klassen. Våghalsiga lärare har, under högljudda protester från en sammansvetsad niondeklass, bjudit in oss föräldrar för att delta ett par timmar under kvällens grillning. Vi pusslar nya bitar mitt i övriga förberedelser för att få vara en del också i detta. Packar en korg med det vi blivit ombedda att ta med. Ger oss iväg några mil med bil som, över broar och småvägar, längs sommarängar med fötter i sankmark, tar oss till kustbandet och skägårdspärlorna.
Fem minuter från destination ringer telefonen. Det är yngst som med tydlighet förmedlar att han inte vet några andra föräldrar som kommer på kvällens grillning. Kan det vara så? Ja, kanske. Vi väljer att vara lyhörda för den bedjan som hörs mellan orden. Låter bli att säga var vi befinner oss. Väljer att låta bilen osedd smyga förbi kursgården som egentligen var platsen för kvällen. Kliver istället ur några hundra meter längre bort. Tar med vår picknickkorg och sätter oss på klipporna omringade av havsvindar och sol. Mumsar smarriga mackor med grillad kyckling medan havet kluckar mot klippkanten. Kommer snabbt fram till att det här är vad man borde göra oftare.
Kvällens snöpliga utflykt får en värdig avslutning.
När vi ger oss hem låter vi bilen ännu en gång smygande ta oss förbi kursgården där vi ser ett gäng tonåringar sitta samlade i kvällssolen. Sannolikt mycket nöjda ... i tron att föräldrarna är någon helt annanstans.