Vi tar en tur till landet du och jag. Till den plats där mina fötter sprang barfota när de var små och det var sommar. Bland mjukt gräs och höga ängsblommor. Bland grus och småsten som borrade sig in i fötterna på tvättbrädevägen som ledde ner till den lilla stranden. Stranden där jag lärde mig simma. En gråmulen sommardag som var oändligt lång och jättetrist. Jag lärde mig simma för jag hade inget annat att göra.
Vi åker för att känna hur allting mår.
Landet. Den plats som väntade på oss varje år för ett långt sommarlov. Den plats där bara sommarfötter hoppade på tuvor och stenar för att ta sig ner till havet. Den plats där havet brusade och svallade mäktigt.
Fötterna passar inte längre i samma avtryck som då. Det mjuka gräset är mest mossa. Ängsblommorna är kvar medan den lilla badstranden ofinns. Vägen asfalterad. Havet brusar och svallar vidare.
Lärkträdet som en gång planterades står med mjuka barr och gröna kottar, bland mossa och högt gräs. Skänker villigt några av sina lågt hängande kottklädda grenar.
Vi åker för att klippa det gräs som växer i mossan som blivit.
Det stora blå verkar må som det alltid har mått.