En gråmulen och kylig novembermorgon. Första gången denna säsong som yngst glider ner i den nyinköpta vinterjackan när han är på väg till skolan. Morgonen är nog faktiskt den första denna höst som verkligen kräver lite varmare kläder. Nu hoppas jag att det kylslagna håller i sig. Det skulle klä advent att få vara inbäddat i frostiga morgnar.
Å´ tänk, nästa vecka landar vi där - i advent. En energifylld iver har drabbat mig sedan ett par, tre veckor tillbaka att vårt hem i år ska vara bättre förberett för ett lugnt och skönt adventsfirande. Vanligtvis hopar det sig under veckorna före jul, men i år, när jag kände flåset av advent i nacken, ökade jag tempot och gav var och en i familjen ett tydligt budskap om vad som önskades vara färdigställt till det blivit dags att tända första ljuset. Uppdragen som fördelats har lett till att det nu står en stor pappkasse laddad med putstrasor. Jag ansvarar för fönster och det kräver verkligen tio djupa. Viss tveksamhet har förekommit kring att ambitionen för mina mål kommer att hålla, men, peppar peppar, det är inte många fönster kvar nu. J har fått äran att få mässingen att skina. Ljusstakarna återstår men luckorna till kakelugnen kan vi numer nästan spegla oss i.
Så är det silvret; några ljusstakar och lite bestick. Den biten vilar på mellan och yngst. "Jag tycker det verkar kul att putsa fönster", säger mellan och försöker deala bort silverputsningen. Men eftersom fönstren ligger inom mitt tilldelade område så är ju detta knappast till gagn för yngst som högljutt protesterar mot förslaget. Äldst är på behörigt avstånd och kommer inte hem förrän några dagar före jul, så där har de två yngre i trion inte mycket att hämta.
Bomullstrasorna som är tillägnade vår lilla silversamling ligger kvar i pappåsen och putsmedlet står oöppnat på bänken. Jag tänker inte falla till föga. Jag putsar färdigt de fönster som återstår och låtsas som om jag inte hör den pågående diskussionen. Kanske, kanske inte, glänser silvret innan det blivit dags att föra svavelstickan till plånet, men undan med det kommer de inte.

Promenaden får mig att komma hem med en liten bukett stensöta och blåbärsris, klarare tankar och lättare sinne. Den sorts ingredienser som en meditativ, rask promenad runt skogsslingan brukar innehålla. Ett bra innehåll i en måndag som har gjort sina försök att vara solig men fallerat gång efter annan på grund av envisa grå moln. En måndag som känns lite tung att stiga upp till så här en tidig novembermorgon. Tända ljus, en stor kopp te och en trave böcker och tidningar är också ett bra innehåll en sådan måndag. Att ge lite tid för vart och ett gör dagen till en bättre dag.

En ny vecka efter en helg med lite att stå i. Jättekrukan med dignande citroner har flyttats in i orangeriet efter en gemensam insats av maken, mellan och yngst. Tiden som gått sedan internationella kvinnodagen för drygt elva år sedan, den dag då denna citrus med stora, gula frukter var en hanterbar skönhet som jag inte kunde motstå, har gjort den till en bjässe som jag inte längre orkar rubba. Ett angenämt bestyr får man väl ändå lov att säga, men det kräver sin man när den ska in i vinteridet och till det behöver jag numer hjälp.
Amaryllislökar har blivit satta i jorden, köpta både nu i år och tidigare höstar. Blomning under advent? Ja, kanske ... men i vart fall hoppas jag att de ska hinna upp till jul.
Oliven står nu ensam kvar ute i novemberdiset i väntan på att en frostknäpp ska bita till. Det blir lättare frukter då har jag med mig någonstans ifrån. Men om de seden hinner mogna - det är ju en annan femma. Än så länge hänger de envist kvar på grenarna. Små kämpar i ärtstorlek som bestämt sig för att trotsa den skandinaviska vintern. Men de lär retirera innan tillräcklig sol och värme åter når våra breddgrader.

Ja, lite trädgårdspyssel blev det i helgen och efter den upptäckte jag denna gråa, blöta novembermorgon, att mina röda gummistövlar, som jag lämnade jordiga ute på terassen, övernattat ute. Men alla mår vi väl bra av lite friskt luft och en renande dusch.