Nu var det bra länge sedan kaffekoppen togs med ut i trädgården. Det må vara varmt för årstiden men det lockar ändå inte. De små vändorna i gröna rummet blir färre och kortare. Någon kruka återstår att bära in för vintern men annars är höstträdgården tillräckligt redo för de återstående mörka månaderna.
Något ger fortsatt ögongodis eller värmer inombords. Särskilt gillar jag hortensiorna som nu står nedgrävda i trädgårdslandet där de får övervintra i sina krukor - lika fina nu som mitt i blomningstid.
När jag går in genom grinden påminns jag ännu om en dag på stranden, eller om doften från ringlande honung, från strandkrassen som ännu blommar i urnorna på grindstolparna.

Jag blir glad av att kunna plocka färska kryddor till matlagningen eller bara för att de är fina att ta med in. Rosmarin, dragon och lagerblad i orangeriet, citrondoftande timjan och sammetslena salviablad i landet direkt utanför kökets terassdörrar.

Till advent och jul sätter skattar jag högt att jag kan gå ut i trädgården för att ta kvistar av murgrönan. Med åren har den blivit lite av ett monster som jag ser skönheten i, men det krävs att man tuktar hårt för att den inte ska ta sig genom den murade väggen in till orangeriet.
Jag blir uppmärksam på knoppar i en New Dawn och i den purpurfärgade rosen som klänger precis intill men som jag inte vet namnet på. Båda nu åldrade gamla damer. De ger mig var sin ros att ta med in som får ta plats på arbetsbordet. Där hänger de nu vilsamt lutade mot varandra i din morfars gamla grogglas. Det är en fin sak mitt i november.