Så sakteliga letar sig julen in

DSC_5115Ljuvligt att se och känna solen. Den bländar ögonen och värmer ansiktet och man kan nästan inte få nog. Tar sig in genom gamla repiga fönsterrutor som är nyputsade fast det knappt märks. Fönsterputs känns som ett otacksamt jobb fast ändå jättehärligt när det väl är gjort.
Vi lyckades med det vi föresatte oss till advent. Mässingen skiner, silvret glänser och fönstren ... ja, vad ska man tycka om dem?  Varken glänsande eller skinande, men rena är de. Gamla bubbliga, repiga, ohanterliga glasrutor till trots hör jag mellan säga, efter att jag torkat sista turen med trasa och tidningspapper: "Man tror ju inte att rutan sitter kvar. Jag måste gå fram och känna." Det säger en del om när de genomgick putsning senast. Det är roligare att låta julen ta plats i rena fönster.  Å´ det är härligt att se solen komma in.

Jag har julärenden idag och de går snabbt och lätt och känns roliga att göra när jag får sällskap av solen där jag cyklandes tar mig fram. Väl hemma kan jag bocka av allt som stod på listan. Nöjd med det  plockar jag sedan in lite kvistar av buxbom från trädgården, klär ett ståltrådshjärta som får ersätta det som blivit kvar på murstocken sedan förra julen.
Så sakteliga letar sig julen in lite i taget och precis som med solen blir jag glad av att se den ta plats här hemma och känna den runt om mig.
Dagarna fram till jul lär väl i vanlig ordning springa iväg. Jag gör tappra försök att få dem att stanna lite längre. Jag tycker om att vara mitt i advent.
DSC_5121

2 thoughts on “Så sakteliga letar sig julen in

  1. Solen är så efterlängtad. Jag ser framemot mer ljus för att jag ska få bättre fotograferingsljus. 🙂 Underbart stålhjärta du har gjort. Sånt där som gör en glad. Fin måndagskväll till dig.

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Det klädda hjärtat är en favorit i repris.
      Å´ du; snart vänder ljuset åter. 🙂
      Ha det gott!

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


− four = 1