Julen försvann med Knut. Alltihop. Somligt lades varsamt tillbaka i de kartonger som stått gömda i källaren under helgerna, annat slängdes på komposten. Några hyacint- och amaryllislökar blev tillvaratagna och får nu tillbringa tid i orangeriet tills våren knackar på.
Strax utanför ytterdörren ligger en ledsam gran intill rabattkanten. Grön och grann och med nästan alla barr kvar på sina grenar, fram till igår morse ovetandes sitt öde. Ett styng av dåligt samvete tar tag i mig. Men jag kan faktiskt inte minnas att jag något år tidigare gett mig till tåls fram till tjugondag Knut. Allra mest känner jag mig nöjd. Som om jag klarat en prövning. Det är underbart att välkomna julen, så varmt och ombonat att få ha den omkring sig och lite vemodigt när det sedan är dags att dansa ut den, men också alldeles fantastiskt att ge plats för något nytt. Den känslan har blivit extra påtaglig i år.
Nu längtar jag efter tulpaner på bordet och primula i fönstren. Små pärlhyacinter som får blomma inne för att sedan få en plats i rabatten till våren. Jag tycker om känslan som dagen ger mig när den nu är ljus en stund längre och tanken på att många dagar framöver kommer att få mörkret att tillbringa allt längre tid någon annanstans.