Det är en typiskt tråkig måndag och motivationen har tagit vägen någonstans där jag omöjligt kan hitta den. Egentligen är jag inte helt klar över vad som är typiskt för en sådan måndag. Det mest karaktäristiska är väl att det är så den känns, utan att jag kan sätta fingret på varför. Ibland bara händer det. Och det har man ju blivit lärd, att "ibland händer det", innebär storvinsten på triss. Ack så bedragen! En tråkmåndag syns minsann inte röken av storkovan. Inte ens ett styng av lust att pröva lyckan infinner sig.
Först ut av de sju är det man med säkerhet kan säga att den alltid är, måndagen, och oftast tycker jag att just det skapar en känsla av något nytt och spännande. Tankar över vad veckan kan komma att innehålla. I dag funderar jag inte på det.
Men tråkmåndagen brukar lura på ett ess någonstans där i ärmen. Den gör ofta tisdagen till en bättre dag, och det i sig känns jämförelsevis fantastiskt bra. Det får mig att i någon mån kunna se att den har ett ändamål, och att det inte är så dumt att den infaller någon gång emellanåt.
Medan jag väntar ut en dag som inte blev som jag hade önskat den, finns vi för varandra. Stöttar ... kramar ...  sådant gör en tråkmåndag till något bra. Eller i alla fall bra mycket bättre.