Man undrar varje år vart våren tar vägen. Åtminstone gör jag det. När jag tycker att den äntligen har kommit och jag gärna vill att den ska stanna länge, invaderar plötsligt sommaren och jag kapitulerar direkt. Helgen, den långa, soliga, varma och härliga, har vi ägnat åt att kombinera ledighet med sådant jobb man gör just när man är ledig. Vi har haft ett rejält trädgårdsröj. Kavlat upp ärmar, bländat grannar med vintervita ben klädda i shorts, hyrt släp och kört till tippen med en massa trädgårdsavfall. Annat som vi tyckte hade passerat bäst före datum fick hänga på. Det sved i mellan när den gamla, sedan flera år nedmonterade, studsmattan följde med ekipaget som for iväg. Och visst, det kan vara lätt att tycka att man röjer undan en epok, men det är ju inte i sakerna man vill att minnena ska finnas.
En hög bråte med ris, som hamnat på toppen av komposten och som krävt massor av tid att förmultna, hivades upp på lass nummer två. Där höll vår lilla kopparödla på att åka oönskad snålskjuts. Jag vet inte om kopparödlor hittar ett ställe där de troget övervintrar, men varje år, någon gång under tidig sommarsäsong, dyker den upp när vi gräver i komposten. Måtte vi inte sätta spaden i den. Med varsamma händer hjälpte vi den tillbaka dit vi tror att den helst vill vara.
Trädgårdsröj kräver mycket fika. Det är de där små stunderna man stannar upp som fulländar dagar med trädgårdsarbete. Att ha en trädgård, det tycker jag är att vara rik. Att ha en mysig plats för en kopp kaffe och för all del även, när den lediga dagen nått kvällen, ett glas vin, se sig runt och välja att se det fina, fast där finns massor av bråte, stök och ogjorda projekt, skräpiga hörn och ogräs. Trädgård för mig, det är en plats att vara för att må bra. Ett grönt rum man går in i och bara är. Åh, vad jag tycker om när sommaren tillåter att dörrarna in till gröna rummet får stå vidöppna. Det gör att det känns helt okej, om än lite sorgesamt, att ta klivet ut ur våren.

Små solar i gräset ...