Projektet "Vårt fina liv på landet" har dragit igång för säsongen. Skyddsskor och arbetsbyxor åker på. Den varma goa tröjan åker på och av beroende på väder och hur varm man blir av det man håller på med just för stunden. Släggan tas fram och korpen används flitigt. Så hörs den i trädtopparna också. När den inte ses flygande över ängen. Både herr och fru faktiskt.
Men korpen för ändamålet, den undrade jag till en början vad det var får något. Det är en sådan, förklarade den rådige sonen då, som de sju dvärgarna använder i gruvan. Aha!
Nu används den avigt och rätt av oss. Dock utan resultat av spännande mineraler. Mest ett jättegäng förargelseväckande faktiskt. Det är ett gruvsamt jobb 😉 att "plöja undan" en massa sten. Tidskrävande inte minst. "Det blir perfekt att ha till grunden", säger J som verkligen går igång på att göra jobbet själv, istället för att göra det enklare för sig genom att anlita någon. Dyrare gör man det ju också genom att beställa hjälpen. Kan det månne vara en tanke som slår en smålänning?

Men jag håller med och vi är helt överens. Det här är vårt projekt och ingen annan ska komma och pilla i det. Det är vi som ska bygga hus. Med våra egna händer. På den plats där jag tillbringat alla mina barndoms somrar. Den plats där pappa genom åren drivit alla sina små projekt. Där J och jag finner ro. Där havet busar högt. Där kossorna betar i hagen intill. Där ingen ser om vi smiter ut i mässingen en tidig sommarmorgon. Där hästarna nyfiket möter oss när vi går för att bada. Där fåren smiter in i vår trädgård och där sönerna tycker att vi bör ta betalt av alla fågelskådare som ockuperar vägen utanför vår tomt.

Förra säsongen rev vi. Denna säsong ska det byggas. Nu i tiden ligger förberedande grävarbete. Med spade, grep och korp. Arbetsamt och tillfredsställande på en och samma gång. Och gäckande.
Än så länge tar det fysiska arbetet mest våra helger i anspråk. Men det är ändå i livet på landet jag nästan alltid har mina tankar. Därför tar det också nästan all min tid och energi. Därför blir det inte mycket skrivet. Inte mycket sjunget. Men jag hoppas förstås jag finner ro att slå mig ner på min soltrappa då och då, med lite funderingar på livet och tillvaron, i stort och smått. En liten stund emellanåt att ta ton. Kanske viktigast; att komma ut i det böljande nyskira gröna och vita. När skogen täcks av Anemone nemorosa, då måste man tillåta sig många stunder att "bara" vara.

Ha det gott i vår vackra vår!