När dagarna är så varma att det är skönast i skuggan, då tycker jag att sommaren är som bäst. Nu har flera dagar varit så varma. Fast det blir inte många stunder i skuggan och verkligen inga långa. Men det blir en kort stund. Ibland. Tillräckligt.
När jag måste sparka av mig skorna då jag klipper gräset, för annars blir jag så varm att fötterna nästan får panik, då är också sommaren som bäst. Barfotafötter i nyklippt gräs ... bara känn in! Det är som Evert Taube i en liten ask.
En solig dag i maj när sommaren är så vacker den bara kan bli. När orangeriet får bli skrivarlya. Då är det lätt att trivas med tillvaron. Mitt i maj, när sommaren är i sin vagga, fuktträden blommar, syrenerna slår ut, nygrönskan bländar och man bara vill vara mitt i. Försöka fånga. Povel hänger som i ett litet snöre; "Underbart är kort, alldeles för kort". Men kanske just därför så fyllt av välbehag.

En eftermiddag, mitt i en osedvanligt stökig vecka, kommer vi plötsligt på att vi firar årsdag. Vi har nästan inte gjort annat än scrollat bilsighter i tre dagar, för vår gamla trotjänare som hängt med oss från sin begynnelse, under barnens hela uppväxt, på spännande upplevelser runt om i Europa, fått oss att känna oss trygga på vägen, snabbt hjälpt oss fixa praktiska ärenden, bara tvärdör en solig lördag i maj. Och därifrån börjar vi en ny tideräkning. På fjärde dagen köper vi ny bil, inte ny-ny, men ny för oss. Det tar ungefär en kvart från det att vi stiger in på bilfirman. En bil måste vi ju ha, känner vi. Så, klart, bra! På vägen hem kommer vi på att vi har bröllopsdag. Champagne, tycker vi plötsligt, det här blev ju så bra. Å minsann, vi korkar upp på kvällen. "Tänk så bra den där dagen var för tjugosex år sen", säger du. "Ja", svarar jag, "och nästan ännu mer fantastiskt att vi sitter här så puss- och krambenägna tjugosex år senare." Det är inte alla givet.  Vi bubblar och har det bra. En solig dag och underbar kväll i maj.

Vi hämtar kraft och tur är det. Ibland behöver man den extra väl. Jag försöker att vänta tålmodigt, men jobbar mest på att inte vänta alls. Yngste sonen är på roadtrip till huvudstaden med sina två "företagskompisar". De har med sitt UF-arbete på gymnasiet blivit nominerade och vunnit pris för länets bästa säljare och ska representera på UF-mässan i Stockholm. Mamman i mig är glad och stolt, känner och är trygg med att sonen är myndig och klarar sig fint. Men samma mamma vill samtidigt att han helst ska vara tillbaka hemma innan han ens har åkt. Det är inte på vägarna man vill ha sina "små" nyvuxna barn, men man måste kunna släppa taget och ge dem utrymme. En solig dag i mitten på maj ger han sig av glad och förväntansfull och jag försöker skingra tankarna.
Hela tillvaron bråkar med mig denna dag. Allt jag försöker ta mig för förblir ogjort. Beställningar är inte klara, varor är slut, butikens digitala system fullständigt släcker ner och omöjliggör enklaste köp, glassen jag slickar i mig som får ersätta lunch rinner kladdigt ner för hela blusen. Jag längtar hem. Allt som bråkar, till skillnad från allt som är underbart, tar sån tid! Skingrar å andra sidan effektivt tankarna. Inget ont utan något gott. Men nu vill jag bara hem! Å väl hemma gör jag mig av med frustrationen med en kopp kaffe i gröna rummet och lite trädgårdsans på det. Då ringer sonen och säger att de är framme. Oj, vad det blir tydligt vad som är viktigt.

Det är en solig och skön dag i maj. Yngste sonens väl planerade sudentpresent anlände nyligen med postleverans. Jag njuter av dofterna runt om mig. Nyklippt gräs. Syren. Känner att magen börjar kurra. Dags att inta köket och råda bot. Kollar in de nyplanterade sommarblommorna i grindstolparna. Tänker att det ska kännas lite fint och välkomnande när familjen landar på hemmaplan igen. Jag ser fram emot det, men försöker låta bli att ägna tid åt att längta hem dem. Fast å andra sidan är de något väldigt fint att längta efter. Det finaste fina.