Ska här hända nånting mer i oktober så gäller det att rappa på. Sista självande dagen innan vi landar i november. Dags för trappan att bli lite mer avskalad och kanske få ett ljus som lyser upp. Hotellet är i princip fullbokat men jag kränger in de sista små krukorna med australienska violer.
Man kanske inte bör tala högt om sina vanor gällande starkdrycker och inte tycks de väl heller höra till det botaniska. Men i helgen tillät vi oss för ovanlighetens skull en drink före maten och det anmärkningsvärda med det, kan jag tycka, var att jag gick ut i trädgården och skördade de små oliver, som sedan las i drinkarna, från mitt lilla olivträd. Tada! 🙂
Nu trängs liten och modell större olivplanta med viol, citrus, nerium, passionsblomma, örter, kamelia, kiwi, fikon, pelargoner ... ja, jag vet knappt allt, i en enda medelhavskompott i orangeriet. En riktig vinteroas där glöggen nog kommer att inmundigas på självaste julafton.
Den sista oktoberdagen har varit synnerligen grå. Vår lilla handjagare knattrade på friskt med mig bakom styret. Friserade det lilla som finns kvar av gräsmattan, efter sommarens torka, för sista gången detta år. Det lär väl bli besvärjelser till våren, över att gräsmattan ersatts med annan välvillig frodighet. Men grönt är skönt. Strunt samma av vilken sort. Det blir mer vilsamt att göra som Carl-Anton; låta alla maskrosor finnas. Det är fint att minnas små solar i gräset när sommar´n är slut.
Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
