... kompakt utanför rummet där vi sitter, tänder vi ljuset här inne, dricker kaffe och tycker att saffranskakan som vi bakat och serverar till blev riktigt god.
Första advent och vi är ute på landet. Torkar till efter en blöt promenad, denna gråmulna regniga söndag. Varje steg vi tar runt udden, där doften av tång stundvis ligger tung, kräver koncentration och stabilitet för att inte slira kull i lerig sörja eller på glatta, mossklädda stenhällar. Skönt nu, här inne, med gofika, glorian runt ljuslågan och stearinet som luktar gott. Lätt förstås att tycka att första helgen i advent hade gjort sig bättre med den sol och gnistrande vita snö som söndagen en vecka tidigare bjöd på. Men också snöiga promenader kan vara luriga med fläckar av ishalka. Jag har märkt av träningsverk, i muskler jag inte visste att jag hade, efter spända stelbenta promenader. Men så har jag lyckats hålla mig på benen. Nu får samma muskler vila medan vi har gråmys inne.

Mysigt var det också på den julmarknad som fått ta plats under helgen. Småskalig men allt igenom genuin, med fint hantverk för den som önskade. Vårt besök där ledde till fler önskningar än inköp, men vi fick med oss nåt verkligt fint därifrån bara genom att strosa genom stånden och få ögonfägnad, medan doft från granris och allsköns läckerheter bland delikatesstånden följde oss där vi gick.

Nöjd så. Vår advent har startat och jag tycker det är en fin tid. Stjärnor och stakar är på plats. Ljuset behövs under dessa mörka veckor. Påminner gärna mig själv om att det vänder tillbaka innan vi når jul - ljuset alltså. Den tanken tycker jag om.