Vi skulle ha varit på väg. Ganska långt och ganska länge skulle vi ha färdats på novembervåta vägar genom ett landskap i höstskrud. Med säker hand på ratten skulle vi ha styrt norröver. Vissa sträckor under den vilsamma, talande tystnad som jag bara kan känna tillsammans med dig. Andra sträckor skulle vi ha fångats av den musik som är vår när vi åker långt. Vi skulle bitvis sitta mitt i de samtal som för oss framåt, därför att längre bilresor inbjuder till det.  Stannat längs med vägen, vid caféet i den gamla mangårdsbyggnaden klädd i flagnande blekgul panel, inklämd mellan motorväg, täta furor och en blänkande sjö, där de serverar mediokra räkmackor och motsvarande klassens kaffe, som härligt retar smaklökarna för att det är där och då.
Det som skulle ha blivit en semester i miniatyr, som vi glatt oss till och som skulle bli crème de la crème mitt i en mörk höst på väg mot vinter, hos sanna vänner, med besök på en julglittrande slottsmarknad, blir som till aska. Allt som helgen skulle innehållit rycks bryskt ifrån oss av en kropp som värker, så het att den ger frossa och av hosta som gör ont.
Helgen blir du och jag, i skenet framför brasan med rykande, honungsdoftande te. Vi öppnar upp för att låta något oväntat, oönskat också bli till något bra, i takt med att vi ställer om.  Du och jag, omgivna av trion och trygga med att sann vänskap består.
Jo ... det blir en bra helg. Vi bilar en annan gång.