Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.