Mossan har växt sig frodig och ligger som ett tjockt duntäcke på en gammal överbliven regel i trädgården. Kalla fingrar lyfter försiktigt bort det ”bulliga” gröna som blivit alldeles krispigt av nattfrosten. Nu önskar jag verkligen att marken hade haft ett tunt, fint snötäcke. Ett sådant som kittlar känslan av vinter och stundande jul. Vad som är vinter mäts väl meteorologiskt av dygnstemperaturen och nu har vi faktiskt haft ett par nätter med minusgrader och sol som visat sig dagtid. En tung suck far genom mig när jag hör prognosen på lokalradion som säger att temperaturen under den kommande natten förväntas stiga till plusgrader och att regn väntas under morgondagen. Men jag ger inte upp hoppet om att snart få se landskapet i vinterskrud. Och advent är ändå i faggorna och julen stundar, oberoende av vad Celsius ställer till. Det är jag glad att ha på min sida. Jag som sällar mig till de som ser med förväntan på advent och jul. Så jag fortsätter att varsamt lossa mossan och tänker att nu ska den få ny plats att vara fin på över alla helger.

Jag tar en promenad i skogen och hittar nerblåst tallris som också blir fint till advent. Eftermiddagen är inte så sen när jag fyller famnen med ris, men mörkret börjar redan omge mig. Jag ökar takten. Stannar ändå till en liten stund där jag ser solen på väg att försvinna bakom skärgårdsöarna. Någon annanstans har vattenblänk på stenhällen frusit till is. Vinter i miniatyr. Idag är luften härligt kylig - lika krispig som mossan. Jag ska ta med mig det in i den väntade regniga morgondagen. Kanske som gjord för tända ljus, brasa, bak och pyssel.