Något varje dag har vi länge haft som motto när december har anlänt. Att göra något varje dag som bockas av från den traditionsenliga jullistan. Vi som egentligen inte håller så hårt på traditioner. Men en jul hemma, med familjen, det hör till sedan många år. Och det finns sådant som är svårt att avstå. Pepparkaksbak till exempel. Degen som kavlas lövtunn varje år, stundom under diverse väsande svordomar. Pilligt och tålamodsprövande men det doftar ju så gott.
Jag minns ett år när jag och min halva skulle mötas en kväll för att fixa julklappsinköp till barnen. Jag kände mig så nöjd när jag trampade iväg på cykeln in till butikerna där han stod utanför och väntade. Jag var sen och hade skyndat mig för att inte behöva lämna pepparkaksbaket för tidigt. En snabb puss och ett glatt leende från honom och en doft av pepparkaka som stod som ett moln runt mig. Att doften satt i kläderna var ju ganska mysigt. Men att jag hade haft så brått hemifrån att jag inte visste om att hela ansiktet var vitpudrat med mjöl, det fick mig att se mig besvärat omkring. Men för all del – ganska charmigt.

Jag har lätt för att charmas av december. Tycker att det är mysigt att baka och pyssla. Samtidigt kan jag förstå de som förfasas över kommers och hetsigt tempo.  Jag kan också känna av det, men jag försöker hitta min egen lunk. En takt som passar mig och vår familj. Jag vill att vi ska må bra i advent. Listan som vi gör, ”något varje dag”, kan lätt sväva ut och få ett väl ambitiöst innehåll. Men vi har kul när vi skriver den. Något läggs till och annat stryks. Allt blir inte gjort och det är helt okej.
Att hålla på traditionen men ändå inte, är ett sätt att hålla liv i det som betyder mycket för oss men samtidigt vara öppen för förändring. Det gillar jag.