Vi sitter i orangeriet och dricker kaffe ur våra blå ciderkoppar, de vi köpte när vi en gång bilade till Bretagne. Dörren står vidöppen. En sval pust smiter in emellanåt, men vi sitter mitt i ett tropiskt sommarklimat, ser hur fikonets små frukter börjar skjuta fart på kala grenar och känner citronen ge ifrån sig den allra ljuvligaste doft från knoppar som brister ut i blom, när stora hagelkulor plötsligt börjar dundra ner i marken. De smäller så hårt mot taket att det inte är lönt att försöka prata med varandra. Du sitter på andra sidan bordet om mig och jag kan omöjligt höra vad du säger.
Utanför lägger sig de hårda snökulorna, samlar sig i grupp och blir som ett vitt lapptäcke på den annars så gröna marken. Det slutar hagla för en stund för att sedan ta vid igen. Vi blir sittande kvar för det känns som om vi skulle bli anfallna om vi gick ut. Fast april är lurig. Strax tittar solen fram, men det kalla består - får det vita i den gröna mattan att glittra som kristall. Vi tar vid där vi var innan de blå kopparna dukades fram.
I trädgården står två solstolar. Den varma, soliga och långa fredagen under påsk lockade fram dem. Fast det blev inte många stunder att sitta i dem och de känns lite malplacerade där de nu står med fötterna i hagel. Då börjar stora vita flingor singla ner från himlen. Sådana man drömde om under julen. Lägger sig tillrätta i de stolar som kom fram ur vinterförrådet med intentionen att vi skulle luta oss tillbaka en stund i solskenet.
Ja, påsken kom och gick. Liksom vintern som gjorde en snabbvisit under dessa dagar. Men påskliljorna svek inte. De lyste där de stod i skydd på trappan, fredade från vinterns återbesök, under tak som höll stånd mot en illmarig Kung Bore.