Med köksdörren på glänt andas jag vårluft medan jag slår till degen till dagens brödbak. Jag trotsar den kalla vårmorgonen, som egentligen inte bjuder på tillräcklig värme för att göra det behagligt att låta dörren stå öppen. Men jag vill så gärna höra koltrasten sjunga för mig där han sitter högt upp i hasseln. Den hassel som vilar sina grenar över vårt lilla trädgårdsland, som bäddar ner höstens skörd i myllan efter sommarens odlingar, och ser till att det varje år kommer nya små skott bland vår blygsamma men glädjebringande lilla kompott av spenat, sallad, rädisor och rödbetor, eller vad annat vi för året odlar. Jag har så svårt att inte låta de nyfödda små plantorna få växa och bli stora där de ju uppenbarligen gärna vill göra just det. Men jag drar obarmhärtigt upp dem. Den lyckliga blir flyttad till någon plats där den ånyo kan få fotfäste, medan flertalet förpassas.
I rabatten utanför köksfönstret vippar påskliljor på långa stjälkar och lyser av gult. Nu ångrar jag inte det minsta den stora säck med lökar som jag förhastat köpte i höstas, eller den tid det tog mig att få dem i jorden när hösten var ruggigt kall, blåsig och blöt. Nu blir jag glad av att titta ut på allt det vårgula medan koltrasten sjunger och jag tippar mjölet ner i degbunken.
Dagen är väl kall för kaffe och nybakat bröd på soltrappan. De kalla vindarna är påflugna nog att hitta mig, fast jag trycker mig längst in i hörnan dit jag tycker att de inte borde nå. Men den har kommit en bit nu, den ljumma våren. Den bara tetas lite idag.