Mmm … ett saffransbröd med mycket smör i degen och fyllt med vaniljkräm … det känns lite spännande, nytt och jättegott, tänker jag och bestämmer mig för att sätta igång och baka på en gång. Kavla till en rektangel, skär tolv bitar, fyll med vanilj och gör knyten, fortsätter jag läsa. Verkar väl pilligt och tidsödande. Min bekväma sida tar vid. Höger halva triggar igång idérikedom som är ämnat göra saffransbaket enklare och roligare. Kransar, tänker jag, det är klart att jag ska göra kransar. Det blir ju mycket bättre och är väldigt mycket enklare. Perfekt!
Det är nu det börjar bli farligt.
Att man aldrig lär sig. Det tar inte lång stund förrän jag står med händer, väl insmorda i rikligt med vaniljkräm och försöker fånga upp vad som var tänkt skulle bli en saffranskrans. Istället tvingas jag nu hantera en hal massa som slingrar sig mellan händer och fingrar och läcker ut sitt innehåll. Humöret balanserar på ostadig vägskål. Jag har inte tid med detta! Verkligen inte krafter över för detta! Då tippar vågskålen. Kommer fram till att det jag allra minst har ork för är att tappa humöret. Rädda det som räddas kan tänker jag och snarare häller i mer än lägger ner "kransarna" i bakformar. Låter dem jäsa en stund under dryg väntan. Jobbar på ett glatt humör. Sedan: Skjuts in i ugnen! Följer gräddningen med viss förväntan. Tittar in i ugnen emellanåt. Minuterna går.
Ljuvliga jäsdeg. Efter en stund ser jag hur den börjar få färg. Hur den börjar ta form. Hur gräddningen på något sätt läker såren och helar degen. Förhoppningen tilltar att kunna finna härlig, krämig vanilj inuti. Och visst! De är ju riktigt fina när jag tar dem ur ugnen. Man tänker inte precis fotogenic, snarare mer black & white, men under rådande omständigheter så ... Nu är jag verkligen glad och nöjd med att jag inte lät detta misslyckande, som trots allt ändå blev ett ganska lyckat sådant, förta resten av min dag. Tänk vad energi som hade gått åt i onödan. Men nästa gång ska jag följa receptet! Till punkt och pricka!
Det är vad jag tror nu i alla fall.

Det enda riktiga hindret är rädslan för att misslyckas. I köket måste man ha en skitsamma-attityd.

Julia Child, amerikansk kock och kokboksförfattare (1912-2004)