Några dagar före jul. Årets mörkaste dag. Vintersolståndet. Jag tycker det känns bra att dagarna har börjat bli längre när julen gör sin entré. Visst vet jag att det tar tid innan det alls är märkbart, men jag tycker om tanken. Tycker om att veta att det är så.
Nu när dagarna är så väldigt korta är det verkligen jättefint med alla ljus, tända stjärnor och adventsljusstakar som lyser vart man vänder sig. Och det är mysigt att julstöka i adventsmiljö. Fast det kan bli mycket med alla förberedelser, allt man har omkring sig, samtidigt som mörkret omfamnar en tidigt. Det är klart att krafterna sinar ibland.
Då är det jättehärligt att bli inbjuden på vinlotteri. Att bli bjuden hem till en sann konstnärssjäl, som denna gång - det kan vara spännande. Det är med viss förväntan jag tar mig dit vinvännerna är samlade. Leenden, bekanta röster och tända ljus ger ett varmt välkomnande, en kopp med glögg som sträcks emot mig, ett inbjudande dukat bord, god mat och många skratt. Med ett djupt andetag lyckas jag mirakulöst dra med mig hela upplevelsen in och när jag andas ut igen tycks slaggprodukter åka med av bara farten. Känslan att det går för fort inne i mig byts genast till ett behagligare tempo. Kropp och själ intar mer något lealöst-och-sprudlande-mineralvatten-likt.
Dags att samlas kring pysselbordet. Vi visar först en lite osäker attityd, men vår sanna konstnärsvän får minsann allas vår kreativa sida att ta fart. Armar blir strax till ett slingrande ormbo där de med liv o lust far över bordet efter papper, lim, glitter och stämplar. Vi granskar nöjt våra egna och varandras alster medan vi bjuds på kaffe och dessert. Någon till och med skyndar tillbaka till pysselbordet för att fixa med lite finlir på sina egentillverkade julkort.
Kvällen fyller verkligen min energidepå med nya krafter. Och gissa vem som upprymt klirrar hemåt denna kväll - med storslam!