Vi har en helg när handbollstrunken står packad i hallen. Äldst och yngst i familjen, tillika coach och spelare, är på väg till match. Min tanke var att agera publik. Handboll är en trevlig publiksport. Men halsen känns igenkorkad och något kirrar runt i magen som gör mig lite illamående. Mår kymigt och istället för att heja fram spelarna på planen går jag tassande kring här hemma. Lyssnar på bra musik. Hostar och bestämmer mig för att göra något snällt för halsen – en stor balja med varmt te. Lurar lite på hur jag ska vara snäll mot magen. Kanske några pepparkakor? Men strax därefter blir det istället en ny stor mugg. Nu full med varm choklad med en rejäl dos av samma kryddor som annars används till pepparkaksbaket. Spetsar med en klick vispad grädde som lägger sig som ett härligt fluffigt moln över chokladen innan jag ser den flyta ut som till ett snötäcke. Huvudvärken lurar, men en stund på soffan medan jag brottas med att hålla sidan upplagen i tidningen jag valt som sällskap, samtidigt som jag försöker hålla händerna slutna kring den stora chokladkoppen, verkar få huvudvärken att tröttna för strax tar den vägen någon annanstans. Och där ligger jag nöjt medan det kymiga inte längre tränger på så envist och konstaterar att doktorns ordination med ”det grövre artilleriet” verkligen har gjort susen. Jag känner inte bara smaken av den lena, krämiga chokladen med det pikant pepparkakiga, jag känner också doften av varenda liten smula kakao, kanel, kardemumma och apelsin. Jag ger villigt upp tidningen och lutar mig istället tillbaka, medan jag blundar och låter mig omslutas av alla smaker och dofter som härligt retar sinnena.