Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!
Bland Kastruller och Vinglas
Härlig promenad och så en skön stund på trappen i solen. Jag sa till mannen sist vi var ute i stugan att jag lite avundas alla kaffedrickare som kan sitta på trappen och dricka kaffe...det verkar så speciellt. Känns inte like mysigt med vatten eller juice....måste klura lite på den. Fast i.o.f att sitta där på trappen och äta en macka är ju inte helt fel!
Jag längtar också efter att kramas, träffa vännerna och komma tillbaks till det normala. Fast man får göra det bästa av situationen. Min dotter träffar vi då och då, så lite kramkalas blir det. Nu längtar jag mest efter att få möta mitt nya bonus barnbarn, det ska bli så gosigt
Kram Kajsa
Mia
Post authorTrappen kan bjuda på så mycket mer än kaffe ...😊 Men om du nu önskar just en kopp java just där, så kan det ju vara en bra sak att ha kvar.
Ett verkligt kramkalas hoppas jag på så småningom. Tur att det finns glädjeämnen under tiden.
Ha det fint! Kram!
Bosse Lidén
Vad mysigt att din pappa fick följa med på promenaden. Det positiva är just det du sätter fingret på. Vårfingret. Vi längtar också efter att få krama våra barn igen. Allt känn så overkligt. Viktigt att inte deppa ihop och se möjligheter istället för begränsningar.
Kram från Gotland
Mia
Post authorPappas sällskap gör mig varm och glad och han är ofta med oss här ute på landet, som ju också var hans plats för vila och rekreation. Våren är SÅ välkommen och har väl sällan kommit så rätt i tid. När vi sen får kramas så stiger temperaturen lite ytterligare. "Vårgörat" hjälper till att se möjligheter när tillvaron är märklig.
Hoppas ni har fina dagar i vårt vackra maj.
Kram!
Tove Olberg
Å Mia, så Miavacker text och bilder!
"Med begränsad graciös rörlighet kliver jag och hopppar .... " jag har skrivit ner det där med Mia Soltrappa som källa!
Ibland är det som söket efter något en inte vet riktigt vad det står för eller ska leda till finner sitt!
Så blev det idag och det är inte första gången!
Varm kram till tack!
Mia
Post authorMan tackar. 🙂 Det är ju alldeles underbart att "bli ett citat" och kunna vara det som något söker utan att veta.
Hoppas du njuter våren Tove!
Tack o varm kram tillbaka!