Author Archives: Mia

• 4 Comments

•

DSC_6012Det är marknadsdag och midsommartid. Men någon krans av olvon kommer Du sannolikt inte att linda, tänker jag medan jag hör den svenska sommarmusiken ljuda ut i köket. Inte jag heller för den delen. I stället står jag med kladdiga händer och lägger sista lagret med laxröra över smörgåstårtan. Täcker den med fuktat papper, sveper in den i plastfilm och ställer den sedan kallt över natten. I morgon ska den täckas med ett berg av räkor.

Yngst har gett sig in till marknaden en stund, medan mellan och J skyfflar makadam till vårt byggprojekt. Äldst har slutat nya, första "riktiga" jobbet för dagen och förbereder sin midsommar.
Jag har också tankarna på förberedelser inför stundande helg denna dag. Hoppar över marknaden. Och byggjobb. Tar det istället lite lugnt på hemmaplan mellan varje syssla. Chillar, som vi säger, en stund då och då.
Mina makadammuskler behöver lite vila. De har minsann också skyfflat en hel del av alla de otaliga ton som sedan fraktats i skottkärra från grindhålet till husgrunden. Arma kropp, lyckliga sinne. Arbetsamt och tillfredställande, på en och samma gång, är vad det är.

DSC_1576

Somriga, röda gubbar ska skördas. Matjessillen ska tillsammans med sina givna kompanjoner få bli till en härlig röra. Nyupptagna potatisar ska skrubbas och få en stor smörklick med en nypa salt. Blommor på bordet ...

Det är svettigt mitt i allt arbete ...
DSC_3438... men också mycket kärlek i luften. 🙂

Trevlig midsommar och fortsatt härlig sommar!

• 6 Comments

•

DSC_6982Fröpåsarna ligger oöppnade på köksbänken. Jag nästan hör hur de små fröna förtvivlat försöker ta sig ut. Jag samlar ihop påsarna. Läser angivna råd för hur och när på baksidan. Tänker att jag kanske skulle. Eller, mycket värre, borde. Den känslan får mig att lägga tillbaka dem igen. Trädgård ska, eller i alla fall bör, vara kul - inget måste.
Det är inte helt lätt att kombinera husbygge med att vara mitt i livet. Tiden som blir över har jag inte riktigt kraften. Städ och tvätt. Ogräsrensning. Matlagning. Frösådd inte minst.

Att mura en hel dag, det är en sak. Det förvånar mig hur bra det flyter på. Hur kul vi har. Hur vi trivs med tillvaron och livet och, allra bäst, med varandra. Mitt bland kletiga murbrukspytsar och en mullrande cementblandare. Hur vi till och med blir glada av att tvätta och göra den klarorangea blandaren ren och skinande efter dagens insats. Det känns verkligen som att detta är "vår resa".
Men efter en hel dag ute, med så mycket fysiskt arbete, önskar man gärna att allt annat som behöver till för att vardagen ska gå ihop sig, skötte sig självt.
Man får helt enkelt sänka kraven. Ha lite tålamod med tvättkorgen som inte tömmer sig på befallning. Låta "råttorna" få virvla runt några extra varv. Värma upp "skrammelmat" som man tacksamt hittar i kylskåpet. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva så, när livet är uppfyllt med annat.

Idag får trappan en stund av min tid. Inget uppfordrande möter mig där. Den är en tillgång när det gäller att fylla energidepåerna.
Från den ser jag blåregnet i full blom. Hör regnet smattra mot plåttaket över entrén. Det mår allt grönt bra av efter en underbar vecka med sol och värme. En "ledig" vecka med husbygge.
Stunden på trappan - som ett litet rehab för själ och kropp.
Hoppas nu att det fortsätter "smattra" tills de blå klasarna har fått vad de önskar. Så att utsikten, vid platsen för återhämtning, ges lång blomning.
DSC_6985

• 12 Comments

•

DSC_5770Sköna maj!
?
Oberäknelig! Har minsann en räv bak örat. Vintern rasar. Kall, snöig, temperaturfall under nollan.
Men ändå ...
"Insjungen" och SÅ välkommen! Solen kan inte låta bli att värma. Bara man finner platsen dit den kalla vinden inte hittar. Och när kvällen börjar bli sen är den ännu ljus. Ingen minusgrad i världen kan ändra på det.

På trappan trotsar penséer kylan. De är bra på det. Det gör mig glad att de håller stånd mot en envis vinter och trotsig vår. Och så blir jag glad av doften när solen lyckas värma dem. Härligt att sitta där en stund när tid ges.
Persikan som djärvt slog ut sina små blommor, utan att en enda insekt vågade sig på att titta fram för att göra arbetet som krävs för sommarfrukt, är nu överblommad.
Jag engagerade hemmavarande familjemedlemmar i flytten av vårt lilla medelhav för en tid sedan. Tunga krukor bars ut från vinteridet till sin sommarvistelse i trädgården. Olyckligt nog ett par dagar innan många nätter med minusgrader. De virades in i dubbel fiberduk, sedan höll jag tummarna. Tror väl knappast att det var deras förtjänst, men alla plantor lyckades överleva denna prövning.

Jag har ägnat dagen åt gröna rummet. Klippt gräs, lukat det mest oönskade och tagit några tag med sekatören. "Små solar i gräset" har lite sorgesamt fått lämna trädgården. Varför ska de envisas med att bli så många?
"Rosor kan man hantera som sin värsta fiende", minns jag att J:s pappa en gång sa till mig, "fast inte före nattfrosten är över."  Jag passade på att hantera dem när solen kom på besök under eftermiddagstimmarna. Fast inte som min värsta fiende. Jag friserade dem istället ganska lätt och med stor varsamhet. Sönderriven har jag blivit tidigare - jag undvek det idag. Nu håller jag tummarna för att jag inte ännu en gång ska bli bedragen av luriga, alltför kalla nätter.

Härligt omtöcknad av många timmars frisk luft och välgörande arbete för kropp och själ, ser jag fram emot att lägga fötterna högt i soffan till kvällen. Nu behöver jag en stunds vila för att  snart återgå till arbetet med "det fina livet på landet". Det trivsamma projektet som kräver tid och kraft både i tanke och handling. Och som gärna får ta plats i mina drömmar.
DSC_5840

• 9 Comments

•

DSC_6883 (1)Projektet "Vårt fina liv på landet" har dragit igång för säsongen. Skyddsskor och arbetsbyxor åker på. Den varma goa tröjan åker på och av beroende på väder och hur varm man blir av det man håller på med just för stunden. Släggan tas fram och korpen används flitigt. Så hörs den i trädtopparna också. När den inte ses flygande över ängen. Både herr och fru faktiskt.
Men korpen för ändamålet, den undrade jag till en början vad det var får något. Det är en sådan, förklarade den rådige sonen då, som de sju dvärgarna använder i gruvan. Aha!
Nu används den avigt och rätt av oss. Dock utan resultat av spännande mineraler. Mest ett jättegäng förargelseväckande faktiskt. Det är ett gruvsamt jobb 😉 att "plöja undan" en massa sten. Tidskrävande inte minst. "Det blir perfekt att ha till grunden", säger J som verkligen går igång på att göra jobbet själv, istället för att göra det enklare för sig genom att anlita någon. Dyrare gör man det ju också genom att beställa hjälpen. Kan det månne vara en tanke som slår en smålänning?

Men jag håller med och vi är helt överens. Det här är vårt projekt och ingen annan ska komma och pilla i det. Det är vi som ska bygga hus. Med våra egna händer. På den plats där jag tillbringat alla mina barndoms somrar. Den plats där pappa genom åren drivit alla sina små projekt. Där J och jag finner ro. Där havet busar högt. Där kossorna betar i hagen intill. Där ingen ser om vi smiter ut i mässingen en tidig sommarmorgon. Där hästarna nyfiket möter oss när vi går för att bada. Där fåren smiter in i vår trädgård och där sönerna tycker att vi bör ta betalt av alla fågelskådare som ockuperar vägen utanför vår tomt.
DSC_6872

Förra säsongen rev vi. Denna säsong ska det byggas. Nu i tiden ligger förberedande grävarbete. Med spade, grep och korp. Arbetsamt och tillfredsställande på en och samma gång. Och gäckande.
Än så länge tar det fysiska arbetet mest våra helger i anspråk. Men det är ändå i livet på landet jag nästan alltid har mina tankar. Därför tar det också nästan all min tid och energi. Därför blir det inte mycket skrivet. Inte mycket sjunget. Men jag hoppas förstås jag finner ro att slå mig ner på min soltrappa då och då, med lite funderingar på livet och tillvaron, i stort och smått. En liten stund emellanåt att ta ton. Kanske viktigast; att komma ut i det böljande nyskira gröna och vita. När skogen täcks av Anemone nemorosa, då måste man tillåta sig många stunder att "bara" vara.

Ha det gott i vår vackra vår!
DSC_5748

• 12 Comments

•

DSC_2777Solen skiner och gatorna sopas. Stora, gula, mullrande kör de kring, de motordrivna jättesopverktygen, vattnar och sopar. Vår tycker maken. Dammigt tycker jag. Men okej, det är väl något visst också med att gatorna vårstädas.

Hemma hos oss våfflas det idag. Vi är inte riktigt i fas med tiden. Och det behöver just inte göra något. Våfflorna smakar lika gott idag som de hade gjort i lördags. Var sak har sin tid. Man behöver hitta sin egen "rätta" dag.
Jag dukar med pappas tallrikar. Han är ofta med oss, på sitt eget lilla vis - alltid när det äts våfflor kring Vårfrudagen.

Dahliorna har blivit lagda i jord. Skruttna, små intorkade knölar som man varje år undrar om det ska bli något med. Vi får väl se. Krukorna har fått ta plats i orangeriet. Jag varvar tålamod med hoppfull förväntan.

Så har jag legat på knä i gräsmattan, med redan jordiga jeans. Ändalykten i vädret och näsan långt ner i marken. Där fanns doften från årets första små violer.

Liter random vår idag.
DSC_2810

• 10 Comments

•

DSC_6852Jag har skaffat mig en sekatörernas Rolls Royce. Den far flinkt över den relativt nyplanterade ligusterhäcken. Ett skydd ut mot gatan. Tål minsann att läggas omsorg på. Något av fingrarna får sig också ett litet klipp. Hanterligt, men både blöder och svider. Fast det märker jag inte förrän jag är klar.

Jag har gått ut i trädgården med en kaffekopp i ena handen och min lyxsekatör i den andra. Jag ska liksom bara prova lite. Hur klippet känns och om det är spänst i grenarna. Solen lyser och vinden virvlar. Jodå, det känns verkligen bra och det är en oerhörd spänst. Måste bara prova lite till. Ställer koppen bredvid mig, på marken.
Efter ett par timmar är häcken färdigklippt. Kaffet är kallt. Jag har roat mig kungligt, känner mig glad och mår bra. Men bara strax innan, med några grenar kvar, hör jag grannen mitt emot, på bred skånska hojta över gatan: "Mia! Varför använder du inte häcksax?" Han menar förstås elektrisk, något annat finns inte, och jag tänker att han förstår ju ingenting. Det är ju alldeles ljuvligt att med ro låta sekatören leta sig fram och göra tänkta klipp. En solig dag. Med vind i seglen. Tänk, vad han går miste om, tänker jag, ha en trädgård men inte förstå nyttan med den. Att låta den ge själaro. Men alla är vi ju olika förstås.

Nyligen gjorde jag årets första besök på plantskola. Det tog en stund, en rejäl en, innan jag kom därifrån. Ville så gärna ta en extra vända i alla gångarna, ifall jag hade missat något. Så då gjorde jag det.
Besöket gör mig glad hela dagen. Det doftar så gott, känns så lustfyllt, där jag i sakta gemak tar mig fram mellan plantor och andra trädgårdsattiraljer. Effekten gör att det blir tungt att få med hem alla säckar med olika sorters jord. Och otympligt med de stora rosmarinplantor som var rena fynden och omöjligt kunde lämnas kvar på plantskolan. Lite till köksfönstret också förstås. Och inte minst; lite vår till trappan. Nu står det små plantor där i väntan.

Något helt annat som jag nyligen gjorde var ett besök hos frissan. En god stund under värmehuven för att få till solblekta slingor. Kaffe och liten kaka medan jag bläddrar förstrött i alla möjliga olika heminredningstidningar. Få hårbotten masserad och håret rentvättat. Bli av med slitna toppar och få håret torkat med varmluft, medan en skön borste reder ut och ger fint fall. Nu känner jag mig vårfin i nyklippt och "solblekt" hår.

En stund att vila och bli ompysslad. Det är minsann också att roa sig kungligt. Passar fint så här i början på våren, när det är lätt att bli trött bara av alla kreativa tankar på allt man vill göra, när värmen och ljuset gör sitt återtåg.
DSC_6846

• 8 Comments

•

Tummen upp för vårdagjämningen. För längre ljusare dagar och kortare mörka nätter. För koltrasten som har börjat sjunga och för vårregnet som har börjat falla.
I helgen vaknade jag till en lite gråmulen lördagsmorgon. Regnet föll fint utanför och när jag öppnade sovrumsfönstret hörde jag den för första gången denna vår. Koltrasten satt någonstans nära på en gren och sjöng. Kombinationen lockade fram den sköna känsla som ett äkta vårregn ger.
Men efter frukost förändrades känslan. Det fina vårregnet hade blivit till stora, iskalla, tunga klumpar av snö. Och koltrasten tappade lusten att sjunga. April räcker lång näsa i mars. Men den trilske får snabbt mothugg. Koltrasten tog åter upp stämman när eftermiddagen började mörkna.
Nu kan inget stoppa vårens framfart. I rabatter tar det fart och träden står i knopp. Hellre snödropp än snöglopp.
DSC_6831

• 6 Comments

•

Jag har tankarna på lite olika håll. Många olika håll rent av och just nu är det inte lätt att finna rätt bokstav till rätt ord och få ihop det. Har svårt att finna ron att sitta ner. Vill vara lite överallt samtidigt, men lyckas inte speciellt bra med det.
Jag vet inte ... kanske är det vårljuset. Det liksom kirrar runt inne i mig. Jag gillar det. Skarpt. Vårkänslan! Samtidigt, vilket är lite märkligt, eftersom jag tycker våren är bäst, slår vårtröttheten till. Men det är ganska vanligt har jag förstått och det känns lite bättre att veta att man är i gott sällskap.
Kanske är det just det som kirrar runt som gör mig trött. Egentligen har jag inget emot något av det. "Kirret" gör mig glad och förväntansfull och andra halvan av mitt vårsyndrom gör att jag tar mig tid att vila. Och ur vila föds kreativitet som ger kraft. Som ett kretslopp.

Kraftiga vårvindar denna dag ruskar tag om mig. Runt mig. Inne i mig. Blir härligt "urblåst". Renande på något vis. Jag står emot för att stå upprätt, inte hamna på fel kurs.
Måsarna seglar i vindarna. De är skickliga flygare, men inte heller de kommer denna dag fram i den riktning de tänkt.
Det kan nog vara bra att inte alltid ha vägen så utstakad. Ge plats åt krafter man ändå inte rår på. Spännande att se var man hamnar.
IMG_0036

• 12 Comments

•

DSC_6796Vårkänslorna för en jojo-liknande tillvaro. Upp och ner, fram och tillbaka, kommer och går. Gråmulna dagar i mars med oönskad snöglopp. Det är lätt att bli stugsittare. Vill man inte rodda ner sig får man göra något man tycker om att pyssla med. Eller ägna lite tid åt att dagdrömma. En trevlig syssla. Jag gillar att ha drömmar. Visioner och drömmar berikar. För mig är det inte alltid så viktigt att förverkliga dem.

När vi flyttade från hyreslägenhet och köpte vårt gamla hus behövde allt renoveras. Vi kunde inte bo i huset första tiden. Jag hade fullt med små projekt i tankarna om hur vi skulle ha det. Trots att J och jag hade campat ihop en del år redan då, märkte jag efter ett tag att detta stressade honom. Vi såg så olika på det. J försökte genast se hur mina drömmar skulle kunna realiseras. Men det var egentligen aldrig så viktigt för mig. "Halva nöjet med att ha hus", sa min pappa, "det är att bygga luftslott". Och jag är min pappas dotter. Så väldigt mycket min pappas dotter.
Vi bor fortfarande kvar i samma hus och nu har vi synkat oss vad gäller mina drömmar och Js handlingskraft. En väldigt lyckad kombo, nu när vi vet hur vi ska ta hand om den. Åren har lärt oss.

Av drömmar och luftslott som skapas i mitt inre blir somligt verklighet, annat försvinner i periferin och en del tas väl omhand som något bra att ha kvar - att göra eller bara låta finnas. Välgörande.

Att ha tillgång till trädgård skapar också drömmar. Och drömt har jag gjort när jag under åtta program följt Mandelmann från tidig vår till vinter på deras gård Djupadal på Österlen. En liten bit av mig drömmer om ett självhushåll. Jag har mycket svårt att tro att det är en dröm som kommer att förverkligas, men det gör mig gott att låta den få finnas. Den tar mig i tanken dit jag annars inte skulle komma. Och den tar mig en liten bit på vägen.

Tio minuter på cykel och jag är mitt i centrum. Femtio minuters meditativ skogspromenad längs med havet, från dörr till dörr. Tio meter till vårt orangeri som ger mig möjlighet att göra en del av mina drömmar verkliga. Jag tror att det är optimalt för mig - lite av varje av det jag håller högt.
När jag tittar ut i orangeriet denna gråmulna dag ser jag att mimosan, som flyttade hem till oss förra sommaren, har överlevt vintern. Snart kommer doften av gula små blommor att spridas i orangeriet. Det har jag drömt om och jag väntar med spänning. Citronträdet står i knopp efter vintern. Kan knappt bärga mig - doften av citronblommor är alldeles hänförande.
Men kanske hade jag inte trott att vi denna vinter skulle vara självförsörjande på citroner. Ännu mindre att oliverna under vintern skulle växa till sig och mogna.
i orangeriet kan jag gott sitta en stund med mina drömmar, medan jag ser att en del av dem har blivit verklighet runt om mig.
DSC_6798

DSC_6783DSC_6792

• 12 Comments

•

DSC_4250Mars! De allt ljusare kvällarnas månad. Jag bara måsta smaka på det igen; "De allt ljusare kvällarnas månad." Underbart!
Mars är en vårmånad där jag bor. Hasseln har sedan länge sina hängen på grenarna. (Ett gissel för många, jag vet - det är trist med pollenallergi.) Strövtåg med blicken ner i marken, glatt upptäckandes små vårliga fynd där vintergäck brer ut sig, snödropparna slår ut och krokusen tittar upp.
Vi är inte där än och jag vill inte gå händelserna i förväg, men i orangeriet kan man sticka näsan rätt ner i påsken. Där vajar påskliljor som av misstag följde med in i höstas, när jag grävde upp jätteverbenan och satte i krukor för övervintring i orangeriet.
Tänk vad ljuvligt det kan bli när ett och annat mänskligt misstag tillåts begås.
DSC_5497