Morgonen är någon grad varm och ännu mörk, när jag med ögon som inte är redo för omvärlden masar mig in i badrummet. Blaskar en rejäl portion iskallt vatten i nunan, vilket får J, som precis intill kapar stubben på hakan, att oönskat ta emot en släng av sleven och hojta till. För mig möjliggör det isande kalla att bli medveten; slå upp de blå, bli någorlunda vaken och vara redo för en ny dag.
En torsdag. Jag gillar torsdagar. Då har en del av veckans tråkiga måsten blivit avklarade och mer tid finns för sådant jag hellre använder den till. Och under förmiddagstimmarna tar känslan vid allt mer av att vi går mot fredag och helg. Inte så att jag längtar, det går tillräckligt snabbt ändå. Nej, jag skulle snarare vilja vara mitt i torsdagen längre. Den där känslan av naggande nära ... mmm, den gillar jag. Lite som adventstid före jul ... eller skolavslutningen i kyrkan precis innan man springer ut till sommarlovet ... Sprang! menar jag förstås, det ska självklart vara sprang. Numer är det bara yngst i familjen som ett litet tag till springer ut till sommarlovet. Äldst och mellan har båda höjt mössan till skyarna och sjungit om den lyckliga Dagen. Därefter blir livet på sitt sätt ett annat. Fast vi väljer nog ändå lite till mans att med fortsatt barnasinne springa in i sommaren.
Nåväl, den är ju ännu en bit bort, men idag blir jag glad över mötet när vi går ner till frukost. Gryningen tittar in genom köksfönstret. Det är första gången, sedan den var oförskämd nog att ge sig av i november, som den sällskapar oss redan till morgonens framdukning. Känslan det ger får gärna bubbla runt i mig en stund.
När vi en knapp timme senare öppnar dörren för att ta oss dit vi nu ska, hör vi glada vårfåglar medan vi tar klivet ut i en morgon som hunnit bli ljus. Vad ger man inte för det? En ljus morgon som får mig att bli nyfiken på om trädgården vågat vakna, fastän vintern ännu inte riktigt lämnat. Och visst har den det! Vintergäck! Bara namnet, hur de liksom gäckar våren. De är inte många, men de finns. Små hubbar under äppelträdet i skydd bland vinterbruna löv. Jag ser långsmala, vita hättor titta fram, bland fjolårets vissna perenner, på väg att bli fulländade snödroppar. Lite varstans sticker det upp spjutlika blad, med en vit rand mitt i, som någonstans gömmer en krokusblomma. Och gröna bladtoppar från narcisser.
Var sak har sin tid, men det är lätt att tycka, just mitt i stunden när man står där, att det är nu tiden är som bäst. Hela våren är naggande nära. Och det känns bra inne i hela mig.

Tänk att snön som föll i veckan fick en ängel att landa i trådgården. Knappt att den orkade breda ut vingarna i den tunga massan, men den var tapper. Ännu har den inte gett sig av men jag är lite tveksam till att den stannar över helgen. Vi lär väl bli varse ...
En titt in i orangeriet visar ett par grader på termometern som är fäst på väggen bakom fikonträdet. Dessa grader är de som får vårt lilla medelhav att fortfarande blomma och orka hålla frukten över vintern.


Den tråkiga gamla termometern, som vi brukar gömma bakom stora tekoppar på en hylla i köket, visar tydligt att det inte hade varit några blommor på bougainvillean eller frukter på citronen om de inte fått flytta till sitt vinterkrypin innan kylan slog till. Inget medelhav alls vill väl ha de kalla minus som blir när de slår till där jag bor. Det kustremsan i söder gör med elva kalla grader, det är inte att leka med. Som sjutton inomhusgrader i köket till exempel. Det får oss att ånga upp med brödbak, matlagning, tända ljus och mysig samvaro kring köksbordet.

Men inte bara värmekrävande medelhavsväxter har det tufft när vintern slår till med kyla och snötäcke. Jag hänger några äpplen och talgbollar i trådgården till de som jag vill ska sjunga för mig när våren kommer. Koltrasten kan inte motstå det frestande röda men alla andra fåglar uteblir. Var har de tagit vägen? Talgbollarna dinglar orörda i syrenträdet. Jag hade gärna velat se domherrar och sidensvansar trädgården, men de ser jag  ingen annanstans än i fågelboken. Tur i alla fall att koltrasten hittade hit. Jag hoppas jag får lite sång till våren i gengäld.

Så, nu känner jag mig redo att kasta mig in i veckans lek.

Jag kan inte minnas att kyla någonsin har gjort så ont som denna ovädersdag i början på veckan. Jag sätter händerna, som är nerstuckna i tjocka tumvantar, för ansiktet i ett försök att skydda mina plågade kinder. Fjärden som i söndags låg solig och stilla och bjöd på blank och glittrande is ... denna tisdag går det knappt att skönja vad som döljer sig bakom väggen av stora, täta flingor från en grå himmel.
Med trötta ben plumsar jag kring på gångbanan som ingen plog eller snöskyffel varit i närheten av. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att det är skönt väder. Fast det förstås ... det finns väl fler sanningar än min gällande just det. Men vintern kan gott få dundra på kan jag tycka, det är ändå något mysigt med att få lite rejält av alla årstider.
När kvällen kommer börjar ett orangegult sken vandra runt väggarna i vardagsrummet. Vi hör skopan skrapa mot marken och ser hur den bildar höga vallar som omgärdar trädgården. Det är lite mysigt att höra plogbilen köra utanför när timmen är mörk och sen. Vi myser framför brasan som brinner ut alldeles för fort men som värmer gott och knastrar härligt. Brinner fort därför att vi, istället för att ha fyllt boden med björkved inför vintern, nu eldar upp de hiskeliga gamla tujor som vi röjde undan från trädgården i våras när vi planterade ny häck. Den forna gamla vildvuxna tujahäcken har blivit värme för vintern. Det doftar gott och knastrar ivrigt och det gäller att hålla koll för att hiva in nya vedträn som håller liv i brasan.
Så kommer onsdagen med sol och vinden har förstånd att hålla sig stilla. Vintern blir i ett nafs alldeles sagolikt vacker. En ängel landar i snöbädden i trädgården och i dag när jag plumsar ut för att hänga några talgbollar till fåglarna, ser jag att den vilsamt ligger kvar under en solig himmel som inte riktigt når fram för att värma den. Men den har det nog bra lite i skymundan för solstrålarna.
Det är härligt när vintern bjuder på snö som får soliga dagar att gnistra och som lyser upp de  mörka morgnar och kvällar som är kvar innan vårljuset hittat fram.

Isarna ligger blanka och lockande men samtidigt förrädiska, mitt i den vinter som får mig att dra mössan långt ner över öronen under vår soliga promenad denna vackra söndag. Alla kalla minus gör att vi tar snabba taktfasta steg, men det tar ändå en stund att få upp en behaglig kroppstemperatur. Isarna bär mängder av glada skridskoåkare i alla storlekar, andra väljer istället att promenera över det frusna blå, en och annan isjakt syns glida fram och en stackars hund tar sig runt i stil med Bambi. Det är något speciellt när skärgårdens vatten blir likt bärande mark och man gående kan ta sig runt till öarna. Det har hänt, riktigt kalla, långa vintrar, att man stakat bilväg. Och visst; det lockar att ta sig över fruset vatten till kringliggande små kobbar man annars inte når utan båt, men tanken på vad som kan hända, om det vill sig illa, får oss att välja gångbanan längs med fjärden. Fega? Ja, kanske lite. Förståndiga? Absolut. Tre stycken går genom isen denna soliga söndag - alla klarar sig, tack och lov.
Vi är fullt nöjda med att ta del av alla marina aktiviteter på avstånd. Och vi har ett mål som får oss att spänstigt traska vidare. Det är jag som tycker att det kanske är klokt att ersätta förlorade kalorier efter en snabb, lång, kall promenad med ett kafébesök. Att promenaden tillbaka hem är precis lika lång och sannolikt minst lika kall tycker jag är ett försvarbart argument. Så vi slinker in på ett söndagsöppet café där vi värmer frusna fingrar runt varma koppar och smaskar i oss säsongens första semmelfika. Myssöndag - fint att ha med sig in i måndagen.