Author Archives: Mia

•

DSC_3766Röriga rör med byggare Bob, tänker jag när jag hör hur det fixas nere i källaren. Minns hur barnen med tungan rätt i mun och klurig blick hjälpte tv-spels-Bob att fixa rören rätt. Fast nu är det på riktigt. Gamla hus! Alltid är det något som behöver åtgärdas. Typiskt, just nu, när dagarna blir allt ruggigare och kallare, att det ska vara något som är kopplat till värme. Varmt vatten i dusch och element känns som en tillgång man inte vill undvara så här års.
Jag släpper glatt in rörmokaren när jag hör honom banka på dörren. Eller rättare; jag hänvisar honom runt huset ner till källarentrén, dörren direkt in till gamla pannrummet, rätt på pudelns kärna. Där värmepumpen i allt för många dagar har betett sig märkligt. Där lämnar jag honom  och jag har inte för avsikt att släppa iväg honom förrän han klurat ut hur de där röriga rören ska fixas. Funderar på om jag kanske ska låsa dörren utifrån, men det skulle nog framstå som något märkligt. Jag väljer att lita på att han inte smiter förrän han fått ordning på dem. Rören.
Alternativa värmekällor kan man lita på. Det är förstås extra gott att tända en brasa när man inte enkom gör det för myseffekten. Vi låter kakelugnen visa sin verkliga styrka. Värma oss och huset när moderniteterna bråkar. För i rättvisans namn; det är sällan det riktigt gamla huset som bråkar, utan betydligt oftare alla de senare tilläggen som gjorts under tidens gång. De som ska göra det enklare och bekvämare att bo. Och visst blir det enklare överlag, men också emellanåt huvudbestyr som kräver åtgärder. Vi låter brasan värma och toppar med lite hembakat framför skenet och knastret den bjuder på. Vi glömmer de röriga rören för en stund. Men rörmokarn sviker inte han heller - han fixar dem minsann.

DSC_3764

•

Denna dag känns mörk som natten. Lamporna tänds tidigt för att åstadkomma någon form av hemtrevnad och för att slippa bada i mörker och ljudet av  de tunga droppar som slår hårt mot plåten på kökstaket. En dag som gjord för att tända ljus och brasa. En dag som gjord för att botanisera bland de högar som växer fram efter hand som hösten traskar på. En trave som inbjuder till att bläddra bland bildsköna ting. En hög som möjliggör bekantskap med nya miljöer, nya karaktärer och personligheter. Bläddra sig runt världen och resa i sitt inre. En resa som för en långt.

DSC_3761

•

Idag var första morgonen som jag kände att det bet i kinderna under den tidiga cykelturen. Hösten har annars varit så ljum att jag knappt släppt taget om sommaren. Men backarna jag trampade uppför, de där berget en gång sprängdes för att bygga väg, avslöjar att oktober månad nu är inne på sin andra halva. Där bildar vildvin höstväggar som lyser rött i morgonsolen.
Väl hemma igen, när jag går genom grinden, är sommaren för en liten stund tillbaka. Det är doften från strandkrasse som får mig att minnas långa sommarlov och strandliv. Jag hörde någon annan säga att den luktar honung. Jag sticker näsan i och tänker att jo, kanske gör den det. Men då får jag också gå tillbaka till de där tidiga åren, när man tog fram burken och lyfte på locket till den hårda, kylskåpskalla honungen. Den som pappa ville att jag skulle dricka som varmt honungsvatten när jag var förkyld. Jag tyckte aldrig att det smakade gott, fast han var envis och jag drack. Och jag minns doften. Samma som grindstolpens strandkrasse.

IMG_0288

IMG_0312

•

Det bästa är helt klart en helg med familjen. Samlas i köket en stund på fredagseftermiddagen, sammanfatta veckan och i långsamt tempo och länge förbereda för kvällens middag. Men utan de små utstickarna tror jag inte att dessa helger skulle vara lika speciella och värdefulla. Kvällen är en "utstickarfredag". Jag är inte direkt någon gambler, men i kväll kommer jag att satsa en flaska vin i hopp om att vinna flera. T bjuder in till vinlotteri och vi är ett gäng med glada tjejer som ser fram mot detta. Vi går förväntansfulla dit och välmående där ifrån. Det är så det alltid är när vi har våra träffar.
Yngst har också satsat ett beskedligt litet belopp inför denna fredag. Han har fått lov att vara med på LAN med kompisarna. Premiär för honom och han är taggad så rackans inför denna, som han tycker, spännande spelkväll. Hoppas förstås på att, trött och urlakad, stå som lycklig vinnare någon gång in på småtimmarna. (Då det blir någon av föräldrarnas tur att glatt hoppa upp ur sängen för att köra och hämta.)
Äldst drar möjligen nitlotten. Han laddar för en riktig plugghelg inför stundande tentaperiod, helt försjunken över böcker någon annanstans än hemma. Men han tror, efter vad jag fick veta när vi hördes på telefon, att det nog finns en stund för "samling vid pumpen". Nytta förenas med nöje.
Du drar en sann vinstlott som bjuds på en grabbkväll med mellan. En fin duo på tu man hand. Lovande.
Kanske, med lite tur, bjuder jag på ett glas vin när jag kommer hem. Fast vinsten är oväsentlig. Vad som betyder väldigt mycket är att få tillbringa en stund av kvällen tillsammans med goa kompisar. Fyllas med härliga skratt, roliga samtal, ärliga och allvarliga samtal, samlade kring något gott att äta och dricka. Ladda batterierna och sedan ändå ha det bästa kvar. Hem till familjen - familjen som är hemmet.

DSC_3738

 

•

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

•

Man märker det redan på stegen. Hur foten sätts ner i marken. Jag är glad. Har haft en bra dag i skolan. Står vid ytterdörren på väg in när jag hör dammsugaren. Tvekar om jag ska fortsätta in eller vänta utanför. Jag är så frenetiskt trött på dammsugaren. Och mamma är trött på hundarna. "Åh, de fäller så hemskt", suckar hon och så åker dammsugaren fram. Igen. Det är sant att de fäller, vansinnigt mycket, fast jag som tycker så oerhört mycket om hundarna, blir mer trött på mamma. "Lyft på fötterna", brukar pappa kommendera, "man drar runt så mycket hundhår som fastnar under sockorna."

Jag är i alla fall  glad att någon är hemma. Vill gärna berätta. Funderar på att sätta mig i trapphuset och vänta där till det blir tyst innanför dörren. Fast, nej, i dag vill jag gå in, ivrig att få dela med mig.
Mamma för dammsugarmunstycket i långa svep över hallgolvet. Jag får hojta för att överrösta: "Hej!" Mamma tittar upp, hejar tillbaka och låter fortsatt dammsugaren få leva sitt liv. Jag bestämmer mig för att det inte ska få förta det glada, uppspelta, inne i mig. Jag kliver över slangen och går in på mitt rum. Lägger ner böcker och väska på skrivbordet och höjer stämman på nytt: "På svenskan idag sa vår lärare att vi ska redovisa om en författare. Som vi själva får välja." Jag och mina kompisar som avverkar böcker i raskt tempo, hittar våra pärlor och har våra favoriter som vi delar med oss av till varandra - inte ofta känns skolarbetet så kul som nu, att få sätta igång med den här uppgiften. "Jaha", svarar mamma och tittar upp, samtidigt som hon fortsätter dansa runt med vidundret, "har du bestämt dig för någon då?" Det finns några att välja på, men valet känns lätt. "Hans-Eric Hellberg", svarar jag högljutt. Alla tonårstjejer av min tid läser Hans-Eric Hellberg. Killarna hånar oss, men tar våra böcker och läser i smyg när de tror att vi inte ser. Eller läser när vi ser, i sken av att vilja hitta något som de kan reta oss med senare. Killar! Där kan man verkligen snacka om somliga tröttsamma typer.
Bibliotekets versioner av "Kram" och "Puss" är tummade, solkiga, med lätt rivna kanter och hinner knappt sättas i hyllorna förrän nästa låntagare tar över. De hänger med mig ett sommarlov. "Love love love" får jag i julklapp. Överöst med kärlek. Vilket jullov!

Fast lite betänksamheter har jag ändå inför redovisningen. "Undrar bara hur jag ska göra för att hitta information om honom ...?" tänker jag högt. Då lyckas mamma, som faktiskt hörde, helt utan fokus på något annat än den där ... (djävla!) dammsugaren, kläcka ur sig något förvånansvärt genialt: "Skriv till honom." Så klart! Jag ska skriva ett brev till honom.
Jag skyndar först iväg till biblioteket och lånar alla utkomna böcker i Maria-serien, som denne barn- och ungdomsförfattare har skrivit. Hemma igen tar jag fram papper och penna och börjar på ett brev, greppar en av böckerna  och sätter igång att läsa, skriver färdigt brevet, går för att posta det och fortsätter sedan läsa. Jag slukar böckerna. Hittar stycke efter stycke som jag så gärna vill läsa högt på redovisningen, men vi skulle ju begränsa oss till ett.

Det går några dagar, inte många, så en eftermiddag när jag kommer hem från skolan, ligger där ett tjockt kuvert adresserat till mig. Jag sprättar snabbt upp och finner ett maskinskrivet brev som börjar "Hej, Maria! Vilken vacker handstil du har." Därpå följer en livshistoria som avslutas med en hälsning från Hans-Eric Hellberg. I kuvertet ligger också hans senaste, ännu inte utgivna bok, "Älskar, älskar inte", signerad och tillägnad mig. Det är stort för en tjej i unga tonår. Jag läser hela den kvällen.
Jag har massor med bra material och väljer därutöver till slut två stycken att läsa inför klassen på redovisningen, ur två olika böcker. Det går helt enkelt inte att välja bara ett. Klart att det är nervöst när det blir min tur att gå fram, det är det ju alltid, men det går galant, flyter på behagligt och lustfyllt.

Jag minns den där redovisningen lika väl som vägen dit, fast det var ju förstås länge sedan jag funderade på det. Så en sen kväll, inte så långt tillbaka, påminns jag när jag sitter ensam uppe med tv:n påslagen. Det recenseras böcker och ett inslag är hembesök hos en författare, som inte presenterats i förväg. Någon står och ringer på en ytterdörr. Efter en stund öppnas den av en åldrad Hans-Eric Hellberg. Han blir så märkbart tagen och glad över denna uppmärksamhet och berättar inbjudande om de böcker han skrivit, som han tillägnat alla unga läsare. Hur mycket uppmärksamhet det blev kring hans bokserie "Kram", "Puss", "Love love love" och "Älskar, älskar inte", därför att dessa då ansågs vågade och hjälpte vilsna unga tonåringar som brottades med frågor, som fanns i livet då man var barn men också lite vuxen. Han berättar hur många brev han har fått av alla sina läsare. Så går han bort till en bokhylla och visar pärmar fulla med brev. "Jag har sparat alla", säger han. Då griper det tag i mig. Där någonstans finns det jag en gång skrev.
Det brev jag fick som svar från Hans-Eric Hellberg är trist nog borta sedan länge. Vart tog det vägen? Och handstilen? Kan det verkligen vara möjligt att den en gång har varit vacker? Var lämnade jag ifrån mig den? Boken har jag i alla fall kvar, väl bevarad, på en hylla.

DSC_3693

DSC_3695

 

•

En gråmulen måndag, mitt i oktober, kan man ha det sämre än att få en egen stund i köket, öppna burken med torkad lavendel och fylla sinnena med lite sommar. Jag tar fram receptet på lavendeldrömmar och vispar snabbt ihop de klassiska drömingredienserna, tillsammans med en sked av sommaren. Doften sipprar ut genom ugnsluckan när de gräddas, ut i köket och vidare genom hallen till resten av huset. Att det bara är jag och ingen annan i familjen som är speciellt förtjust i att äta dem, det är en annan femma. Ibland kan det vara naggande gott att bara lyfta på locket.

DSC_3714

DSC_3717

Lavendeldrömmar

20 kakor

100 g mjukt smör
1 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
1 krm hjorthornssalt
1 msk färska lavendelblommor (torkade går också bra)

Sätt ugnen på 150 grader.
Vispa smör och socker ljust och krämigt.
Blanda de torra ingredienserna med lavendelblommorna och rör ihop med smörkrämen till en smulig dag.
Krama till små bollar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda kakorna i mitten av ugnen i 15-20 minuter.

Receptet hämtat ur:
"A Piece of Cake", Leila Lindholm

•

När vi köpte vårt hus fick vi en skottkärra i inflyttningspresent av ett par kompisar. Det var en fantastisk present att få. Kanske var det huset det var fel på, för skottkärran höll ... en liten stund. En tid senare fick du en ny skottkärra av mig, av modell "kärra-för-hus-och-trädgård-i-totalrenoveringsbehov", i julklapp. Inte det mest romantiska att ge till sin käraste. Men när man köper hus av den kaliber som vårt, då inser man behovet av bra grejer och du blev glad. Den har hållit med kan jag säga (både kärleken och skottkärran). Jisses, vad den kärran har hjälpt oss att kånka och att blanda bruk och betong genom åren.
Idag är det dags igen. Vedleverans tippas på garageuppfarten i eftermiddag. Då påminner du mig om att vi inte har lyckats fixa punkan på skottkärran. Att ved värmer två gånger, det har vi blivit varse genom åren. Det behöver man inte kånka kubikmeter med ved, med enkom arm- och benstyrka, för att uppnå. Nej, en fungerande skottkärra får allt finnas tillgänglig för detta ändamål. Så jag lossar hjulet och ger mig iväg till det ställe där jag känner mig trygg med att hitta ett nytt. Men den tryggheten byts till något mer irriterat, för där finns inte det jag söker. Nästa ställe likadant. Då åker jag till det byggvaruhus, som utger sig för att vara de man ska fråga när man vill ha hjälp av fackmän, där jag en gång inhandlade denna kärleksförklaring. Beställningsvara, visar det sig. Och de vill ha över 800 kronor för ett nytt hjul! Här någonstans börjar jag bli aningen grinig att tas med och frågar vad de vill ha för en helt ny skottkärra. "1400 kronor", svarar killen i kassan utan någon vidare reflektion. Då vänder jag på klacken. Tar mig vidare till nästa ställe utan att kunna komma på ytterligare fler. Men icke. Fast där vet de råd. Efter alla turer kommer jag till slut till en däckfirma där en motorinoljad kille frågande kommer emot mig där jag står vilsen med mitt skottkärrehjul. Nemas problemas, visar det sig. Äntligen! 77 kronor fattigare, med ett lagat däck och kärran som ny, står jag nu redo för eftermiddagens leverans, tillsammans med vår gamla trotjänare som snart 20-årsjubilerar. DSC_3709

•

Här ligger de i väntan på att bli nerbäddade. Ner i en bädd av mull och jord. Vilandes under vintern för att slå ut i sin fulla prakt till våren. Förutom amaryllisen som jag hoppas ska lysa härligt, juligt röd när den tiden kommer. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så många att stoppa om. Men det är lätt hänt, där de ligger som lockbete när jag kommer till plantskolan. Som godis för barn. Det har blivit dags för för spade och jordiga fingrar.

DSC_3696

 

DSC_3700

•

Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.

DSC_3686