Author Archives: Mia

• 6 Comments

•

... ja, minsann, och vem hade trott det? Det knarrar under fötterna när jag lämnar första körövningen med julens repertoar. Sista november. Om det blir något framträdande inför publik i vår lilla eminenta villaförening, det återstår att se. Kanske sätter restriktioner stopp. Luttrad och less, nu kan det väl ändå räcka?
Men just den här kvällen lyser snön upp och stjärnor, stakar och slingor lyser varmt och inbjudande runt om i alla hus jag passerar. Har fått mig lite varmt "innanför västen". Glögg med en gnutta stärkande bland körvänner, det höjer stämmorna ett snäpp.

En annan novemberdag, en mörk, regnig och slaskig en, den sista lördagen i månaden, tänder vi lyktor utanför dörrarna och tar emot go´a vänner. Också det en kväll med lite värmande och stärkande i glada vänners lag. Kvar på bordet står de läckraste tulpaner. Sådant man sällan unnar sig själv i november.

Till sist en solig novemberdag strax före första advent. Jag roar mig kungligt för en stund i orangeriet, med björkriskrans och lärkkottar, bindtråd, sekatör, diverse "råvaror" och så lite klipp av det vintergröna från trädgården. Så när vi nu har tagit klivet in i advent och julmånaden är kransen på plats sedan några dagar. För mig betyder det en del. Somligt prioriterar man före annat.

Om nu Anders braskar, så återstår att se om jul ....
Jag låter det vara osagt, men hoppas att denna skröna gör ett undantag i år. Jag har gärna en vit jul.

• 8 Comments

•

... när havet ligger kav lugnt, tycks vågorna gå desto högre på den gamla träbryggan. Det gungar rejält när man sätter fötterna på den. Kanske också när man lägger till, men den säsongen är sannolikt över för detta år.

En annan dag, en solig en, också då när havet är stilla - ja, då har en annan brygga helt sonika flutit bort. Eller möjligen kanske blivit flyttad ...

Också här hemma är det lite "gungigt". På ett positivt sätt skall tilläggas. Mer som när man sitter vid strandkanten och hör vågorna behagligt klucka mot bryggstolparna. Vi är mitt upp i en annorlunda tid med långhelger. Hela tre dagar varar den, helgen.

En annan sak att börja veckan så. Måndag morgon drar vardagen igång. På tisdagen infaller lill-lördag. Onsdagen har alltid varit en skön dag i vardagen, som vi där efter avslutar med fredagstorsdag.
Arbetsveckan swishar förbi i ett nafs, tycks det som. Fast det tycker jag fortsatt att även helgen gör, om än tre dagar lång. Hm, märkligt ...
Hur som; oredigt och härligt. Lite "wild and crazy" helt enkelt.

Ja, det är så vi har det.

• 6 Comments

•

... står de sedan några dagar i jord i väntan på att den första lilla knoppen ska våga sig upp. Några dagar sent, i sedvanlig ordning, hamnade de där. Men å andra sidan vet man ju aldrig om de klarar av att hålla tiden. Sex till åtta veckor rekommenderas. Som alla vuxenår tidigare är jag mycket närmre advent i almanackan än i tanken. Var det inte ganska nyss vi bommade igen sommaren? Nu har de i alla fall, amaryllislökarna, fått var sin patinerad kruka att börja ta fart i för att sedan ståta med sin blomsterprakt. Lagom till jul ... i alla fall inte före ... hoppas jag ... men, vad vet man?

Som barn tedde sig tiden före jul som en eeeevighet. Då hade det funnits massor av tid att planera för blomsterlökar till jul. Fast juliga lökar var just inte så prioriterade då. Men jag minns fortfarande doften av hyacint hemma hos mormor och det minnet räcker långt för att också minnas känslan av de jularna. Det lär ju befinna sig i en division för sig självt, efter vad man har hört; doftminnet, och med det följer så mycket mer.
i år började jag i vart fall med att "preppa" lökarna med att låta rötterna få ett dygn i ljummet vatten. Och ser man på! När jag tittade till dem tidigare i dag hade det minsann tittat upp en liten knopp hos dem var och en. Kul! Genast fick de var sin trevligare plats att vistas på. Söderfönstret framför arbetsbordet. Ett mysigt ställe för att följa deras "resa" under advent.

• 4 Comments

•

... "bitigt om snoken". Nattliga grader under nollan har satt i gång letandet efter något varmare att klä sig i. I kakelugnen knastrar veden från fällda träd på tomten på landet.

"Terrakottaodlingen" har gjort sin utomhussejour för detta år. Står nu tätt inpå varandra (ovaccinerade och fjärran från rådande rekommendationer i denna "pestens tid") i tunga, blöta krukor efter höstens alla regn. Jag gissar att de hoppas på soliga dagar som värmer upp orangeriet och låter dem få det lite torrare om fötterna. Jag hoppas också.

Trängsel ...

En söting som sticker ut ...

Små blå att bli glad av ...

Det är en del kring detta med höstsysslor, för att sedan kunna boa in sig i stugvärmen och känna sig nöjd. Alla krukor inflyttade, landet grävt, en stapel med ved för vinterns brasor ...

Vi fyller upp ...

Intill mig på kvällen har jag en "stickekorg", det får mig att känna mig alldeles särdeles nöjd. En önskan sedan länge att kunna sticka sockor och vantar fick trion för några vintrar sedan att köpa garn till mig i julklapp. Garnet blev vilandes länge, men så, inför julen därpå, stod det "något stickat" på deras önskelistor. Det har blivit både vantar och sockor sedan dess, till min stora förnöjsamhet.

Värmande i vinter ...

Där jag är nu i livet sätter jag större värde på minnet av de där paketen man fick som liten, när någon själv hade skapat för att ge bort. Jag har lakan med mitt flicknamns initialer broderade på. Jag kommer verkligen ihåg att det inte var någon vidare julklapp att få innan jag ens hade hunnit med min första omnollning. Men nu sätter jag verkligen stort värde både på omtanken och alla minnen den ger. Vem, nu för tiden, gör sådant? Det är en fin sak att ha i sitt linneskåp tycker jag, lakan med sina initialer broderade på. Ett par goa lovikkavantar är minsann inte heller så dumt. Jag är lite stolt, men bäst; de finaste blev glada.

En av de sista överlevarna i trädgården, som pricken över I på säsongens kalastårta.

• 4 Comments

•

... begagnat. "Gamla" foton som kommer fram på nytt. Återbruk lär ligga rätt i tid.

Någon undrade var man finner ...

... detta fallande vatten. Så inbäddat i höstfärger ...
Jag hade nog också undrat om jag inte redan visste.
Från samma plats, vid samma tid, har jag hittat mer "begagnatmaterial" som jag tycker tål att återanvändas.

Har man möjlighet att ta sig till Sveriges trädgård och Ronneby Brunnspark, så finner man det. I stunden härligt iklädd höstskrud.

Ronneby Brunn, med sitt hälsovatten, har en gång tjänat som kurort. Den omkringliggande parken och bebyggelsen är imponerande. Hit tar jag mig gärna någon gång emellanåt för att flanera.

Den gamla direktörsvillan är rena Villa Villekulla.

Om man sedan styr stegen över gångbron ....

... till caféet där de lockar med smaskig mandeltårta eller andra läckerheter - ja, då kan man välkomnas av denna trio. En tycks vråla medan en annan visar onda ögat och så en tredje som inte vill vara med på bild.

Det är härligt att ta en tur ibland, få sig en go´fika på ett mysigt ställe och lite annat nytt till livs.
Men ofta räcker det långt bara att få sparka med fötterna i de prassliga löven under promenaden hemikring.

• 4 Comments

•

... alldeles underbar i stassen, bjuder på den mest raffinerade färgprakt ... ja, då kan jag inte annat än att falla till föga. Tänker att jag borde titta på bladverken med samma ögon som jag tittar på vårens vitsippebackar. Njuta den korta tid det varar.

Jag har följt den, hösten, genom regnvåta fönster, soliga promenader, eller under blåsiga, molngrå dagar då jag har hållit hårt i hatten eller kurat inomhus.
Jag har ägnat tid åt att säkerhetskopiera text- och bildmaterial. Massor av tid blev det, men nu är det gjort. Där har jag funnit bilder av hösten, så som jag vill se den, och många påminnelser om att underbart är kort - alla dessa Povels kloka underfundigheter. Möjligen är det därför jag upprepade gånger också manar till att njuta vår vackra vår eller sommar, de tycks lätt springa allt för kvickt. Kanske motsvarande; "Tiden går fort när man har roligt".

Den förvånar mig något, känslan av en aning poesi när jag tittar över ord och meningar. Synar med hård blick och tänker: "Patetiskt?" Den sidan av mig avslöjas inte utanpå. Nånting inuti, som vill ut.
Med samma kritiska ögon finner jag skamset ord där stavning blivit tokig, syftning blivit knas eller ord som upprepas på tok för ofta. Kan tycka att jag borde åstadkommit bättre foton, eller kanske fler nya foton ...
Men; det här är min plats. Skavanker. Varför syna så kritiskt? De kan tillföra viss charm.

Citerar en yngre version av yngst: "Jag gör som jag vill." Eller: "Bara det känns bra."

Min plats. Mitt utrymme. Det känns bra. En plats att välkomna någon som vill titta in, det känns också bra. Vill man inte, då låter man väl bli? Annat vore dumt.

Så; som den vår-tös jag egentligen betraktar mig, kommer här ett återbruk av foton på en höst som jag gärna ser den. I tillägg en något modifierad maning, rätt i tid och som känns rätt för mig: Kom ihåg, och låt det ge plats, att njuta vår vackra höst. Det delar jag gärna med dig.

• 4 Comments

•

... inte tid med detta. Fullt upp med att säkra texter och foton. Klippa och klistra på det digitala viset. Tidsödande.

Jag är glad att ha hittat ett forum för kreativt skapande. En plats för tankar som vill ut. Skrivklåda som vill ta form. Alla möjligheter som öppnar sig med en egen hemsida. Kanske är det svårt att hitta något bättre. Men jag är inte bekväm med den digitala tekniken. Känner mig osäker. Otrygg. Rent av rädd för att göra fel. Tekniska misstag med förödande konsekvenser.
Digitala hotellet förvarnar om kommande förändringar. Det ska steppas upp ett snäpp. De larmar om att "rummen" behöver säkras. Känner direkt rädslan över att inte finna nyckeln för att "låsa in värdesaker".

Jag får hjälp av finaste trion. De som har vuxit upp i en värld av ettor och nollor. Som har det i blodet. De hjälper mig att slippa falla i digitala gropar. Inte ens dessa tre finner ett sätt att göra det jobbet snabbt, men de finner råd om vad som är bra. Det viktigaste.
Det prövar tålamodet att säkra upp. Går igenom månad efter månad, år efter år ...

Nej, jag har verkligen inte tid med detta!
Men det är fint att slå sig ner här en stund. Lugn.
Ingen märker att jag smitit ifrån ett kort tag.

• 6 Comments

•

... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

... men vi får likväl ihop en hel lövkorg med vinterpotatis och så lite sommarpotatis som blivit kvar. Det är en tyngd som är lätt att bära när vi tar dem vidare ner i källaren för övervintring, eller så länge de nu räcker. I vart fall en hygglig skörd för att vara en bonus, sprungen ur en spontan känsla av att nyttja en jordlott vi såg oss ha.

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Man anar en och annan tall bak de högresta gula. Men inte längre. Också marken intill har sin "skördetid" i samma veva som vår. Den mer än sjuttio år gamla tallskogen blir avverkad för att furan inte ska tappa gnistan, bli för gammal och ha ståtat helt förgäves under många årtionden. En ny landskapsbild breder ut sig över omgivningarna och en historia är all. Ny era för de lövprydda, de som länge stått inklämda i ett barrigt mörker, att få dagsljus.
Före ...
... och nuet.

• 4 Comments

•

Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.

• 8 Comments

•

… för några dagar, till "civilisationen". Trafiken rullar utanför. Ganska tyst i dessa elbilstider, fast man hör den. Man hör också övriga förbipasserande, även om somliga rullar ljudlöst på två hjul. Andra håller joggingtempo, medan ytterligare andra kommer gåendes, ibland såsandes med blicken riktad mot den lilla digitala skärmen. Vår tids trafikfara.  
Det pratas och skrattas och man får en känsla av att vara mitt i händelserna. Någon gång, fast sällan, hör man de som väljer att lösa konflikter helt offentligt. Jag tittar undrande ut när jag hör högljudda, arga röster och tänker att väljer man denna plats för detta agerande är konflikten förmodligen inte lösbar. Ja, ja ... man ska inte lägga sig i andras privata. 

Jag kan också vara mer eller mindre beroende av att ratta ut bilen från garaget, men jag föredrar promenaden, om möjligt. Sätter fart mot centrum med en rygga. Promenadbagaget. Börsen blir oftast liggande kvar djupt ner. Nöjer mig med fönstershopping. Fast den i sin tur kan leda till en önskelista. Oskriven men på plats i minnet. Där får den ”mogna”. Jag tror att jag har spontanshoppat färdigt. Är mer eftertänksam med mina val. 

Det känns härligt att vara "mitt i metropolen", den lilla förvisso, men ändå mitt i allt som rör sig, där det händer ...
Några dagars miljöombyte. Det gör gott. Ett annat flow, ett annat tempo ... När vi "boostat" vänder vi tillbaka, axlar av oket och fyller sinne och lungor med lantluft. Möjligheten till ombyte, det gör något bra med oss, J och mig.