Author Archives: Mia

• 4 Comments

•

... alldeles underbar i stassen, bjuder på den mest raffinerade färgprakt ... ja, då kan jag inte annat än att falla till föga. Tänker att jag borde titta på bladverken med samma ögon som jag tittar på vårens vitsippebackar. Njuta den korta tid det varar.

Jag har följt den, hösten, genom regnvåta fönster, soliga promenader, eller under blåsiga, molngrå dagar då jag har hållit hårt i hatten eller kurat inomhus.
Jag har ägnat tid åt att säkerhetskopiera text- och bildmaterial. Massor av tid blev det, men nu är det gjort. Där har jag funnit bilder av hösten, så som jag vill se den, och många påminnelser om att underbart är kort - alla dessa Povels kloka underfundigheter. Möjligen är det därför jag upprepade gånger också manar till att njuta vår vackra vår eller sommar, de tycks lätt springa allt för kvickt. Kanske motsvarande; "Tiden går fort när man har roligt".

Den förvånar mig något, känslan av en aning poesi när jag tittar över ord och meningar. Synar med hård blick och tänker: "Patetiskt?" Den sidan av mig avslöjas inte utanpå. Nånting inuti, som vill ut.
Med samma kritiska ögon finner jag skamset ord där stavning blivit tokig, syftning blivit knas eller ord som upprepas på tok för ofta. Kan tycka att jag borde åstadkommit bättre foton, eller kanske fler nya foton ...
Men; det här är min plats. Skavanker. Varför syna så kritiskt? De kan tillföra viss charm.

Citerar en yngre version av yngst: "Jag gör som jag vill." Eller: "Bara det känns bra."

Min plats. Mitt utrymme. Det känns bra. En plats att välkomna någon som vill titta in, det känns också bra. Vill man inte, då låter man väl bli? Annat vore dumt.

Så; som den vår-tös jag egentligen betraktar mig, kommer här ett återbruk av foton på en höst som jag gärna ser den. I tillägg en något modifierad maning, rätt i tid och som känns rätt för mig: Kom ihåg, och låt det ge plats, att njuta vår vackra höst. Det delar jag gärna med dig.

• 4 Comments

•

... inte tid med detta. Fullt upp med att säkra texter och foton. Klippa och klistra på det digitala viset. Tidsödande.

Jag är glad att ha hittat ett forum för kreativt skapande. En plats för tankar som vill ut. Skrivklåda som vill ta form. Alla möjligheter som öppnar sig med en egen hemsida. Kanske är det svårt att hitta något bättre. Men jag är inte bekväm med den digitala tekniken. Känner mig osäker. Otrygg. Rent av rädd för att göra fel. Tekniska misstag med förödande konsekvenser.
Digitala hotellet förvarnar om kommande förändringar. Det ska steppas upp ett snäpp. De larmar om att "rummen" behöver säkras. Känner direkt rädslan över att inte finna nyckeln för att "låsa in värdesaker".

Jag får hjälp av finaste trion. De som har vuxit upp i en värld av ettor och nollor. Som har det i blodet. De hjälper mig att slippa falla i digitala gropar. Inte ens dessa tre finner ett sätt att göra det jobbet snabbt, men de finner råd om vad som är bra. Det viktigaste.
Det prövar tålamodet att säkra upp. Går igenom månad efter månad, år efter år ...

Nej, jag har verkligen inte tid med detta!
Men det är fint att slå sig ner här en stund. Lugn.
Ingen märker att jag smitit ifrån ett kort tag.

• 6 Comments

•

... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

... men vi får likväl ihop en hel lövkorg med vinterpotatis och så lite sommarpotatis som blivit kvar. Det är en tyngd som är lätt att bära när vi tar dem vidare ner i källaren för övervintring, eller så länge de nu räcker. I vart fall en hygglig skörd för att vara en bonus, sprungen ur en spontan känsla av att nyttja en jordlott vi såg oss ha.

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Man anar en och annan tall bak de högresta gula. Men inte längre. Också marken intill har sin "skördetid" i samma veva som vår. Den mer än sjuttio år gamla tallskogen blir avverkad för att furan inte ska tappa gnistan, bli för gammal och ha ståtat helt förgäves under många årtionden. En ny landskapsbild breder ut sig över omgivningarna och en historia är all. Ny era för de lövprydda, de som länge stått inklämda i ett barrigt mörker, att få dagsljus.
Före ...
... och nuet.

• 4 Comments

•

Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.

• 8 Comments

•

… för några dagar, till "civilisationen". Trafiken rullar utanför. Ganska tyst i dessa elbilstider, fast man hör den. Man hör också övriga förbipasserande, även om somliga rullar ljudlöst på två hjul. Andra håller joggingtempo, medan ytterligare andra kommer gåendes, ibland såsandes med blicken riktad mot den lilla digitala skärmen. Vår tids trafikfara.  
Det pratas och skrattas och man får en känsla av att vara mitt i händelserna. Någon gång, fast sällan, hör man de som väljer att lösa konflikter helt offentligt. Jag tittar undrande ut när jag hör högljudda, arga röster och tänker att väljer man denna plats för detta agerande är konflikten förmodligen inte lösbar. Ja, ja ... man ska inte lägga sig i andras privata. 

Jag kan också vara mer eller mindre beroende av att ratta ut bilen från garaget, men jag föredrar promenaden, om möjligt. Sätter fart mot centrum med en rygga. Promenadbagaget. Börsen blir oftast liggande kvar djupt ner. Nöjer mig med fönstershopping. Fast den i sin tur kan leda till en önskelista. Oskriven men på plats i minnet. Där får den ”mogna”. Jag tror att jag har spontanshoppat färdigt. Är mer eftertänksam med mina val. 

Det känns härligt att vara "mitt i metropolen", den lilla förvisso, men ändå mitt i allt som rör sig, där det händer ...
Några dagars miljöombyte. Det gör gott. Ett annat flow, ett annat tempo ... När vi "boostat" vänder vi tillbaka, axlar av oket och fyller sinne och lungor med lantluft. Möjligheten till ombyte, det gör något bra med oss, J och mig.

• 4 Comments

•

... över tid och rum och känslan är härlig. Ger mig den flykt från verkligheten, som jag förvisso verkligen inte vill fly ifrån, men som ändå berikar. Böcker!
De sju systrarna har fått mig att inte vilja vara nån annanstans. Underbar bokserie, jag slukar den ena efter den andra. En kravlös resa att må bra av, bland spännande karaktärer, olika tidsepoker och vitt skilda platser. En askungesaga för vuxna.
Eftersom jag knappt kan slita mig kommer det att bli en lättnad när pärmen slås igen efter sista sidan i sista boken. Samtidigt en olidlig saknad efter dessa miljöer och människor jag vistats i och fått bekanta mig med.
Man är själv inte just lätt att leva med i tider då man inte kan hantera detta slags "missbruk", men SÅ vill jag att en bra bok ska vara. Jag låter mig omslutas och njuter så länge det varar.
I helgen är jag "gräsänka", så sannolikt blir det stunder att komma flera sidor längre på min "resa". Men jag ska också lämna utrymme för en härlig tjejkväll med den kompis jag känt allra längst - det har hunnit bli en stund.

• 4 Comments

•

... har kommit av sig. Tvärstopp. Hinder i vägen. Fjällskivling! Nej, förresten, fjällskivlingar - ja, du vet hur stora de kan bli. Vi kommer inte förbi utan att först fälla dem. Först en, sedan två .. och så tre ... fyra ... Därefter får regnjackan, vänd ut-och-in, agera svampkorg.
Svampsoppa. Svampmacka. Svamppasta. Ugnen full med svamp på tork.
Som om det inte vore nog har vännerna som lånat vår byggställning över sommaren, lämnat tillbaka den med flera flaskor champagne som nån form av ersättning. Lån som verkligen inte krävde bubbel eller annat.
Nu står vi i valet och kvalet. Vet inte vilka bubblor som bäst matchar vilket val av svampanrättning. Oj, oj, oj ...

Alla dessa val ...
Det är så vi har det, de sista skälvande augustidagarna.

Sällskap får vi också ett par morgnar vid frukosten. Ett respektingivande par med rejäl kroppshydda sitter en bit från tomten och tittar med onda ögat mot oss. Kalasande på sin läckerbit. Rykande färsk från havet som tränger upp på ängen. Två havsörnar som vill äta sitt ifred, utan att ha oss för nära. Två giganter som trots allt ger sig av när vi öppnar dörren efter att ha lämnat morgonmålet.

Vi står ut, det gör vi ...
Vi gillar både svamp och bubbel och låter oss gärna imponeras av bevingade, navala giganter.

• 8 Comments

•

... PANG!

... när vardagen slår till.
Det tar en stund att landa.
I nuet är vi på väg att ta fast mark.

Lediga veckor.
Tillbaka på nytt.
Somligt kommer av sig. Annat tar vid.

Papper, penna och tangenter hamnade långt in i gömmorna under somriga, lediga veckor.
Sommaren själv har nästan kommit av sig och en anings höst tagit vid. Fast det fortsatt är augusti. Det varma byttes snabbt till något som fick mig att dra på tjocka tröjan under den tidiga turen till lådan med morgonens tryckta nyheter.

Jag släpper inte taget helt. Än är det sommarmånad.

Härligt att bli jordig om händerna när vi skördar vår potatis. Som förstås smakar godare än all annan när den dukas fram till middagen. Trist, så klart, att kålfjärilslarverna fullständigt invaderade den magnifika krassen som slingrade sig över odlingsbädden. Men glad över att vi inte skördat kronärtskockan som "håller hov" där det gapar tomt efter krassen.
Och så lite annat smått & gott. Som till exempel att fredagen gör ny entré. Den där härliga känslan av att åter gå mot välkommen helg.

• 6 Comments

•

... från viken där jag helst tar dagens dopp. Barfota fötter, blöta badkläder i handen och insvept i ett stort badlakan. Hängmattan har äntligen hamnat på en plats där jag gärna vill vara och nu finner jag en stund. Gungar sakta fraaam ... och ... tillbaaaka ... medan blicken vilar på fjäderlätta moln som i sakta mak rör sig över en blå himmel. En himmel alldeles proppfull av sol. Doft av nytvättad lakansväv vajar i vinden nära intill. Det är så mycket sommar så det nästan knakar i fogarna. Och jag är mitt i den.

• 8 Comments

•

... midsommarbukett har blivit kvar på bordet. Vi samlas runt den för en liten fikastund. En sån som man måste ha många av bara för att det är så himla mysigt. Vi känner doften av java och sippar mellan läpparna för att få den fulla smaken. Vissa gånger är det alldeles extra gott. Som till exempel en solig semesterdag när vi söker skuggan. De varma, soliga dagar när man söker en vilsam stund i skuggan ... ja, då är sommaren som allra bäst, om jag får tycka.

För övrigt tycker vi att vi lever mitt i en sommaridyll och att livet är bra skönt. Jag väljer en plats i solen denna morgon. Ett citat i dagstidningen fångar min blick och jag blir lite full i skratt:

Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där.

Oscar Wilde

Emellanåt pockar lusten på lite influenser från pulsen i city. Kanske behövs en uns små "försyndelser" då och då.

Njut vår vackra sommar!