... ljumma, soliga oktoberdagar märkte jag tydligt i helgen hur hösten nu har slagit sig till ro. Det sena eftermiddagsdiset drog in över maden och ekhagen där bortom hade iklätt sig höststassen. Vi har sista sittningen på terassen innan möblerna ska bäras in och få tak över huvudet för vintern. Sträcker ut våra lekamen efter dagens arbete. Vi har höstat. Du har grävt trädgårdslandet och jag har tömt krukor och plockat in andra som ska tillbaka ut när våren hittar hit på nytt. Så har vi fällt de stora cypresserna. Du har sågat och jag har dragit som en oxe för att få dem att falla åt rätt håll. Det känns i kroppen. Nu sitter vi här, med var sitt glas vin faktiskt. Fortfarande abetsklädda, med jordiga händer, tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett par njutbara droppar innan vi hoppar in i duschen och sedan fixar kvällens middag. Fint att känna sig nöjd med ett hyggligt dagsverke som gjort skillnad. Vi lyfter, tar med glasen och rundar husknuten för att titta på utsikten. Plötsligt har vyn vidgats med vad vi tycker är vidunderligt, där cypresserna, som nu äntligen blivit fällda, tidigare stod. Vi läppjar på vinet, rätar på ryggarna och njuter utsikten. Vi är säkert en dråplig syn där vi står, arbetsklädda, jordiga, med små fjäderlika barr i rufsigt hår, var sitt glas rött i handen och med ett nästan löjligt nöjt leende på läpparna. Livet på en pinne. Det är fint med dagar då man får rå om sin tid.

Grävjobbet gav bonusskörd som får bli del i kvällens matlagning. Stunden i köket, efter en avklarad varm ( och lite för lång ) dusch blir som pricken över i. Man dukar och ser fram emot kvällens smaker. Magen är redo för ett rejält mål. Jag märker det när jag hör hur den börjar "snacka" med mig.
En liten hjärtformad potät får bli ett kvällsmess med hälsning till de tre fina som man ibland kan önska vore här och delade stunden med oss. Men de är där de hör hemma. Där har de det bra och trivs. Fint så.
Så i kväll är det Du och jag. Jag "smakar" på det: Du och jag ... 😊

... på norrsidan, där solen och värmen inte ligger på så hårt. Där blommar syrenen ännu som om den vore nyligen utslagen. Men mandelblommorna, som täckt hagen i vitt, sjunger på sista versen. Precis som maj. Ljuvliga maj. Några lätträknade dagar kvar. De ska tas vara på och inte tas ut i förskott. Tiden springer snabbt nog ändå. Jag gör ett försök att tänka "från andra hållet": Tänk att det ännu är maj och vi redan har känt somrig sol och värme. Samtidigt som det känns som att hela sommaren är kvar - vi har ju inte ens landat i juni än!
Ja, det är allt bra härligt.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut."
Det är något fint över det, för de är verkligen som små solar i gräset, och jag önskar att jag hade kunnat förhålla mig till den devisen. Men där tar kossornas rogivande inverkan på mig vägs ende. Om de inte hade envisats med att bli så herrans många; ja, då hade de kunnat få lysa där i gräset.

Ungefär så har väl maj månad tett sig så här långt. Några "aggressiva angrepp" på det som är oönskat. Flugor i maten till exempel. Krig med flugsmällan (fast inte i maten). Löss på chiliplantorna. Usch och fy! "Fetspindlarna" får maken ta hand om, så försöker jag gå loss på näten. Fast, där fastnar ju flugorna förstås ... Och så; inte för många solar i gräset ... men, några får finnas ... de som ger rofylld balans ...

... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.

När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...

... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!

Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.

Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.

... blir det inte alltid vinter. I alla fall inte det man kallar meteorologisk vinter. När det som istället kallas vinter, bara för att det är december, januari eller februari månad, har betett sig särdeles ynkligt för tiden, ja, då är det lätt att känna längtan efter vår. Är det slutet av januari utan att Bore bemödat sig med att titta in så kan våren lika väl få komma. Men det är nu det visar sig hur det kommer att bli med den saken. För om vintern kommer hit så är det ofta i slutet av januari, eller möjligen början av nästa månad. Plötsligt slår kylan till. Isen lägger sig och bygger på. Vid detta scenario så varar plötsligt vintern länge. Ofta allt för länge. De sällsynta gånger den sista snön ligger kvar norr om trädgårdens stolta idegranshäck in i april så är jag förskräckligt trött på vintern. Men betydligt oftare är jag trött på att den inte dyker upp.
Här om morgonen hade den med bestämda kliv tagit sig in i trädgården. Jag blev fullständigt bestulen på mina tankar om vår när jag såg hur det vita, kalla belägrat omgivningen. Promenaden visade ett tunt istäcke på allt omkringliggande hav. Så tog en gult lysande sol plats på hela valvet högt där ovan. Vem kan motstå att charmas?

Får nu vintern stanna så blir vårens entré desto mer kraftfull. Det hänger på isarna. Blir havet kallt och isarna tjocka ... oj, vad jag kommer att få längta. Men den finns där, våren. Nånstans.

... i mitten på januari. Det är något med ljuset. Man anar våren bak krönet. Känner hopp.
Jag kan prata mig varm om soliga januaridagar. Det där magiska med ljuset som inträffar en bit in i månaden. I år är det extra välkommet och denna första dag jag får mig det till livs tas emot med öppen famn. Till skillnad från det mesta annat, då vi tillfälligt lever i kramförbudens tid.
En lång(sam) promenad, så ärar jag dagen. Det gör inget att den inte går så fort. Promenaden är varken kortare eller längre än vanligt, men stunden ute varar en stund extra. Stegen är lite trötta och flåset är inte på topp. En "gammal hederlig förkylning" har tillfälligt satt stopp för den vanliga spänsten. (Om jag nu vågar påstå att jag har en sådan.) Att det är vad det rör sig om har jag fått svart på vitt på efter att pliktskyldigt ha kollat upp det enligt konstens alla regler. Den vetskapen gör det väldigt lätt att tas med en snorig kran. Fast jag är visten och det svider lite.

Vi hade lyckan att få träffa hela finaste trion under helger som vi nu har bakom oss. Och vi kramades! Så underbart härligt. Syndare där, kanske någon tänker. Det skiter jag i! De där kramarna satt som en smäck. Välbehövliga och välgörande.
Dagarna då vi var samlade gick sedvanligt, som helgerna i övrigt, allt för fort. Julen ligger nerpackad i sina lådor, förutom granen som ligger utanför i väntan på bortforsling. Arma stackare. I kylskåpet ligger några små förskrämda sillbitar som får oss att undra i vilket skick de är. Kylskåpsrensning, fast det gör ack så ont att inte hinna ta vara på all mat, är vad som återstår av julens plundring.
Där granen stod finns nu åter plats för solen att lysa in på morfars gamla koppargryta som han en gång rörde karamellsmeten i. Jag brukar vara snabb med att säga att man inte ska längta fram i tiden, men likt förbaskat längtar jag efter våren. Att få sjunga in den. I år när jag en förhoppning om att få höra Lundasångarna göra just det. Live, på plats. Det är faktiskt en liten dröm jag har. Futtigt, kanske någon dristar sig till att tänka nu, att inte ha större drömmar än så. Men då svarar jag rappt: Just det min vän, är många gånger nyckeln till lycka.

Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.

När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ...  till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Morgonen glittrar i hagen med alla enbuskar. De flitiga åttabenta, som jag egentligen inte gillar, de skapar magi i det arla morgonljuset. Det kan jag inte ta ifrån dem. Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
När den lokala uppdateringen är genomgången och fil och augustibär vilar gott i kistan, så går jag tillbaka till hagen med de fyrbenta som troget tar emot mig fast jag lurade dem tidigare. När de tömt mina händer på morötter buffar de efter fler. Jag kramar dem och lovar mer nästa gång jag kommer.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Jo, visst är den soliga dagen ännu sommarlik, men hösten har allt börjat "reka".

 

Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
Det ena fina besöket avlöste det andra. Strax efter fick äldst möjlighet att röra sig söderut och kom på några dagars visit. Nu är de batterier som var näst intill helt urladdade något mer påfyllda vad gäller tillfredsställelsen att återse finaste trion. Yngst är mer nåbar. Sedan vi påbörjade årets tillvaro ute på landet, har han självhushåll på tvåhundra kvadrat i huset i stan, i sin "man cave" som han skämtsamt kallar det. Jo, tack, det låter det.

När årets ljusaste, eller i alla fall längsta, dag började bli kväll, lutade vi oss tillbaka på terassen som nu börjar ta form. I var sin skön stol med var sitt glas vin. Där blev vi sittande till kvällen blev mörk. Hamnar man väl där är det lätt att bli kvar. Se älvorna dansa över tjärnen. Sen tassar man in, kryper till kojs.

En slokad krans, där på den ännu oputsade muren upp till terassen, visar på att klockan passerat midsommar. Går mot högsommar. Det blev en lugn och skön midsommar på tu man hand. Här hålls i och ut till det känns bra igen att ha fest med vännerna.
Nikon som hade aktiva dagar på Teneriffa, för att sedan utstå dryg karantänsvistelse under vajande dannebrog, ligger nu bokstavligt talat i vila för att ladda batterierna. Sen tror jag det får bli en liten tur på tu man hand. Nikon o jag på nya äventyr.

Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!