Om jag får önska så hade jag velat ha mer sommar med mig in i hösten. En grå höst kan bli så väldigt lång om man inte får med sig sommaren in i den. Sommar som innehåller dagar då man helst vill sitta i skuggan, för det är där det är som skönast. Och ljumma kvällar som man inte vill ska ta slut. Lite av det vill jag gärna ha med mig in i hösten, kunna falla tillbaka på när höstrugget tätnar.

Nu blev det inte så. Denna sommaren gav mig mycket, men inga varma dagar i skuggan eller sena ljumma kvällar ute. Men visst, det är skönt i alla fall att traska in i hösten. Den är vilsam och behöver inte alls bli lång och grå. De där dagarna med hög, klar luft som sticker i näsan och som på något förunderligt välgörande vis susar genom kroppen - de ser jag fram emot.
De allt mörkare och kylslagna kvällarna, även om jag har lite svårt just för de, är också på något vis skönt tillåtande. Krypa in och krypa upp, i stugvärme och i goa soffan.
Det finns många brasaker med hösten. Här om dagen kom jag på mig med att till och med se fram emot kulna novemberdagar. Men innan hösten klär sig spritt språngande, vill jag först se den i alla sina sprakande färger. För om jag får önska, vill jag ha de dagarna med mig in i vintern.

 

"Flox, det luktar höst, så jag tycker", hör jag min salig pappa säga och ser honom luta sig fram och insupa doften.  Nu är de i sitt esse i vår rabatt här hemma och sätter fin färg på tillvaron. Själv sätter jag näsan långt ner i och förnimmer sensommar och väldigt mycket pappa.
Första september. "Skarvtid".  Med tanke på mina små egenformulerade "citat", utifrån hur jag själv känner, får jag väl önska alla ett "Gott Nytt!" Men till att börja med; en riktigt härlig helg!

 

Sköna maj!
?
Oberäknelig! Har minsann en räv bak örat. Vintern rasar. Kall, snöig, temperaturfall under nollan.
Men ändå ...
"Insjungen" och SÅ välkommen! Solen kan inte låta bli att värma. Bara man finner platsen dit den kalla vinden inte hittar. Och när kvällen börjar bli sen är den ännu ljus. Ingen minusgrad i världen kan ändra på det.

På trappan trotsar penséer kylan. De är bra på det. Det gör mig glad att de håller stånd mot en envis vinter och trotsig vår. Och så blir jag glad av doften när solen lyckas värma dem. Härligt att sitta där en stund när tid ges.
Persikan som djärvt slog ut sina små blommor, utan att en enda insekt vågade sig på att titta fram för att göra arbetet som krävs för sommarfrukt, är nu överblommad.
Jag engagerade hemmavarande familjemedlemmar i flytten av vårt lilla medelhav för en tid sedan. Tunga krukor bars ut från vinteridet till sin sommarvistelse i trädgården. Olyckligt nog ett par dagar innan många nätter med minusgrader. De virades in i dubbel fiberduk, sedan höll jag tummarna. Tror väl knappast att det var deras förtjänst, men alla plantor lyckades överleva denna prövning.

Jag har ägnat dagen åt gröna rummet. Klippt gräs, lukat det mest oönskade och tagit några tag med sekatören. "Små solar i gräset" har lite sorgesamt fått lämna trädgården. Varför ska de envisas med att bli så många?
"Rosor kan man hantera som sin värsta fiende", minns jag att J:s pappa en gång sa till mig, "fast inte före nattfrosten är över."  Jag passade på att hantera dem när solen kom på besök under eftermiddagstimmarna. Fast inte som min värsta fiende. Jag friserade dem istället ganska lätt och med stor varsamhet. Sönderriven har jag blivit tidigare - jag undvek det idag. Nu håller jag tummarna för att jag inte ännu en gång ska bli bedragen av luriga, alltför kalla nätter.

Härligt omtöcknad av många timmars frisk luft och välgörande arbete för kropp och själ, ser jag fram emot att lägga fötterna högt i soffan till kvällen. Nu behöver jag en stunds vila för att  snart återgå till arbetet med "det fina livet på landet". Det trivsamma projektet som kräver tid och kraft både i tanke och handling. Och som gärna får ta plats i mina drömmar.

Solen skiner och gatorna sopas. Stora, gula, mullrande kör de kring, de motordrivna jättesopverktygen, vattnar och sopar. Vår tycker maken. Dammigt tycker jag. Men okej, det är väl något visst också med att gatorna vårstädas.

Hemma hos oss våfflas det idag. Vi är inte riktigt i fas med tiden. Och det behöver just inte göra något. Våfflorna smakar lika gott idag som de hade gjort i lördags. Var sak har sin tid. Man behöver hitta sin egen "rätta" dag.
Jag dukar med pappas tallrikar. Han är ofta med oss, på sitt eget lilla vis - alltid när det äts våfflor kring Vårfrudagen.

Dahliorna har blivit lagda i jord. Skruttna, små intorkade knölar som man varje år undrar om det ska bli något med. Vi får väl se. Krukorna har fått ta plats i orangeriet. Jag varvar tålamod med hoppfull förväntan.

Så har jag legat på knä i gräsmattan, med redan jordiga jeans. Ändalykten i vädret och näsan långt ner i marken. Där fanns doften från årets första små violer.

Liter random vår idag.

Tummen upp för vårdagjämningen. För längre ljusare dagar och kortare mörka nätter. För koltrasten som har börjat sjunga och för vårregnet som har börjat falla.
I helgen vaknade jag till en lite gråmulen lördagsmorgon. Regnet föll fint utanför och när jag öppnade sovrumsfönstret hörde jag den för första gången denna vår. Koltrasten satt någonstans nära på en gren och sjöng. Kombinationen lockade fram den sköna känsla som ett äkta vårregn ger.
Men efter frukost förändrades känslan. Det fina vårregnet hade blivit till stora, iskalla, tunga klumpar av snö. Och koltrasten tappade lusten att sjunga. April räcker lång näsa i mars. Men den trilske får snabbt mothugg. Koltrasten tog åter upp stämman när eftermiddagen började mörkna.
Nu kan inget stoppa vårens framfart. I rabatter tar det fart och träden står i knopp. Hellre snödropp än snöglopp.

Mars! De allt ljusare kvällarnas månad. Jag bara måsta smaka på det igen; "De allt ljusare kvällarnas månad." Underbart!
Mars är en vårmånad där jag bor. Hasseln har sedan länge sina hängen på grenarna. (Ett gissel för många, jag vet - det är trist med pollenallergi.) Strövtåg med blicken ner i marken, glatt upptäckandes små vårliga fynd där vintergäck brer ut sig, snödropparna slår ut och krokusen tittar upp.
Vi är inte där än och jag vill inte gå händelserna i förväg, men i orangeriet kan man sticka näsan rätt ner i påsken. Där vajar påskliljor som av misstag följde med in i höstas, när jag grävde upp jätteverbenan och satte i krukor för övervintring i orangeriet.
Tänk vad ljuvligt det kan bli när ett och annat mänskligt misstag tillåts begås.

 

Det känns knepigt att fortfarande vänta in vintern medan våren samtidigt börjar ta plats. Det knoppar i rabatten, men än har vi, vad jag vet, i meteorologisk mening inte haft någon vinter där jag bor.
Våren sätter sällan ner foten utan att Kung Bore hunnit göra visit. Hörde nyligen något om nästa vecka. Nu när vi hunnit in i februari, utan att vintern visat sig, med små knoppar som lite uppnosigt títtat fram ... ja, då kan jag lika gärna vara utan den. En snabbvisit; visst, okej. Men om isen lägger sig tjock, då dröjer det länge innan Bore släpper taget. Jag har varit med förr ...

Är man glad för vinteraktiviteter och vinterlandskap så ska man nog bo någon annanstans. Den mesta vintern där jag bor är snöfattig och inte sällan full med plusgrader. Det har jag vuxit upp med och har förlikat mig med.
Det märkliga är att jag minns vintrarna från när jag var liten som mer "vintriga". Kanske var det tillräckligt att vi lämnade Sveriges trädgård över jul- och sportlov och for de milen som krävdes för att vi skulle komma hem till mormor och morfar i Småland. Där skidades det.

Nu tycker jag förvisso att det är jättehärligt både med snö och is och allt det bjuder. Fanns det mer i min närhet skulle jag satsa på längdåkningsskidor och långfärdsskrillor. Men jag tycker om vårt lilla krypin med gråmyset utanför, och frånsett ett par år utanför rikets gränser och kortare besök på andra platser, har jag inte kommit så långt härifrån. Ännu. Inte så att vi i stunden planerar att dra iväg någonstans, men man kan ju aldrig veta. Härlig tanke tycker jag.

Bäst med att varje årstid får sin givna plats, och riktigt tillåts ta ut svängarna, är nog ändå kontrasterna som då blir de sinsemellan.
Jag tycker om att ge plats för varje årstid. Alla har de något som jag gärna vill vara en stund mitt i. Vara mitt i när våren går över i sommar ... barfota i gräset  ... öppna dörrar ... hela naturen blir ett rum som man går in i. Att sedan flyta med när sommaren går över i vilsam höst ... fullkomligt tappa andan av höstens hela färgprakt. Tillåta hösten att bli till mörk vinter ... gå på lågvarv ... tända ljus ... svepa in sig i varma goa plädar. Men att säga hejdå till vintern för att omfamna våren ... till det räcker inte orden.

Lite överraskande vaknar jag till en vit morgon och det känns genast väldigt mycket vinter. Kylan sveper in när jag öppnar sovrumsfönstret för att vädra. "Stäng genast" hojtar du, som inte hunnit mycket längre än att du näst intill står i bara mässingen. Det är en bra tid att värma varandra.
Den långa helgen har varit utan spöken och pumpor men vi har haft desto mer av knastrande brasor och tända ljus. Inte långt ifrån oss har vi sett kyrkogården lysas upp av alla ljus som tänds för våra nära. En fin tid för eftertanke.
Så rasslade det till ordentligt minsann, när jag drog storkovan i vinlotteriet i helgen. Det är en härlig tid också att samlas med vänner, äta gott och skratta mycket.

Trappan har blivit av med lite av hösten. Somligt har planterats i nya krukor och ställts in i orangeriet för vinterförvaring. Ljung och julros och kvistar från gröna rummet har istället fått ta plats. Lite förberedande inför advent och december och de vintermånader som sedan följer.
Solen som tittar fram mellan molnen idag och snön som lagt sig till rätta får det att spritta till inom mig, precis så där som när man var liten. En känsla av förväntan. Den är inte lika påtaglig som då, så som när jag var liten, men den finns, jag känner den, och det gör mig glad.

Idag brallar det i i vårt sydöstra hörn, så man nästan tippar när man går om knuten. Blåsdag, så kallar Puh det. Låter lite fint, tycker jag. Den stora oliven ligger platt på marken, omkullblåst. Jag tror den har det bäst där den ligger tills vindarna blir mer medgörliga, då ska jag hjälpa den på fötter igen.
Förresten börjar det bli dags att låta sommarkrukorna ta plats i orangeriet. Äldst sa i går att de småländska skogarna bjudit på frostnatt. Dit känns det som att det fortfarande är en stund för oss som bor vid kusten. Men man vet ju aldrig när det överraskar. Och mitt lilla Medelhav vill nog ha det lite mer ombonat då.

Skörda äpplen i september ...

Eller stapla ved i vårt förråd.

På honungsrosen; fullt av klasar med små nypon.

Träd i allsköns färger.

Entrén som kläs med rönn.

Muffins, hembakade, fyllda med äpplen från trädgården, toppade med kardemumma och kanel.

Björnbärsplockning en härlig septemberdag ute på landet.

Elda värmande brasor i kakelungen.

Redo för höstigt mysrusk!