Årstider

DSC_4960Några dagar in i november. Grått utanför fönstren. Mörkt tidigt och länge, både ute och inne. Så långt är november sig lik. Jag ristar termometern, tänker att den har väl hakat upp sig. Men morgontemperaturen visar nästan tio grader, även på en omskakad termometer.
Ankelsockor, Converse och uppkavlade jeans gäller fortfarande när jag tar mig ut i den november som inte riktigt stämmer temperaturmässigt. Jag längtar lite efter att vantarna ska vara en självklarhet på cykelturen, efter att ringla en härlig sjal runt halsen, dra ner en mjuk mössa över kalla öron. Längtar efter mina varma, goa vinterkängor - nyttan med att dra på dem.
Jag vill ha frostvita nätter och känna den klara, höga, friska luft som dessa nätter ger morgonen. Längtar efter att tända en brasa i kakelugnen och låta den goa värme som omhuldar en också värma själen, utan att det blir så varmt att jag får panik i kläderna.
Nu när november ändå är så grå skulle det passa bättre om den också ville vara lite kall.
DSC_3766

IMG_0510Jisses, jag har precis landat i hösten när advent kommer ikapp mig och har fräckheten att till och med springa om. Den verkar le lite spefullt och väsa: "Hinner du inte med eller?" "Nej", svarar jag högt för känslan av närvaro blir så tydlig. Jag känner mig helt desorienterad bland adventsljusstakar i tidningsannonserna och tomtar som poserar på hyllor i butikerna. Ännu ett tag vill jag sparka med fötterna i prasslande höstlöv.
DSC_4903 (1)Så landar ett nytt nummer av Drömhem & Trädgård i brevlådan. Julnumret. Som för att riktigt trigga mig.  "Din härligaste jul någonsin" står det på omslaget. Det ser jag i och för sig gärna fram emot. "Inred mysigt i advent" lockar omslaget vidare. Självklart får det mig att planera för en stund uppkrupen i goa soffan till kvällen. Låta mig inspireras. Inte så dumt ändå tänker jag, som omvänd i ett nafs, att få lite tips och hinna känna in sig.
DSC_4901Det får mig att börja plocka bland krukor ute i boden. Lurar på vilka jag ska sätta lökarna i som jag gärna vill ska blomma kring advent och jul. Å´ det är ju bra, för snart är det dags, om de ska hinna titta upp.
Men ännu några benspark i hösten. Tids nog lyser vi upp advent.

Det är en grå dag som ger kalla händer medan cykeln för mig fram. Men hur det är; oktober har sina lockrop och cykelturen blir bra mycket längre än vad ärendet kräver. Medan jag trampar runt och andas höst låter jag ögonen vila på färgspel i bladverken. Jag hör löven prassla, känner doften av mull från marken. Hösten både syns, hörs, känns, doftar och smakar där jag rullar fram mitt i den. På något sätt berör den ännu ett sinne, det vilsamma som tar plats inne i mig. Så är det något lockande med ljuset - någonstans bakom molnen anar jag att också solen är närvarande.

Det är gott att få med sig lite frisk höstluft in. Speciellt som det råder sjukstuga här hemma. Jag gnuggar mina kalla händer, letar fram vantar för nästa cykeltur och kollar sedan in hur äldst har det där han ligger nerbäddad i soffan. Hett om kinderna och glansigt i ögonen, det är så han har det, stackarn. Inte som vi hade tänkt oss det när han överraskade oss med att komma hem inför helgen. Fast å andra sidan känns det bra att få rå om honom, skämma bort honom en aning tills han åter är fit for fight. Även om det kan vara skönt att bli lite ompysslad vill han förstås helst vara där hans vardag nu hör hemma. Så vi hoppas på god bättring. Och gärna många sköna, klara höstdagar.

IMG_0068

DSC_4826Det blir liksom inte riktigt höst. En sån där med gråmys. Det är väl Britt som lurar med en extra dos sommar. Eller indianen. Fast somligt rår de inte på. Fukten, som fyller luften innan eftermiddagen hunnit bli kväll, som får tvätten, som hängt ute på lina för att torka under dagen, att behöva ny torktid, den finns där. Och höstastern pockar på uppmärksamhet i rabatten. Fast den får kämpa en del, där den står trångt bland högsommarens resliga perenner, som nu är överblommade men ändå tar för sig.
Fönster märkta av sommarens väder och vind pockar också, lite uppstudsigt, på min uppmärksamhet. Vill absolut få mig att vaska av det väderbitna. De röjer föga framgång. Trist, så känner jag inför det.
Även trädgården vill ha lite omsorg när dagarna sprungit in i oktober. Ett höströj för att stå redo till våren. Inte heller det lockar så febrilt. De är förvisso härligt att fortsätta tillbringa tid i gröna rummet. Med en fika. Kanske en bok. Men tiden för spade och grep är väldigt mycket roligare på våren. Fast trädgården har i alla fall den goda tonen att be mer ödmjukt. Och till förmån för den kommande våren är valet lätt. Fantastiskt mycket hellre trädgårdsröj än fönsterputs.

Jag kan längta lite nu, efter gråmys och dansande skuggor av lågor från kakelugnen. Men än är vi inte där. Vi fyller vedförrådet och förbereder oss. Väntar på att tända första brasan. Värd att vänta på.
Under tiden låter jag ljung samsas med kottar av lärk i krukorna på trappan. Så möter oss i alla fall lite av hösten vid entrén. Även om solvarma trappsteg ännu inbjuder till fikastunder som känns somriga.
Med tanke på trädgårdsröjet som återstår, faller det väl in att Britt ger en extra dos. Eller om det nu är indianen ...
DSC_4825

Kylslagna, daggvåta septembermorgnar. Blöta fötter när morgontidningen bytt plats från brevlåda till frukostbord. Men redan när förmiddagssolen tittar fram flyr fukten och luften blir varm. Till och med de saltstänkta vindar som får havet att bölja smått förrädiskt känns ljumma. Fastän de drar ner från norr. I alla fall i dag.
Fuktiga nätter, soliga dagar och doft av nyklippt gräs. Oj, vad somligt växer när september bjuder på sensommar. Jag njuter härligt varma septemberdagar i shorts och linne med en bomullströja över axlarna. Jag vill inte ta fram några ytterkläder än på länge. Möjligen en tjocktröja de fuktiga, något svala kvällar som nu mörknar allt tidigare.
Jag hoppas att septembersolen får de små klasarna att hinna växa till sig och bekänna färg. Och citronerna att börja skifta i lite gult.
DSC_4679 DSC_4682

Sköna maj är förstås så välkommen, efterlängtad och härlig att vara mitt i. Men den charmar mig inte riktigt på samma sätt i år som den brukar göra. Om jag nu minns rätt. Därmed inte nödvändigtvis mindre, men i alla fall annorlunda. Saknar värmen, det gör jag. Och så undrar jag var alla soldagar är. För hos oss är de sällan denna maj.
Fast idag vaknar jag till att en av dem faktiskt behagar besöka oss. Solen lyser in genom glipan mellan de tunga sammetsgardinerna. Bjuder på ett ljus och en känsla som gör det lättare att svinga morgontrötta ben över sängkanten. Det är en sådan morgon när vi alla samlas vid frukostbordet, åtminstone en liten stund. Yngst har ofantligt svårt att masa sig upp för att hinna sitta med oss andra vid frukosten - tonårsattribut? -  och ansluter allt som oftast när vi andra har hunnit bli klara. Men mina morgnar tillåter mig att sitta kvar tillsammans med honom och så avslutar vi frukosten ihop han och jag.

Jag vill ut och känna på morgonen. Så jag passar på att vara "grindvakt" när de en efter en hämtar cyklarna för att ge sig iväg. Sträcker fram handen och upplyser leende: "En krona." Om den där lilla grindgesten verkligen betingat en krona, så hade porslinsgrisen skramlat rejält vid detta laget. Det är mysigt att ta en liten trädgårdsrunda en tidig, solig morgon och öppna grinden för den som passerar - att där och då önska varandra en fin dag. Redan så här tidigt är dagen fin. Å´ maj är vacker. Inte så solig som jag tycker att den brukar vara. Inte heller så varm. Men precis lika vacker. Det bästa med ett regnigt och svalt maj är att det vackra varar lite längre. Och det som hör maj till får gärna vara länge. DSC_4499

DSC_4481

Hur många gånger har jag tänkt att jag vill till Österlen när äppelträden blommar? Jag vet inte, men många är det. Och vad har det hjälpt? Inte ett smack. Jag väljer att vända på det och istället tänka: Vad bra! För då har jag det kvar. En fin sak att se fram emot. Österlen mitt i äppelblomstid.
Men det är också fint att vara där jag redan är. Här blommar också äppelträden. Om än inte lika många. I vår trädgård närmre bestämt två. Men vilka äppelträd kan mäta sig med den lilla duon? Det är fint med två äppelträd som blommar just nu i vår trädgård. Och kanske lite synd att åka ifrån dem. De två och mycket annat.
Det är mycket som är vackert nu. Det händer så fort och jag vill helst vara mitt i hela tiden. Sova under syrenen så jag inte missar den korta tid den doftar så gott och ger mig så många sommarlovsminnen. Helst sitta mitt bland alla blommor i äppelträdets krona innan de svagt rosa små blombladen sakta börjar singla ner. Se mig om ofta efter vad som hänt sedan jag såg mig om senast.
Och så låter det fint när man cyklar vart man nu ska. Till Österlen är det väl långt att cykla från där jag bor. Och det vore ju synd att missa näktergalen som sitter gömd någonstans i grönskan och sjunger för mig längs med hela vägen. Som om den fanns överallt.
Och där, längs med cykelvägen, mitt i näktergalsgrönskan, vilar några får rofyllt under det gröna som bara är nu när alla träd precis har klätt sig i ny stass.
Jag vill gärna till Österlen när äppelträden blommar. Men inte just nu ...
IMG_0392

DSC_4412 Så friskade vårvindarna i och lekande, viskande tog de oss in i maj till tonerna av alla de klassiska vårsångerna från de många körerna och värmen från sprakande majbål.

Maj. Ljusa vårkvällar, ljumma vårvindar, mellan de kalla som ännu biter, morgnar som inbjuder till att vakna, natur som lockar till att blunda och dofta, se och njuta, känna. Sommar bakom knuten.
En trädgård som hojtar efter att bli ompysslad. Och så ett knä som låser sig just när man som mest håller på med denna omvårdnad. En liten felbelastning och sedan funktionsodugligt. Det är tur att det passar min natur ganska väl att vara lat, luta mig tillbaka för en stund. Jag linkar kring och försöker göra lite nytta.
Baka bröd går bra och gör hela familjen glad; doft- och smaksinne får sitt lystmäte. Att göra krukor av tidningspapper, för sådd av sommarens skönheter, passar också under konvalescens. Däri finns nu det som jag hoppas ska bli ett fång med luktärt och spirande rosenskära, som så gulligt, tycker jag, heter pyntekorg på norska. Böcker och tidningar bläddras i friskt och gäckar med uppslag och idéer för härlig sommargrönska. Fröpåsar med sommarprimörer och krasse får ligga oöppnade ett tag till och blänga surt på mig. Innan dessa kan sås behöver jag ta ett tag med spaden och vända runt jorden i vårt lilla trädgårdsland, och dessförinnan behöver jag få bättre ordning på knäet.
Väntan. Den tiden passar det bra att ta fram akvarellfärger och block. Målning av studentkort finns på "att-göra-listan", för snart vankas studenttider och här hemma finns en sådan glad att finna.

Den första späda rabarbern vi hade hoppats på, till säsongens pajpremiär, blir det inget med i år. Det stora trädgårdsprojekt vi drivit igenom tvingade fram en rockad vad gällde somligt, där ibland rabarbern. Rötter "á la grotesko" grävdes upp efter bästa förmåga och planterades på ny plats för att kunna växa till sig. Precis nyplanterade har jag inte vågat gömma dem från solljuset som jag annars brukar under vår och tidig sommar. Nu frodas de i fullt dagsljus och mycket vattning likt en tripp- trapp- trull-ensemble. Växer sig stadiga i lite snabbare takt än vad som var tänkt.
Men jag är glad över livskraft hos allt som fått lämna plats för den grönska som nu börjar spira hos den skyldige; vår nyplanterade ligusterhäck. Rabarbern ser ju även den ut att vara nöjd med resultatet, trots det grovhuggna rotsystem som blev i flytten. De första späda stänglarna får bli en dröm inför nästa års säsong. I år håller vi till godo med en paj av stänglar som inte låter sig hunsas. Och jag ser fram emot den. Pajpremiär på årets skörd är alltid lite extra. DSC_4420

Mitt i en matta av vitt och nygrönska slingrar sig vindlande stigar. Det ger mig en känsla av Dorothy där hon dansar fram i det magiska landet Oz. Det är så magnifikt. På något sätt för stort för att helt kunna ta in. Tänk att denna underbara vitsippevår finns direkt inpå knutarna. Jag låter blicken svepa. Låter fingrarna lätt få röra det böljande vita. Skogen känns trolsk. Håller dig i handen och låter dig leda mig medan jag blundar för att bättre uppfatta skogens alla dofter. Blundar för att bättre uppfatta vårens alla ljud. Ett sinne i taget. Skrattar åt tanken som kommer över mig: "Vilka stora ögon du har." "Det har jag för att kunna se dig bättre." "Vilka stora öron du har." "Det har jag för att kunna höra dig bättre." En ljummen vårkväll i mitten av april tycks det som om vi vandrar, du och jag, mitt i en sagoskog.

IMG_0062

IMG_0063

DSC_4370

Med köksdörren på glänt andas jag vårluft medan jag slår till degen till dagens brödbak. Jag trotsar den kalla vårmorgonen, som egentligen inte bjuder på tillräcklig värme för att göra det behagligt att låta dörren stå öppen. Men jag vill så gärna höra koltrasten sjunga för mig där han sitter högt upp i hasseln. Den hassel som vilar sina grenar över vårt lilla trädgårdsland, som bäddar ner höstens skörd i myllan efter sommarens odlingar, och ser till att det varje år kommer nya små skott bland vår blygsamma men glädjebringande lilla kompott av spenat, sallad, rädisor och rödbetor, eller vad annat vi för året odlar. Jag har så svårt att inte låta de nyfödda små plantorna få växa och bli stora där de ju uppenbarligen gärna vill göra just det. Men jag drar obarmhärtigt upp dem. Den lyckliga blir flyttad till någon plats där den ånyo kan få fotfäste, medan flertalet förpassas.
I rabatten utanför köksfönstret vippar påskliljor på långa stjälkar och lyser av gult. Nu ångrar jag inte det minsta den stora säck med lökar som jag förhastat köpte i höstas, eller den tid det tog mig att få dem i jorden när hösten var ruggigt kall, blåsig och blöt. Nu blir jag glad av att titta ut på allt det vårgula medan koltrasten sjunger och jag tippar mjölet ner i degbunken.
Dagen är väl kall för kaffe och nybakat bröd på soltrappan. De kalla vindarna är påflugna nog att hitta mig, fast jag trycker mig längst in i hörnan dit jag tycker att de inte borde nå. Men den har kommit en bit nu, den ljumma våren. Den bara tetas lite idag.

DSC_4387