Så friskade vårvindarna i och lekande, viskande tog de oss in i maj till tonerna av alla de klassiska vårsångerna från de många körerna och värmen från sprakande majbål.

Maj. Ljusa vårkvällar, ljumma vårvindar, mellan de kalla som ännu biter, morgnar som inbjuder till att vakna, natur som lockar till att blunda och dofta, se och njuta, känna. Sommar bakom knuten.
En trädgård som hojtar efter att bli ompysslad. Och så ett knä som låser sig just när man som mest håller på med denna omvårdnad. En liten felbelastning och sedan funktionsodugligt. Det är tur att det passar min natur ganska väl att vara lat, luta mig tillbaka för en stund. Jag linkar kring och försöker göra lite nytta.
Baka bröd går bra och gör hela familjen glad; doft- och smaksinne får sitt lystmäte. Att göra krukor av tidningspapper, för sådd av sommarens skönheter, passar också under konvalescens. Däri finns nu det som jag hoppas ska bli ett fång med luktärt och spirande rosenskära, som så gulligt, tycker jag, heter pyntekorg på norska. Böcker och tidningar bläddras i friskt och gäckar med uppslag och idéer för härlig sommargrönska. Fröpåsar med sommarprimörer och krasse får ligga oöppnade ett tag till och blänga surt på mig. Innan dessa kan sås behöver jag ta ett tag med spaden och vända runt jorden i vårt lilla trädgårdsland, och dessförinnan behöver jag få bättre ordning på knäet.
Väntan. Den tiden passar det bra att ta fram akvarellfärger och block. Målning av studentkort finns på "att-göra-listan", för snart vankas studenttider och här hemma finns en sådan glad att finna.

Den första späda rabarbern vi hade hoppats på, till säsongens pajpremiär, blir det inget med i år. Det stora trädgårdsprojekt vi drivit igenom tvingade fram en rockad vad gällde somligt, där ibland rabarbern. Rötter "á la grotesko" grävdes upp efter bästa förmåga och planterades på ny plats för att kunna växa till sig. Precis nyplanterade har jag inte vågat gömma dem från solljuset som jag annars brukar under vår och tidig sommar. Nu frodas de i fullt dagsljus och mycket vattning likt en tripp- trapp- trull-ensemble. Växer sig stadiga i lite snabbare takt än vad som var tänkt.
Men jag är glad över livskraft hos allt som fått lämna plats för den grönska som nu börjar spira hos den skyldige; vår nyplanterade ligusterhäck. Rabarbern ser ju även den ut att vara nöjd med resultatet, trots det grovhuggna rotsystem som blev i flytten. De första späda stänglarna får bli en dröm inför nästa års säsong. I år håller vi till godo med en paj av stänglar som inte låter sig hunsas. Och jag ser fram emot den. Pajpremiär på årets skörd är alltid lite extra.