Det är väl inte för inte som det landskap där jag bor kallas för Sveriges trädgård. Det är en bra slogan att marknadsföra sitt län med. Fast jag vet inte … Är här så mycket grönare? Eller mer växtlighet? Jag tycker de flesta platser bjuder på mycket man gärna hänförs av just vad gäller natur och flora.
Men det är klart … bokskogen …
När bokskogen slår ut om våren - det är vackert. Denna skira nygrönska. Solljus som strilar ner genom ett tak av nyutslagna, sirliga löv. Lustigt nog får den mig ofta att tänka på barrskog. Tallskogarna ... när jag var liten ... och vi åkte till mormor och morfar i Småland. Hur det doftade från tallarna under varma sommardagar. Alla kottar som låg på stigen under. Men doften. Jag tyckte aldrig om den. Gör fortfarande inte det. Fast jag tycker mycket om minnet som jag förknippar den med.

Nej, då föredrar jag bokskogen. I maj. Fast just nu är vi ju väldigt långt därifrån. Sveriges trädgård kan te sig aningen andefattig just i november. Väldig avsaknad av ljus och färgklickar. Väldigt novembergrå. Vintern får liksom inte riktigt till det här nere i söder. I alla fall inte i november. Knappast inte ens under julmånaden. Så kommer den kanske till slut, kylan, ofta i januari och då sätter den klorna i oss rejält. Havet kyls ner och bjuder somliga vintrar på tjock, härlig, gnistrande skridskois. Lycka.
Jag ser vackra bilder från andra platser i landet där vintern redan har landat. Blir lite avundsjuk. Tänker att lycklig den som kan ana en vit jul.
Men idag skiner solen där jag bor. Sjugradig plustemperatur håller vintern på behörigt avstånd. Ögonen letar efter något som glittrar i solen eller en färgklick som november lämnat kvar. Och visst – den som söker den finner.

 

Vi sitter i vardagsrummet med händer som omsluter ljumma koppar med varm dricka. Lyssnar till husets alla läten. Medan stormen drar utanför. Tar stora kliv tätt, tätt inpå knutarna och sveper över takpannor. Fast vi känner huset väl tycks nya ljud aldrig sluta överraska. Det knakar i golvet ovanför. Jag kämpar mot lusten att spinga upp på övervåningen. Skulle vilja kolla så det verkligen inte är någon där. Men jag vet att vi alla är samlade. I kakelugnen knastrar veden och sprider ett varmt sken. Det känns rogivande och lindrar känslan av att befinna sig mitt i stormens öga. Lindrar känslan av litenhet.
En förberedande rockad av trädgårdspinaler har gjorts för att så långt det är möjligt undvika att saker blåser bort och sönder. Trädgårdsmöbler har fått ta skydd under tak och olivträden, som länge fått stå kvar ute på verandan i väntan på en frostknäpp, har fått ta sin tillflykt till källaren. Där står de i gott sällskap av pelargoner, agapanthus, passionsblomma och det stora citronträdet. Samlade för att övervintra.
Jag kasar fram en aning där jag sitter på golvet vid kakelugnen. Tittar mot fönstret men ser knappt ut för det mörker som ligger nära inpå och det regn som slår mot rutan. Gråmys ... , tänker jag.   Dricker det sista ur koppen och lägger mig ner på fårskinnet intill. Där somnar jag. Omgiven av en stormvinds och ett gammalt trähus alla läten och av värmen och knastret från en brasa som skänker lugn.

Bara några dagar kvar av oktober. Tiden tycks rusa. Höstmys eller höstrusk undrar jag för mig själv. Kan inte just komma fram till något av det. Det känns inte riktigt som att man lämnat sommaren denna ljumma, härliga höst. Till och med yngst i familjen verkar reagera på att det vackra vädret, med för årstiden förvånande temperaturer, inte vill släppa taget. ”Det ska ju inte vara soligt nu – det ska ju vara gråmys!”, säger han en dag när vi fixar mellanmål tillsammans i köket. Visst, tänker jag och förstår precis vad han menar – det kan kännas riktigt mysigt med lite höstrusk.
Men denna dag får man känslan att höstrusket nog låter vänta på sig ännu ett tag. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att ännu en dag ser ut att bjuda på sol som lockar till promenad. Jag klär mig för några raska steg runt slingan i skogen längs med havet. Fast hur det än är; så fort jag öppnar ytterdörren överraskas jag av höstliga vindar som blåser igen dörren med en smäll. ”Det brallar i” som vi säger i det blåshål där jag bor. Jag hinner inte långt förrän jag ser att förmiddagens lätta moln nu tornar upp sig till något mörkt, tätt på himlen. Strax kommer regnet.
Promenaden är, blåst och regn till trots, i vanlig ordning meditativ. Här bearbetas mycket. Ibland försvinner tid och rum – plötsligt är man hemma. Fast jag stannar till, likt jag brukar, vid gläntan. Måste låta blicken svepa medan jag tar ett djupt andetag. Till våren kommer här vara som snötäckt av vitsippor. Nu ligger istället ett täcke av fallna löv och skyddar det som ska gro och växa till våren.

En ekorre korsar vägen ett par meter framför mig. Jag lyckas få till ett lockljud som får den att stanna och lyssna. Den yviga svansen snärtar lätt. Den tycks så silkeslen – jag skulle så gärna vilja känna.
Jag går vidare. Kan inte låta bli att sparka med fötterna i en lövhög som vinden har samlat ihop. Hoppas att jag aldrig kommer bli för gammal för att vilja sparka med fötterna i och lyssna på det frasande ljudet av höstlöv.
Väl hemma är jag varm inuti och blöt utanpå. Konstaterar att det inte är läge att avsluta promenaden med en kaffe på trappan som annars är brukligt. Dessutom behöver degen som jäst under skogspromenaden tas om hand. Jag hänger av mig kläderna och går in i köket för att baka ut den. Solen tittar fram under tiden degen knådas och inom loppet av några sekunder är himlen klarblå. Men det får i alla fall bli kaffe inne. Medan bröden gräddas. Och med solen som lyser in genom fönstret. Ljuset avslöjar dammpartiklar som virvlar runt i rummet. Och dessvärre att det är dags för fönstertvätt. Den tanken slår jag snabbt bort och kommer istället fram till att en fika med nybakat bröd, det blir bra till kvällen. Och så en brasa i kakelugnen . Varma oktober till trots. Jag håller med yngst. Jag är redo för "gråmys".