Det är väl inte för inte som det landskap där jag bor kallas för Sveriges trädgård. Det är en bra slogan att marknadsföra sitt län med. Fast jag vet inte … Är här så mycket grönare? Eller mer växtlighet? Jag tycker de flesta platser bjuder på mycket man gärna hänförs av just vad gäller natur och flora.
Men det är klart … bokskogen …
När bokskogen slår ut om våren - det är vackert. Denna skira nygrönska. Solljus som strilar ner genom ett tak av nyutslagna, sirliga löv. Lustigt nog får den mig ofta att tänka på barrskog. Tallskogarna ... när jag var liten ... och vi åkte till mormor och morfar i Småland. Hur det doftade från tallarna under varma sommardagar. Alla kottar som låg på stigen under. Men doften. Jag tyckte aldrig om den. Gör fortfarande inte det. Fast jag tycker mycket om minnet som jag förknippar den med.

Nej, då föredrar jag bokskogen. I maj. Fast just nu är vi ju väldigt långt därifrån. Sveriges trädgård kan te sig aningen andefattig just i november. Väldig avsaknad av ljus och färgklickar. Väldigt novembergrå. Vintern får liksom inte riktigt till det här nere i söder. I alla fall inte i november. Knappast inte ens under julmånaden. Så kommer den kanske till slut, kylan, ofta i januari och då sätter den klorna i oss rejält. Havet kyls ner och bjuder somliga vintrar på tjock, härlig, gnistrande skridskois. Lycka.
Jag ser vackra bilder från andra platser i landet där vintern redan har landat. Blir lite avundsjuk. Tänker att lycklig den som kan ana en vit jul.
Men idag skiner solen där jag bor. Sjugradig plustemperatur håller vintern på behörigt avstånd. Ögonen letar efter något som glittrar i solen eller en färgklick som november lämnat kvar. Och visst – den som söker den finner.