För sinnen

•

Humlorna har gett upp lavendeln. Inte ett insektssurr hörs från lavendelhäcken som nu ståtar mer som en vissen perenn än den blåspirande skönhet den var fram tills för några veckor sedan. Men rätt vad det är, när jag vänder blad i "En man som heter Ove", hör jag hur det knäpper från de överblommade axen och jag bäddas in i en intensiv doft som påminner om när jag var liten. När man öppnade garderober, drog ut byrålådor och fann små påsar med korsstygnsbroderi, fyllda med torkad lavendel. När jag tittar upp sitter ett helt gäng med små gråsparv- och pilfinksungar och knaprar blomfrön. De får det att dofta som när vi var mitt i semestern och sommaren var som allra varmast. Nu får höststormsliknande vindar alla sommarens kvarvarande dofter att spridas långt och mig att dra filten tätare om mig där jag sitter försjunken i de sista kapitlen om Ove.
Jag har pallat upp ett par krukor mot husväggen, i lä för den värsta blåsen. Vi ska ha "växtbytardag" idag. Hjälpa varandra med lite nytt som vi hoppas ska bli ett spännande inslag i våra gröna rum under nästkommande säsong. Ett rotskott från en gammal ros som denna dag blir döpt till Gillberga, därför att det är därifrån den en gång kom efter att ha vandrat från trädgård till trådgård och vi inte vet vad den egentligen heter, tappar sin stolthet för en stund när jag gräver upp den och ger den en tillfällig plats i en kruka där den förmodligen inte tycker om att trängas. Men jag vet vem jag ska ge den till och jag vet att där kommer den att få det bra. Så jag vågar tro på endast en tillfällig svacka. Kanske som med sommaren, tänker jag, när vindarna brallar i så krukor far omkull och stolsdynor far iväg. Kanske har sommaren bara en tillfällig svacka. Kanske kommer det flera dagar med sol och värme, när havet ligger stilla och ger lust till att bada. Det är ju ännu några dagar kvar i augusti. Och så har vi hela september ... Men gamla Gillberga ... på henne får vi tålmodigt vänta med sin doft och blomprakt till nästa sommar.

DSC_3441

•

Solen skiner denna arla morgonstund. Jag checkar handbagaget medan jag väntar på G. Det görs på ett kick. Dagen kräver inte mer än kläder efter väder och lite skrammel i börsen. Resten står dagens värd för. En riktigt go kompis har förärat mig en dagsresa runt Österlens smultronställen - "all inclusive". Vi ska på tu man hand, utan sällskap av de halvor som möjligen skulle betrakta detta som en resa för nördar, doppa näsor djupt ner i, eller in i, hjärtat av florans mest intima delar; ståndare och pistiller och låta ögonen vila på helt oemotståndliga små skönheter som jag redan nu vet att vi kommer vilja ska följa med oss hem.
Jag hoppas på shopping. Skramlar för säkerhets skull till en extra gång på börsen, vilket för barn av idag, men även för oss som åldern hunnit charma med större portion erfarenhet, är detsamma som att kolla att bankkortet ligger där det ska och sedan checka i telefonen hur det ser ut på kontot. Hinner sätta solglasen till rätta när jag ser bilen svänga upp på gatan och stanna framför grinden. Känslan! Förväntningar som värmer i magen, hoppa in i en bil där man möter någon man blir glad av att träffa, luta sig tillbaka i sätet och inte behöva göra mer än att "bara" åka med, hinna med att se det man passerar, pladdra på men också få utrymme för det där förtroendefulla, det som man kan berätta om endast för några få, det som är viktigt att få prata om. Sådant som möjliggörs av att ha kompisar att önska. G är en sådan vän. 

Efter jag vet inte hur många mil, passerar vi vägskylten som varnar för ankor och så tornar slottet, Trolle Ljungby, med vindbryggan till slottsgården upp sig på ena sidan. På andra sidan är dammen där alla ankor simmar efter att de rofyllt och intet ont anande om trafikfaran, passerat vägen för att ta sig ett dopp. Där stannar vi och tar förmiddagens första fika mitt i sommargrönskan.
Med belåtna magar följer solen sedan med oss till Simrishamn och Apotekarns Trädgård. Det är alldeles bedårande att sakta smyga in under dignande, doftande klasar av blåregn. Går i sicksack bland italiensk terrakotta. Underbara, handgjorda krukor som vi lätt kommer fram till att vi har växter där hemma som inte kommer klara sig dem förutan.  Eller som vi, när krukorna väl är inköpta, kommer fram till att det i alla fall är klokt att också ha med något hem till - något nytt att plantera i dem.  Ja, där finns en hel del som gör att det skramlar mindre om oss när vi beger oss av där ifrån. Härligt! Så var det tänkt.
Men tur är att det finns lite skrammel kvar i botten. För på nästa stopp vänder vi börsarna ut och in. Vi botaniserar bland allt som kan tänkas finnas när vi nästan villar bort oss på Åbergs Handelsträdgård utanför Ystad. Där blir lyckan så stor att tårarna faller. Tårar i form av stora regndroppar som tvingar oss sluta ändamålsenliga kläder tätt om oss för att hålla vätan ute. Vi passar på att luncha och sedan, med regnet som lättar, låter vi oss förföras av små glittrande ädelstenar som vilar i bladvecken på allt vi inte kan motstå.

Idag blommar en del av trädgårdens nytillskott i rabatten, i solen som strilar ner mellan päronträdets grenar. De ska snart få sällskap av diverse skönheter som ska slingra upp för spaljéer och sådant som ska vippa i ljumma sommarvindar. Späda, gröna, blomstrande liv som fick följa med oss hem. Som vi kände hade ropat efter oss om vi lämnat kvar dem i den skånska myllan. IMG_0210 DSC_3284

•

Det är nästan så att jag kan stå bredvid och se gräset växa och åter bli grönt, på alla de gula, kala fläckar som den sista tidens torka plågat denna gröna matta med. Allt medan regndropparna faller. Sommarregn. Så välgörande för det ledsna gröna. Visst är det förunderligt? Med en sådan växtkraft som gräsets? Nästan bums behöver man ta fram friseringsverktyget. Igen! verkar många tycka.
Att vara förunnad att kunna göra valet att att bo i hus - om man nu vill bo i hus - och samtidigt klaga på att gräset behöver klippas, det tycker jag är missklädsamt. Och jag tycker, med så små trädgårdar som det är där vi bor, att det är sorgligt om man gör valet att klippa med motorgräsklippare. Oljud och inte minst dåligt samarbete med miljön, som oftast drar igång under den tid man vill nyttja sina trädgårdar för själslig återhämtning. Nu har vi äntligen fått en granne, snett mittemot, som tycker som vi. Ett par gånger i veckan brukar vi höra det rogivande smattret från hans lilla handdrivna cylinderklippare. Det är nästan så att man får lust att klippa själv. En meditativ stund. Barfota i gräset ... smatterljudet ... doft av nyklippt gräs. Det är verkligen ingen större fysisk utmaning, eller någon speciellt tidskrävande insats, med en gräsmatta på några få hundra kvadratmeter. Ändå tror jag att kroppen mår lika bra som själen av denna lilla insats. Det gäller bara att komma på det. Våga prova. Vi har andra grannar som väljer att istället ta på sig hörselkåpor när de klipper gräset med sin motordrivna maskin. Medan barnen är i trädgården vid sidan om. Utan skydd. Gör ett annat val kan jag tycka. Kanske mindre gräsmatta eller låt gräset växa. Det är fint det också. Visst, med all respekt, jag vet; ett gissel för gräspollenallergiker. Vi är två i vår familj. Det kan vara en mycket plågsam tid. Men kanske mossa då? Jag har svårt att se vad som är fel med mossa. Det är båda mjukt och grönt och kräver mig veterligt inte mycket, om något, underhåll. i vilket fall tycker jag att man ska välja att vara glad för sin trädgård och inte se den som en plågoande som kräver tid.
För några år sedan kom vi hem efter en vecka i Bretagne början av juni. Medan packningen bärs in ser vi mellan, inte gammal då, med pollenallergi till trots, envist och lustfyllt kämpa sig igenom det högvuxna gräset med vår lilla gräsklippare. När han är färdig med det han föresatt sig, så har han klippt fram en stor, glad smiley i gräset.
Trädgård är som med böcker: de gör en rik. DSC_3264

•

Håller hårt i styret när cykeln sätter fart nerför backen. Kan inte låta bli att sträcka ut benen, så där som när man var liten. Jag möter ingen och ser ingen bredvid så jag dristar mig till ett ljudligt: "Yahoo!". Gullregn intill syren, som nu är på upphällningen, med en doft som med vindens hjälp följer mig en bra bit på väg. En stor korg är riggad på pakethållaren och fastsurrad efter konstens alla regler. Där ska helgens godsaker och nödvändigheter klämmas ner efter besöket i matbutiken och helst sitta stadigt på plats tills jag åter är hemma.
Fredag och sol! Sommar och liv! Näktergalen spelar längs med cykelvägenen förbi den gröna dungen. Den fortsätter ackompanjera när stora matkassar en stund senare ska packas upp i köket. Det gör den sysslan något mer underhållande.

Fredag igen! Det har varit en glad vecka. Känner mig glad. Fint väder, vänner, tid att bara vara, du och jag, familjen ... Lite gnissel i fogarna blev det förvisso mellan oss en hetsig eftermiddag efter jobbet, men det redde vi snabbt ut. Vi är urusla på att bråka du och jag. Något bättre på att tjura. Men vi är fantastiskt bra på försoning. Och ur den kommer det alltid något förlösande. Något som skapar ett behagligt välmående. Så lite gnisslande fogar kan vara välljudande emellanåt.

Matkassarna är sedan länge uppackade när jag hör någon i hallen säga: "Hej!". Där står en fin artonåring med en dygnslång anspänning som synbart lättat. Han skiner så han bräcker den i Karlstad när han glatt tillägger: "Nu behövs inte övningskörningsskylten mer."
En guldkantad vecka! Nu tar jag helg.

DSC_3218

 

 

•

DSC_3194Ett medelhav i miniatyr har sluppit månader av isolering i källaren. Ett par veckor i skuggan under skyddande fiberduk för att vänja sig vid solljuset och nu står de äntligen där i full sol framför lavendelhäcken. De låter sig tålmodigt kasas runt tills jag känner att de hamnat rätt.
En liten plats som denna med doft av citronblom kan räcka för att drömma sig bort en stund. Och med hjälp av verklig järnvilja kan jag också frambringa en touch av Monets trädgård när jag står framför mitt blommande blåregn. Litet men naggande gott - det är fullt av blomklasar i år.

DSC_3195

 

 

 

 

 

 

DSC_3201

 

 

•

Jag är urusel på sovmornar. Inte så att jag vaknar med tuppen. Men strax efter. Kan helt enkelt inte somna om. Ok, slumra till lite kanske, men inte somna om. Möjligheten försvann med första bebisen och alla småbarnsår som följde. När möjligheten kom tillbaka var förmågan försvunnen. Den där att skönt vaggas in i ny slummer och djup sömn. Numer fastnar jag i tanken på en massa ogjort som helst borde varit gjort och efter en stund är jag  - ping! - helt klarvaken.
Fast i morse lyckades jag faktiskt ganska bra med att hålla störande tankar borta och frukosten dukades fram nästan vid lunch. Till och med sjusovande tonåringar hann slå sig ner vid frukostbordet medan det ännu stod framdukat. En efter en slog sig yrvaket ner vid bordet. På det där sköna avslappnade sättet som bara en ledig morgon kan erbjuda. För så fort jag har stigit upp släpper jag på något märkligt sätt tanken på det som hållit mig vaken. Tycker istället att nu kan man sitta kvar länge och fundera en extra stund på vilket pålägg man vill ha på mackan. Kanske man rent av ska ha en macka till. För det hinner man ju med dessa avslappnade, härliga morgnar när man inte just har några tider att förhålla sig till. Själva den känslan gör egentligen morgonen värd att man vaknar riktigt tidigt. Känslan att få en lång stund att ta det med ro.

DSC_1955

•

Sedvanligt rusar tiden. Aprils sista dagar sprang in i maj och har nu speedat fram nästan en vecka. Självaste välfyllda bålet, så redo, tycktes snopet stå där väntandes och undra: Men hallå … vad hände?! För någon majbrasa blev det inte. I år heller. I alla fall inte där vi bor. Det hann bli för torrt i naturen, det var vad som hände, med eldningsförbud till följd. Nu ligger där en flera meter hög, vid och stinn rishög i väntan på att transporteras bort. Likt glimmer och glitter för en skata ligger den där och gäckar den eldningsbenägne. Det hade ju varit så härligt att få känna värmen … se in i lågorna … I så fall förstås under de rigorösa former som jag vet är fallet när ett sällskap som vår villaförening ansöker om eldningstillstånd. Nåväl, ett annat år kanske. Men jag hörde Lundastudenterna sjunga in våren. Det värmer gott det också.

Den goa sommarvärmen tycks för övrigt ha packet ihop sedan några dagar. Kanske är det bra. Kanske får det våren att stanna lite längre. Kanske får det våren att inte ske så fort. För nu är tiden då jag verkligen vill hinna med. Hinna med att vara mitt i. Plötsligt ser jag att knopparna på äppelträden är sprickfärdiga. Precis som de på syrenerna. Vårt persikoträd var först ut bland fruktträden med att blomma. Väcker förstås förhoppning om god skörd i sommar. Rabarber är gömda under en stor zinkbalja för att så långt det är möjligt kunna skörda späda stänglar till de första pajerna. Men oj, vad den är strävsam. Ståtligt sträcker den på sig och bekämpar tyngden. Här får man minsann skynda att skörda det späda. Så är det det gamla päronträdet som nog är ungefär så gammalt som ett päronträd kan bli. Det ramar in entrén till trädgården med ett hav av vita blommor några få dagar under våren. De dagarna är nu. Jag tycker om att komma hem, öppna grinden och dyka in under de knotiga gamla grenarna som fortsatt kämpar med att inte ge vika. Jag förundras över detta gamla träd som har sådan ork. Kanske kommer blommorna redan i morgon singla ner som snöflingor. Ja, det gäller att hålla sinnena öppna. Att hinna vara mitt i. Hinna med att också blunda för att känna doften från det som grönskar. Ett sinne i taget. Det tycks bli mer fullkomligt så. Somligt måste jag stanna till när jag går förbi för att också få känna. Jag har några sådana stopp i vårt gröna rum. Backsipporna. Stjälkarna är som att låta händerna lätt få dra över en ekorrsvans. Inbillar jag mig gärna. Där kan jag sitta en stund och bara känna. Men jag måste också dra med sensitiva händer över nyutslagna blad och känna på nygrönskan från min fina ullungsrönn som jag fick av dig förra sommaren. Eller de dill-lika bladen från björnroten som vippar i vinden. Jag sätter mig gärna på trappan för att ta del av våren med en kopp kaffe och en bok. Fast boken blir mest liggande vid sidan om. Jag har fullt upp med att bara se mig omkring. Fångas av tankar jag tycker om att tänka. Blunda en stund för att uppfatta dofterna som vårvindarna drar förbi. De ännu lite kylslagna som jag hoppas får våren att stanna lite längre.

DSC_3103

DSC_3100

 

DSC_3093

 

•

Jag häller lite vår i din morfars gamla grogglas. Inte för att jag tror att det särskilt ofta hälldes groggar i glaset för att dränka sorger, men det känns i alla fall väl så bra att hälla ner lite vår för att fylla sinnen. Å´ så häller jag ner lite ”moster Boj-skorpor” i den stora glasburken. Lägger några i en skål bredvid till fikat.
Moster Boj - de där namnen som blir till innan små barn kan forma de verkliga, namn som följer en genom livet - det var min mormors snälla syster Ingeborg. Hon var en hejare på småskorpor. Bakade med kärlek - mycket smör och grädde. Åts med glupande aptit på alla fikastunder som man blev inbjuden till. Speciellt minns jag när hon smickrad (vilket nog var hennes mening att dölja fast det inte lyckades särskilt väl) och med sann glädje sa: ”Jag förstår inte, alla karlar är som tokiga i dem”. Så här hemma går de under namnet ”karla-kakor” och de slukas av de fyra fina killar jag delar mitt familjeliv med. Nosas reda på medan de ännu gräddas, långt innan de är färdiga i ”torken”. Så kanske är det sant som hon sa. I vilket fall är det mysigt att ha en historia att berätta när de dukas fram. En historia som håller liv i någon som gjort avtryck. En historia som låter våra barn få bekanta sig med någon de aldrig hann träffa.

Ett gammalt recept värt att dela med sig av:

Moster Bojs småskorpor
cirka 150 st

2 hg smör
2 hg socker
2 kaffekoppar grädde
6 hg vetemjöl
4 tsk bakpulver

Allt blandas, delas i fyra delar som rullas, skärs i bitar och trillas till små bollar. Gräddas genast i ugnen, 200 grader i cirka 10 minuter.
Delas därefter nästan genast med gaffel. Lägg dem med snittytan upp på plåt och låt dem få fin färg i 175 grader med ventilen öppen (5-7 minuter).
Tippa alla skorporna i långpanna och sätt in dem i ugnen, 100-125 grader med ugnsluckan öppen, tills de är torra (några timmar).

Jag förenklar det gärna: När jag blandat degen delar jag den i 6 bitar som jag rullar till längder, 30 cm långa och skär i bitar så tunna att de sedan inte behöver delas. Gräddas och ”torkas” enligt receptet (men behöver inte ”snittytegräddas”). Att slippa trilla bollar som sedan ska delas, får mig att baka dem oftare. Några här hemma är glada för det.

DSC_2816

•

Underbar helg. Massor av sol och så avrundar söndagen med en bonustimmes kvällsljus. Och koltrasten! Han envisas fortsatt med att sitta högst upp i vårt äppelträd och sjunga. Fast vi har tagit ner stegen :).  Alldeles ljuvligt.
Det är ju det där med ljuset som inte vill lämna kvällen. Vårjackan kommer fram i ren glädjeyra, fast temperaturen inte klarar av att matcha valet av kläder. Å´ så koltrasten som spelar. Det känns till och med härligt att frysa. Hör liksom till. Jag tror inte jag skulle tycka det vore vår om jag inte fick frysa in den en ljus, kall kväll med koltrastens sång bland taknockar. Eller i äppelträdens kronor. Min vår …

Gräset friserades också den gångna helgen. En fröjd att höra smattret från vår lilla handjagare. Jag känner mig verkligen nöjd med att bjuda grannarna på denna stämningshöjare istället för bullret från en motorgräsklippare. Om de bara fattade poängen … och gjorde detsamma.
Så är det ju det där med doften från nyklippt gräs. Och doften från de små violer jag hittar under vinbärsbuskarna. Samma doft som när man var liten och lättade på locket till sin viol tablettask. Dofter som ger minnen. Under vinbärsbuskarna får man gå varsamt fram även med cylinderklipparen, så man inte av bara farten röjer ljuvlig doft och minnen att bli glad av.

DSC_2810

•

Fredagsmorgonen släpper in en varm sol genom vardagsrummets i-öster-går-solen-upp-sida. Jag hinner slå mig ner en stund medan brödet jäser i köket. Har med mig morgontidningen, men väljer att lägga den åt sidan. Det är fler i familjen som har en stund att chilla innan dagen startar upp ordentligt. Någon har intagit en härlig relax-pose i soffan. En stund att samla energi som räcker länge. Och energi som ges av att vara samlade. Vara nära. Det tidiga morgonljuset har också slagit sig till ro. Solen samlas med oss. Värmer i nacken. Värmer inombords. Men den når också bort till den gamla kopparbyttan. Speglar sig i det redan varma röda. En viloplats för morgontrötta ögon.
"Morgonstund har guld i mun". Jag tycker om att känna dagen vakna.
  

DSC_2782