Gröna rummet

Det händer att de kommer och sätter sig på stolsryggen precis utanför köksfönstret. Sitter där och tittar in. Ser lite frågande ut, som om de undrar vad vi håller på med. Så nära men ändå tillsynes så trygga bakom glas. Om det inte vore just för glaset skulle jag kunna sträcka ut handen för att klappa dem - så nära är de. Det brukar vara helgens frukost vi håller på med när de dyker upp och gör oss sällskap. Åtminstone är de sällskapliga en liten stund. Tills vi börjar vifta för mycket med armarna, då ger de sig av. Ofta inte längre än till de blommor och fröställningar, tvärs över gången, som är kvar efter sommaren. Där sitter de och vippar på blomstjälkar och äter av fröna.
Den lite mer medelhavsinspirerade växtligheten brukar också vara ett populärt tillhåll för de små blåhättade. Bland citron och passion och oliver. Fast inte många dagar till gissar jag. Nattemperaturen slår sannolikt till när som helst med celsius ner på minus och då åker krukorna in. Det är i alla fall en mysig utsikt från köksfönstret så länge det varar.

DSC_3750

DSC_3746

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.

DSC_3686

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629

 

Idag har jag gjort ett klipp. Ett klipp som nästan får mig att tappa andan. Jag borde göra dem oftare, de där klippen, för det blir desto värre när jag väntar. Det blir svårare med läkningen. Det kan rent av döden dö om jag väntar för länge. Ändå väntar jag. Tills jag har bestämt mig.  Hur det ska klippas. Om det ska klippas. Fast jag vet att det verkligen behöver klippas.
Jag må vara glad för vår trädgård. Det gröna rum som vi öppnar upp och vistas så mycket i under halva året. Fast som trädgårdsmänniska är jag både rörig och ostrukturerad. Jag kan stå ut med det. Det är värre med det faktum att jag dessutom är bekväm. Och lite feg. Det rimmar nämligen inte alls med de visioner jag har om hur det ska se ut i vårt gröna rum. Men jag lyckas kompensera detta med råge genom sann glädje och optimism. Som till exempel när jag så himla gärna vill ha en ullungsrönn som tänker sig bli så där en 8-10 meter. I vår trädgård funkar varken höjden eller den omfångsrikedom som den i sin tur leder till. Men vad gör väl det, tycker jag, när jag drömskt står där i handelsträdgården och ser för mig hur fin den kommer att göra sig hemma hos oss. I vår trädgård. Det är ju för fanken bara att klippa! Hur svårt kan det vara?
Så idag har jag klippt. Jag stod högt upp (tyckte jag själv) vinglandes (vilket absolut inte kunde uppfattas av någon annan än mig själv) på stege. Så klippte jag! Jag tror minsann att min fina ullungsrönn nu har hittat formen. Och små späda toppskott från dagens klipp har hittat in i vårt kök.

DSC_3599

Det behöver verkligen inte vara mycket. Det kan istället vara det lilla. Det lilla som gör morgonen som kanske ger dagen. En daggvåt, solig morgon som denna räcker det med att jag ser mig om, så finner jag. Den tidiga morgonen ger små glittrande pärldroppar på ett skirt bladverk. Det där lilla som gör något bra med mig.
Å tur är väl det - att jag förförs av de där små dropparna som på något vis får mig att bunkra energi. För om hörnan väntar något  som gör att jag får användning för den. Ett virrvarr av villigt sprudlande ogräs. Något som kräver en viljeansträngning för att se och ta tag i. Men idag kavlar jag upp ärmarna. Kan det vara morgonens stärkande små droppar?

DSC_3592

 

DSC_3586

En solig dag i september. Så långt fram på säsongen att jag lätt får för mig att det gröna rummet enkom är till för att lapa de sista soltimmarna innan grårusket sätter in. Att det inte längre är så kul som det var i början av sommaren att gräva och plantera. Jag glömmer bort att vattna och en del av sommarens krukplantering hinner så långt i sin "vissna-ner-process" att de inte längre går att rädda.
Men idag blev jag varse: Ack så fel! Perfekt tid för trädgård i alla avseenden.  Vilket jag egentligen redan vet. Jag strosar runt och spanar. Rabatterna är ännu välbeställda på sådant som är en fröjd för både öga och näsa. Fyra rosbuskar som jag tänkt att "De ska jag plantera i morgon" i tre månader nu, ger mig så dåligt samvete att gummistövlarna åker på och spadarna fram. Kannor fylls med vatten och så börjar grävarbetet. Alla fyra kommer i jorden. Nöjd. Jag ser mig omkring och kommer fram till att det nysådda gräset ska avtäckas. Tar fram handsaxen och hyfsar till det som grott och hunnit växa till sig. Nysått gräs bör hanteras varsamt. Fyller i med nya frön där det fortsatt är glest. Vattnar. Fyller kannorna på nytt och så får äntligen alla krukor lite påfyllning för att orka lite till, innan frostnätterna tar vid.
Hm ... trädgårdslandet, tänker jag när jag ser mig om och rättar snabbt till ogräslandet när jag granskar det mer ingående. Jag drar upp lite av det jag finner minst klädsamt. En hel del. Men så får jag ögonen på något annat och snabbt är jag där och gör samma sak.
Dagens trädgårdsaktivitet blir som vanligt en ganska trevlig röra. Lite här och lite där. När solen börjar gömma sig bakom grannens taknock fyller jag rabarberfatet med vatten. Så kan någon som kanske inte är så stor fast sugen på att bada, eller behöver lite att dricka, göra det. Sedan tar jag kväll.
Det blir en sådan dag som går alldeles för fort. Men å andra sidan brukar det vara sådana dagar som jag har med mig länge.

DSC_3588

 

Brittsommar ... indiansommar ... vad var det nu de sa på radion i morse? När jag tidigt och sömndrucken tassade ner i köket för att fixa frukost. Jag minns inte. Jag hörde nog inte ens ordentligt. Men sommar är det i vart fall idag. Och jag gissar att många sitter inne och inte vill något hellre än att få vara mitt ute i den.
Tiden för fredagens frukostbestyr avslöjar en daggvåt gräsmatta som solen ännu inte hunnit värma och torka. Växtverk, tänker jag, när jag tittar ut på den gröna mattan. För så ont måste det nog göra, får mina barndomsminnen mig medlidsamt  att tänka, när jag ser vilken effekt värmen och de daggvåta septembermorgnarna har på gräset. Vi klipper och klipper ... Men kanske är det precis vad många önskar att de fick göra idag, istället för att vara upptagna med allt det som kommer med vardag, skola och jobb.
Fast en väldigt bra sak som kommer tillbaka med vardag, skola och jobb, som man inte riktigt uppfattar i semestertider: Den goa fredagskänslan!

DSC_3502

 

Humlorna har gett upp lavendeln. Inte ett insektssurr hörs från lavendelhäcken som nu ståtar mer som en vissen perenn än den blåspirande skönhet den var fram tills för några veckor sedan. Men rätt vad det är, när jag vänder blad i "En man som heter Ove", hör jag hur det knäpper från de överblommade axen och jag bäddas in i en intensiv doft som påminner om när jag var liten. När man öppnade garderober, drog ut byrålådor och fann små påsar med korsstygnsbroderi, fyllda med torkad lavendel. När jag tittar upp sitter ett helt gäng med små gråsparv- och pilfinksungar och knaprar blomfrön. De får det att dofta som när vi var mitt i semestern och sommaren var som allra varmast. Nu får höststormsliknande vindar alla sommarens kvarvarande dofter att spridas långt och mig att dra filten tätare om mig där jag sitter försjunken i de sista kapitlen om Ove.
Jag har pallat upp ett par krukor mot husväggen, i lä för den värsta blåsen. Vi ska ha "växtbytardag" idag. Hjälpa varandra med lite nytt som vi hoppas ska bli ett spännande inslag i våra gröna rum under nästkommande säsong. Ett rotskott från en gammal ros som denna dag blir döpt till Gillberga, därför att det är därifrån den en gång kom efter att ha vandrat från trädgård till trådgård och vi inte vet vad den egentligen heter, tappar sin stolthet för en stund när jag gräver upp den och ger den en tillfällig plats i en kruka där den förmodligen inte tycker om att trängas. Men jag vet vem jag ska ge den till och jag vet att där kommer den att få det bra. Så jag vågar tro på endast en tillfällig svacka. Kanske som med sommaren, tänker jag, när vindarna brallar i så krukor far omkull och stolsdynor far iväg. Kanske har sommaren bara en tillfällig svacka. Kanske kommer det flera dagar med sol och värme, när havet ligger stilla och ger lust till att bada. Det är ju ännu några dagar kvar i augusti. Och så har vi hela september ... Men gamla Gillberga ... på henne får vi tålmodigt vänta med sin doft och blomprakt till nästa sommar.

DSC_3441