Inför helgen fyllde vi vedkorgen och laddade för ett par dagar med brasa, god mat och bra bok. Det väntade regniga blåsvädret skulle inte släppas närmre inpå än att tillåtas glutta in genom rutan och få vina utanför. Men så visade det sig att helgen satte nosen i vädret och valde att trotsa prognosen. Minsann om inte den vinterbleka nunan tenderade bli något mer kulört. Boken fick vänta och ur vedkorgen lyftes inte en klabbe. Istället bjöd lördagen på långpromenad. Vinden fångade oss mellan träden medan solen värmde. Tillbaka på hemmaplan kompenserade vi snabbt förlorade kalorier och njöt av doft och smak av nymalda javabönor och semla.
Söndagen fick sedan ut oss på ett hyfsat trädgårdsröj. Några timmar med sekatör, spade, räfsa och skottkärra fick trädgården att se mer vårlik ut. Lite paus också för en kaffe på soltrappan. För att fullända nöjet med att ha trädgård. Tillsammans förstås med de årliga fynd som görs när räfsan svingas in under hubbar av gamla växttuvor eller vissna löv under träd och buskar som beskärs. Små fynd som man blir varm i hjärtat av.

 

Tänk att en tidig, kall och grå morgon i början av februari kan bjuda på sådana bildsköna ting och väcka våren så inom mig. När fukten bildar rimfrost som sluter sig om grenar och gräs i vårt gröna rum.

 

Här kommer honungsrosen att stå i nygrönska om inte allt för lång tid, med knoppar färdiga att spricka.
Hm ... vilken doft ...

 

 

 

 

 

 

 

 

Å´ här kommer min
fina buskhortensia att blomma med gräddfärgade, skira blomklasar.

 

 

 

 

Oreganon kommer åter att stå grön och tillsammans med de övriga kryddväxterna förgylla matlagningen.

 

 

 

 

Kanske mognar här en persika ... eller två ...

 

 

 

 

 

Dessa nakna vintergrenar kommer med största sannolikhet att digna av de allra godaste blålila plommon i slutet av augusti.

 

 

 

 

Å´  bina kommer åter att svärma bland årets nya blommor.

 

 

Visst är det förunderligt ... å´ alldeles underbart ...

Hos en skön familj i Sörmland bor min namne. Det är just inget märkligt med att hitta Mia där. Lite mer underligt kanske och faktiskt en aning brutalt kan man tycka, att dessa trevliga människor har förpassat henne ner till källaren över vintern. Jag har träffat henne. Något ”of season” skulle man kunna säga. Inte hennes rätta jag kanske. Det skulle klä henne att vara lite mer … fruktsam faktiskt, men jag sträcker lite på mig när jag får veta att hon är döpt efter mig.
Känner att jag borde ha sagt att Mia mår bra av att duschas svalt någon gång i veckan. Och att hon borde lusbehandlas förebyggande inför vintern. Kanske vet inte familjen att citronträd har en tendens att annars få löss under vinterförvaringen.
Jag tittar stolt på mitt eget citronträd som jag går ner i källaren för att släcka törsten på någon gång i veckan. Min fina citron som är det verkliga skälet till att det finns en planta på annan plats som bär mitt namn. Ger en snabbdusch med blomsprutan och tänker att vintervistelsen just inte är festligare här än för Sörmlandsmia. Men vad gör man med medelhavsväxter i ett vintrigt Sverige?  Med lite omsorg så funkar det bra. Det är faktiskt dags att skörda när som helst. Och det har fullt med kart. Till våren kommer det med största sannolikhet, likt tidigare vårar, att blomma storslaget. En doft som är alldeles ljuvlig.
Då vill man inte gärna ha polyper i vägen. Nu har doktorn satt in det grövre artilleriet. Stridslysten tar jag till kamp mot min polypminerade nästa. Till våren vill jag känna doften av blommande citron!

När november har bäddat in det mesta i multnande löv och gjort färgskalan till ett överflöd av nyanser i brunt – då blir man lite extra glad av något nytt som väcks till liv.

 

Trädgård på hösten – det kan vara ett sjå. Det är ju en sak när våren kommer. Lusten som infinner sig … öppna dörren … andas in den tidiga vårluften … en fika på trappan … Roa sig i tanken på vad man vill göra i det gröna rummet under säsongen som nalkas. Det gillar jag. Det är inte så viktigt att skrida till verket med allt. Inte för mig. Det bästa är nog känslan det ger att tänka på möjligheterna.
I ärlighetens namn stannar det ofta till stor del på planeringsstadiet. Detta faktum har fått min man att kalla mig för ”kompostteoretiker”. Jag vet inte hur många år som jag har utvecklat tanken på att få till en välfungerande kompost i vår trädgård. Lösningarna ser lite olika ut från ett år till ett annat. Men någon kompost har det inte blivit, utöver den redan befintliga hög som sedan alla år har funnits i ena hörnet av trädgårdens baksida.
Just denna del av trädgården är ett enda kaos. Men ändå är det där som den första fikan ute tas på våren. En kopp kaffe på trappan in till vedboden och den intilliggande lilla krukboden. Där är det alltid lä och alldeles underbart en solig vårvinterdag. Det är ofta då man börjar rodda i den där kaotiska lilla boden bland alla gamla krukor, trädgårdsredskap och annat bråte. Då känns det roligt. Kreativitet och arbetslust flödar. Frön sås, blommor planteras och från källaren plockas alla de övervintrande krukorna fram. Gödsel köps in och tanken är så övertygande om att i år … ja, i år ska det minsann grävas och gödslas och tas väl omhand hela säsongen.
Pyttsan heller! Fast det gör just inget att jag inte för det flitiga trädgårdsliv ända fram till säsongsavslutning, som jag varje år lever i tron om att jag ska få till. Jag känner mig lite som Ferdinand. Jag sitter förvisso inte under någon korkek, inte heller luktar jag på blommor hela dagarna. Men väl tryggt tillrätta på trappan, där sitter jag gärna, bland trädgårdsböcker och utrivna artiklar om trädgårdsskötsel.  Och ofta står där ändå att par jordiga gummistövlar parkerade intill. Jag är inte enbart lat av naturen.

Nu har alla krukor tömts eller flyttats till vinterförvaring. Vårt lilla trädgårdsland är grävt inför våren och en och annan notis har antecknats i mitt skrivblock inför nästa säsong. Det blev en del viktiga kom-i-håg när jag i oktober såg oredan bland det som började med en alldeles ljuvlig vision om ett trädgårdsland med kryddor, jordgubbar, ringblommor, lavendel och kronärtskockor.
Jag tror jag lägger ner det här med kronärtskockor till nästa år …
Det kan onekligen kännas svårt att tro en grå och regnig novemberdag som denna - men jag vet i alla fall: Nästa år kommer jag åter charmas av tanken på vilka projekt som ska drivas under vår- och sommarmånaderna. Varav de flesta aldrig blir av. I den röra som råder i ena trädgårdshörnan kommer årets första utefika att äga rum en solig dag på trappan in till boden. Tanken på vad det kan bli av komposten kommer åter att gäcka mig och krukor kommer att kånkas fram ur vinteridet eller få nytt innehåll. Allt för att sedvanligt föra en sinande tillvaro i slutet av augusti.
Det är härligt att ha ett grönt rum att kliva in i till våren – en outtömlig källa till glädje.