Promenaden får mig att komma hem med en liten bukett stensöta och blåbärsris, klarare tankar och lättare sinne. Den sorts ingredienser som en meditativ, rask promenad runt skogsslingan brukar innehålla. Ett bra innehåll i en måndag som har gjort sina försök att vara solig men fallerat gång efter annan på grund av envisa grå moln. En måndag som känns lite tung att stiga upp till så här en tidig novembermorgon. Tända ljus, en stor kopp te och en trave böcker och tidningar är också ett bra innehåll en sådan måndag. Att ge lite tid för vart och ett gör dagen till en bättre dag.

En ny vecka efter en helg med lite att stå i. Jättekrukan med dignande citroner har flyttats in i orangeriet efter en gemensam insats av maken, mellan och yngst. Tiden som gått sedan internationella kvinnodagen för drygt elva år sedan, den dag då denna citrus med stora, gula frukter var en hanterbar skönhet som jag inte kunde motstå, har gjort den till en bjässe som jag inte längre orkar rubba. Ett angenämt bestyr får man väl ändå lov att säga, men det kräver sin man när den ska in i vinteridet och till det behöver jag numer hjälp.
Amaryllislökar har blivit satta i jorden, köpta både nu i år och tidigare höstar. Blomning under advent? Ja, kanske ... men i vart fall hoppas jag att de ska hinna upp till jul.
Oliven står nu ensam kvar ute i novemberdiset i väntan på att en frostknäpp ska bita till. Det blir lättare frukter då har jag med mig någonstans ifrån. Men om de seden hinner mogna - det är ju en annan femma. Än så länge hänger de envist kvar på grenarna. Små kämpar i ärtstorlek som bestämt sig för att trotsa den skandinaviska vintern. Men de lär retirera innan tillräcklig sol och värme åter når våra breddgrader.

Ja, lite trädgårdspyssel blev det i helgen och efter den upptäckte jag denna gråa, blöta novembermorgon, att mina röda gummistövlar, som jag lämnade jordiga ute på terassen, övernattat ute. Men alla mår vi väl bra av lite friskt luft och en renande dusch.

I vår familj spelas det mycket.
Musik har vi en hel del av här hemma. Det brukar alltid vara något som flödar genom rummen. Antingen från radion eller hörs favoriterna ur högtalarsystemet.
Ibland sätter sig mellan vid pianot, oftare tar han fram guran. En av de tre. Fyra om man räknar med den gamla trasiga akustiska, som en gång ramlade in hos mig efter att pappa avslöjat att han hade en i gömmorna. Och fem om man lägger till den som kompisarna kom med som en plojgrej när mellan fyllde år.
Gitarrerna har intagit hemmet. Vart man sätter sig får man så gott som alltid först flytta på en. Ibland stånkar jag över att de tycks vara överallt hela tiden, men mest gör det mig glad. Allra gladast blir jag när jag hör dem användas. Mellan har lärt mig lyssna på Led Zeppelin. Aldrig annars låter väl deras musik som när han framför den. Om ni frågar mig alltså.
Munspel har äldst gett sig den att bli en hejare på. Tyvärr får vi inte höra så mycket av det längre, för de flesta tonerna blåser han numer fram i studentlyan och sällan här hemma. Men det hänger med hit hem ibland. Kul.
Det som spelas kan också vara ett brädspel. Det är mysigt när vi alla hänger över bordet för att göra våra strategiska drag. Sneglar på varandra lite och klurar på hur vi bäst ska göra för att gå segrande ur striden. Brädspel är helt klart en fin stund för gemenskap.
Handbollsspel tar mycket plats i vår familj. Det är verkligen jätteroligt att följa yngsts framgångar. Se hur han utvecklas. Det har väckt ett handbollsintresse som lett till att vi hela familjen nu följer elitserien med spänning. Energin flödar.
Klarinetten där emot spelas det inte mycket på. Det var du som i unga år hade en era på den tidens musikskola. Fast du ville, precis som yngst vill nu, mycket hellre spela handboll. Så blev det. Men emellanåt ligger den framme. Klarinetten alltså. Det är väldigt trevligt att låta instrument ligga framme. Och det väcker nyfikenhet. Den bör lyftas.
Man blir glad av spel. Och glad av musik.
Nu har vår kör dragit igång takterna för fullt efter sommaren. Det är just inget som spelas där. Men musik blir det i alla fall när vi för samman våra stämmor. Bra mår vi av det och glada blir vi. Fast min altstämma allena, de gånger jag övar på den här hemma, är förstås inte speciellt upphetsande för de stackare som behöver lyssna.
Nej, för den gemensamma trevnaden föredrar vi gittar, piano, munspel, handboll eller brädspel.
Fast det är väldigt kul att sjunga i kör. Ja ... det är det verkligen.

Så står jag mitt i sommaren. För nu är den ikapp oss. Trotsar regnet  som hänger oss i hasorna och mornarna som är fortsatt kylslagna. Jag sträcker mig efter några mogna jordgubbar som lysande röda lockar både mig, fåglarna och sniglarna att ta för sig. Jag vill inte behöva dela denna sommardelikatess med någon av dessa. I vilket fall absolut inte de slemmiga marodörerna. Vad gäller dem går jag stridslysten genom trädgården, med mord i sinnet.

Vi har firat en lugn midsommar hemma. Med familjen samlad. Underbart skönt och avkopplande. Inga blomklädda stänger i syne på självaste aftonen, men vi tar en promenad du och jag någon dag senare och ser då några stå i skir grönska och vacker blomsterskrud, fast ödsligt övergivna. Dans- och leksugna midsommarfirare som gjorde ett tappert försök mellan skurarna har lämnat och gått hem.

Jag rensar kullerstensgången från blågull, som letat sig ut från rabatten och slagit rot mellan stenarna, medan humlorna trummar i digitalisens klockor. Undrar varför jag egentligen inte låter blågullen växa där den gärna vill slå rot - där är den ju precis lika fin.
Persikan står krusbladig av svamp och jag känner mig missmodig när jag detta år, precis som alla tidigare, klär den helt naken för att locka nya, friska blad att titta fram. Frukt följer i bladfallet och nu behöver den få lite tid att hämta sig. Men frukt blir det inte mer av detta år. "Åh, peach cobbler", säger äldst, som är hemma över sommaren, "det är ju så gott". Med lite tur kanske det kan bli ett par stycken, med persikor skördade från eget träd. Trädgården - den är allt en sann guldgruva. Även om just persikoträdet snuvar oss på önskad skörd.
Med munnen full av röda gubbar går jag vidare till krusbären, som trots namnet har besparats svampangrepp och nu frodiga står färdiga att bli något gott. Jag tänker att vardagskvällen kan bli fest med en nygräddad ljummen krusbärspaj.

Äldst och jag lutar oss tillbaka en stund, i var sin solstol, med en kopp kaffe . Njuter av varje varm solig minut som hittar fram då och då mellan molnen. Äldst viftar med armarna i ett försök att avvisa en envis trollslända som flyger rätt framför ansiktet och gärna verkar vilja slå sig ner. Sätter sig tillrätta en stund på hans sommargula tröja innan den flyger vidare. Då kommer en sädesärla som gör yra, vimsiga turer i luften. Och vips ser vi trollsländan, som nästan hunnit bli äldst kompis, istället bli middagsmat för en hungrig liten fågel.
Det känns lite som sommar i kubik, där vi sitter i var sin solstol omgivna av trädgårdskuliss och alla aktörer. Alldeles bak knuten lurar gemensam semester. Den står helt öppen i år. Det känns spännande. Jag gläder mig.
Vi lämnar stolarna och tar en liten tur runt om i gröna rummet. Jag berättar glatt om de trädgårdsprojekt jag har i tankarna och uppmärksammar äldst på det som prunkar mest för dagen. Passar på nu när han för en kort stund gärna vill låta mig tro att han är en liderligt intresserad botaniker. Jag försöker hejda mig innan han blir så fullproppar av trädgård att han börjar skifta färg.
Så fyller jag en bunke med krusbär medan äldst skördar gubbar.
En liten sommarfest, mitt i vardagen, med försmak av semester och sköna lediga dagar.

 

Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.

Jag vet ju att den bor där. Eller åtminstone tror jag att det är så det är. För varje år är den där igen. Och varje år lyckas den överraska mig. Ringlande rörelser i komposten, någon gång under tidig försommar. Något som verkar stort i jämförelse med förväntade, blygsamma maskar, även de tillhörande de fetaste.
Ringlande rörelser på exakt samma ställe där jag såg dem förra året, året dessförinnan och alla, tror jag, år innan dess. Skrämmer mig när den kvickt sticker iväg och innan jag hunnit fatta. Jag kan förstås inte säkert veta att det är samma som åren innan. Men det är något jag har fått för mig; att den övervintrar i vår kompost.
Även om jag blir betydligt mycket blidare när jag kommer på att det är vår fjolårsbekant, som på nytt dyker upp bland spadtagen i komposten, är jag inte så benägen att vilja flytta den. Men jag vill inte heller att den ska falla offer för en trädgårdsspade, som lätt kan utgöra mordvapen för någon som verkar så tunn.
Så jag ropar på dig. Du lyfter den försiktigt. Lägger den på en skyddad plats på behörigt avstånd från högen där jag gräver. Långt från de spadtag som ska tas innan jag grävt färdigt. Jag hoppas varje gång att den inte ska leta sig tillbaka medan spaden är i farten.
Så hittar jag lite senare, när jag flyttar på trampstenar bland jordgubbar och kryddor, en liten glänsande, smäcker, ihopringlad varelse, som helst verkar vilja få ta skydd under stenen på nytt. En liten, liten en. Så jag lägger försiktigt tillbaka stenen. Flyttar den en annan dag. Tänker att kanske har vi en hel liten familj, med vackert kopparglänsande små ödlor, boende i vårt gröna rum.