Hos oss

•

"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.

DSC_3953

•

DSC_3940 Somliga dagar känns det extra härligt att ha ett bonuskrypin, där man kan höja mysfaktorn med brasa och ljus när regnet smattrar och vinden viner. Där man kan fixa med jularrangemang utan att behöva vara så försiktig med att jorda ner. Klampa in med leriga gummistövlar på golv av betongplattor. Använda det stora, gamla slagbordet som planteringsbord och torka av jordiga händer på ett par slitna snickarbrallor.
Här, så har vi tänkt, kommer vi att samlas till glögg på julafton. Samsas med citron och oliv, nerium o bougainvillea, rosmarin och lager. Vara samlade kring en sprakande, värmande brasa och tända ljus som vilar i bullig, mjuk mossa. En plats där vi önskar att det är grönt och fint och kommer att dofta gott av hyacinter och nejlikaapelsiner.
Men mot en av väggarna, i det annars så gröna orangeriet, finns en stackare som naken blottar sina frukter. Inte ett fikonblad som döljer och skyddar. För trött för att generas över detta. Som istället gått i vila och i tålmodig väntan på våren och nya stora, gröna, fina blad.

DSC_3921

•

Här hemma driver vi ofta, eller i alla fall ganska ofta, med stora projekt. Som till exempel med att renovera och förändra hela huset. Det är ju inget som görs över en natt precis, utan något som tar många år och blir till ett ständigt pågående projekt - en livsstil. Man tar vid på nytt där man en gång började. Ibland på bekostnad av de mindre, men kanske väl så betydelsefulla, småprojekten. De som borde ses över oftare, men som kanske inte känns lika spännande.
Att rensa är ett sådant. Vi är verkligen usla på det. Utrymme efter utrymme tenderar att fyllas på allt mer. Det blir lätt så när man bott många år på samma ställe, familjen har vuxit till under tiden och man har varit med om att tömma föräldrahem. Här finns en del som behöver gås igenom. Visst sker det emellanåt, det liksom går som i cykler, men allt för sällan.
Några små, söta minigrytor påminde mig om detta dilemma här om dagen. Ibland vill man ju bara ha. Och jisses så många användningsområden man hittar i en hast för dessa bara-vill-ha-föremålen. De går nog faktiskt inte att vara utan.
Så dessa grytor i miniformat har nu lett till, så här i tider som ofta redan är bråda, att operation rensa är i behov att att komma igång. Det går helt enkelt bara inte att finna plats för dem någonstans. Jag tar fram stora kartongen, tömmer hyllor på sådant som står främst, det som ofta används och där, längst in, är det belamrat med grejer som jag hade glömt att vi har. Ut med dem!
De små grytorna må var urgulliga och har säkert sina charmiga användningsområden, men jag misstänker starkt att största nyttan med dem är att de får mig att rensa. Minsann inte det sämsta.

DSC_3926

•

Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.

DSC_3916

•

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

•

Jag trodde att jag sluppit undan. Att vi andra hade klarat oss. Men inte ... idag snörvlas och hostas det friskt här hemma. Stora tebaljor kommer vandrande genom huset, slår sig ner på soffbordet och bakom, halvsittandes i soffan, dyker det fram en ömklig kropp och ett par blanka ögon. Det är mellan och jag som samsas om att brygga hett te och inta soffan. Att inta viloläge, det är vad dagen duger till, det är vi rörande överens om. En film, kommer vi gemensamt fram till, det känns som en bra sysselsättning. Någon vi båda vill se. Det innebär ofta att den tar en stund att finna och ibland att jag låtsas vilja se densamma som han. För mig är stunden tillsammans av större vikt än valet av film, medan det omvända gäller för mellan, om det ska bli en filmstund tillsammans. Så jag går lättvindigt med på "Guardians of the galaxy", en filmtitel som mina ögon hade hoppat över om de inte hade haft sällskap av mellans. Mellan som hunnit med ett gediget register av sedda filmer, som gärna ser om de han gillar. Han anar min skepsis som jag själv tror är omärkbar. "Jo, jag tänkte", börjar han förklara, fast jag hade hoppats att han inte skulle känna att någon förklaring behövs, "det är en rolig film, med skön musik och mycket färg ... och det är ju så grått idag. Det är kanske vad vi behöver...?" "Visst, vad bra, den väljer vi!" säger jag och försöker låta övertygande.
Efter att ha bälgat litervis med te börjar det kännas lite blaskigt och vi byter till var sin stor kopp med varm choklad. Det ångar hett av kakao, kanel och kardemumma och skummar lätt av grädden. Vi sitter uppkrupna i mjuka, varma plädar och låtsas att det är ridån som går upp när teven sätter igång. Vi bjuds på sprakande show med bra musik, mycket färg och skön humor som får oss att skratta. Mellan vet precis vad som behövs.
Det är inte kul att vara sjuk, men om man nu ändå är sjuk, så blir jag lite gladare av att ha sjukstuga i sällskap med mellan.

DSC_3881

 

•

Vi har haft några morgnar och samlar kraft för några till, då det känts som om vi fått lämna den varma, goa bädden innan morgonen hunnit komma. Anledningen är att vi sympatiserar med yngst som under ett par veckors praktisk arbetslivsorientering får gnugga det sömniga ur ögonen allt för tidigt. Själv gör jag, utan större framgång, tappra försök att springa ifrån mitt morgontrötta väsen. Vi sitter samlade runt frukostbordet innan vi riktigt vaknat och definitivt före solen har makat sig upp. Förresten har den just inte ansträngt sig för att titta fram sedan november satte ner foten. Går inte ens att skönja bakom täcket.
En trio, med stämband som ännu vilar, bland tre sorters fil, frukostflingor, müsli, bröd, pålägg, juice och rykande tekoppar. Vi håller på att duka fram så vi knappt hinner sitta ner. Fast det blir en liten stund och den lilla stunden blir välgörande bränsle för dagen. Vi lyser upp den mörka morgonen med stearinljus och vaknar sakta i varandras samvaro. Har morgonradion på svag volym. Tar del av lokala kulturutbud och hör väderrapporten som spår ännu en dag med gråmys, medan våra händer möts över frukostbrickan. Yngst lägger en stund sin hand på min. Vi utbyter blickar och morgontrötta leende. Det är tydligt att han sätter pris på att vi delar denna arla timma med honom. Det är gott att starta upp ihop.

DSC_3878

 

•

Känslan är obeveklig. Det skulle sitta fint med nyputsade fönster. Glasklart och rent inför att låta advent och så småningom jul ta plats i vårt hem. Jag tittar ut genom fönstret i hopp om att finna lust och inspiration. Att det ska vara så svårt att komma till skott med somligt. På sommaren skjuter jag upp det här med fönsterputs, för då tillbingar vi den mesta tiden utomhus. På hösten, när vi väl har flyttat in, verkar dagarna springa iväg i ett ofantligt tempo och så står jag där en dryg vecka före advent. Brottas med viljan som ska ge bot på fullständig ödeläggning av kraft att tillgodose husets ögon med att förhålla sig klarare till omvärlden.
Fast nu när jag står där och tittar, så är världen utanför inte annat än olika nyanser av grått och svart. Den fysiska omvärlden vill säga. Innanför både ser och känner jag något helt annat. Och inomhus frodas känslan av ett advent i antågande. Vi rör oss i sakta gemak genom det mysiga skenet från stearinljus och brasa i kakelugnen. Känner värmen från desamma och inte minst doften. Den sistnämnda mysfaktorn kommer snart att späs på med saffran som smiter ut genom den varma ugnsluckan. Och så den orientaliska mystik som hittar ut ur sitt gömme, när man lättar på locket till pepparkaksburken och värmer på glöggen.
Vad som är viktigt blir mer klart. Inte är det nyputsade fönster i alla fall.

DSC_3866

 

•

Jag vill gärna se mig som en vän av ordning. Förhåller mig väl till vad som anses tillåtet respektive otillåtet, kommer hellre allt för tidigt än lite för sent, håller allt som oftast skeden i vacker hand och låter samvetet styra mig genom den goda moralens oskrivna regelbok. Samvetet kan rent av plåga mig om jag inte också läser mellan denna boks oskrivna rader.
Jag andas lättad ut vid tanken på att här hemma förhåller vi oss utan regler. Något oskrivet, outtalat får oss istället att ta den nödvändiga hänsyn som gör ett trivsamt hem. Tillsammans, förstås, med den självklara taktpinnen - känslan vi har för varandra.

De högar som har en benägenhet att växa till sig här hemma, i avsaknad av regler för ordning & reda, tillåts göra det därför att vi helt enkel inte tycker att det är detta som är viktigt, att det är det undanplockade, skinande, det vita och svarta och alla grå nyanser där emellan, som skapar trivseln. Ett hem behöver mycket kärlek, en del brokig kulör och en viss oreda för att bli hemtrevligt. För att kännas som ett hem måste det märkas att något lever och verkar där.

Fast alltså ... ibland ... man kan ju tröttna emellanåt. Den känslan får mig att börja gå igenom några av alla samlingar. Känslan kommer över mig så brutalt att den, mer sanningsenligt, får mig att börja röja. En intensiv lust att få undan. Jag rensar och slänger i ett aggressivt tempo, med en ambition att försöka förhålla mig mer positiv. Det är ju bra att få undanröjt - man brukar vara nöjd efteråt.
På kylskåpet sitter äskade hatobjekt. Magneter som håller små kreativa finurligheter och fyndiga citat på plats. Som omöjliggör att dra med trasan över kylskåpsdörren och torka rent. Nu ryker de och fram träder, efter lite gnidande, en ren, rostfriblänkande kylskåpsdörr. Ren, blank ... och naken.
Morgonen därpå när mellan  kommer ner i köket, blir han stående framför kylskåpsdörren. Som bländad av tomheten. "Men? ... här hade vi ju en massa kul." Alla fyndiga citat, sammansatta ord, kreativa klipp- o ritalster ... som bortblåsta.

Det är nog bra med ordning & reda, men hemma bör man inte fara för fort fram. Plötsligt känner jag att orden fattas oss. De som får oss att stanna upp, skratta, fundera, skapa nytt. Ord som ibland kan fånga livet.
Vi startar upp operation återskapa.

DSC_3847

•

"Föradvent", så hörde jag någon säga. Jag börjar bli lite otålig nu, så jag gillar det; "föradvent" ... Att redan nu börja förbereda. Litegrann. Lite lagom. Lägga fram favorittidningshögen med flera årgångars julnummer. Få inspiration. Hinna känna efter vad man gärna vill pyssla med inför advent och under de veckor som följer fram till jul. Helst och mest ägna tid framför brasan med en stor, härlig kopp varm choklad, fin julmusik och bläddra i alla julinspirerade magasin - inte just göra så mycket.
Yngst vill mena att jag jämt pratar om hur lång tid det är kvar till advent. Vilket jag naturligtvis inte gör. Det finns ju en hel del annat att pyssla med och ägna tid åt. Men jag hör onekligen till dem som gillar advent, så visst, till yngsts försvar, jag nämner det väl ibland. Och inför den gångna helgen hade jag faktiskt tappat bort mig i tiden och låg en vecka före. Hade fått för mig att det var två veckor kvar till första ljuset ska tändas. Det fick mig att skynda. Glögg! Jag vill hinna med att sätta glögg färdig till advent! Så jag tog fram receptet från förra året, en verklig höjdare vi gärna vill ha i repris. Indränkt kryddblanding som vi frestas att lätta på locket till för att låta ångorna smita ut. Det är inte jag som ska ta äran åt mig för denna eminenta blandning. Nej, den får vi tillägna en för mig helt anonym Kurt och det liv som går att ta del av på en gård, som bjuder på receptet.
Min tidsförvirring ledde till att glöggen nu står upptappad på flaskor. I god tid inför första ljusets söndag.

DSC_3824