Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt. Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. 
Hos oss
Behagliga fredagsbryderier
Fötterna blir både blöta och kalla när jag går genom gräsmattan denna tidiga fredagsmorgon. Brevlådelocket går igen med en smäll och sedan läggs tidningen på bordet intill den sköna trädgårdsstolen. Där ska morgonens lokala nyheter få en stund. Hit når solen och små pärldroppar glittrar i det gröna.
Fredag igen, två veckor mitt in i sommarlovet. Fredagskänslan är påtaglig, för den gemensamma semestern, när dagarna flyter ihop till en enda lång härlighet utan tider att förhålla sig till, är inte riktigt här ännu. Ibland kan det nästan vara väl så skönt att ha det framför sig som att vara mitt i.
Lingonkakor står på jäsning, förväntas vara klara lagom till juniorerna byter horisontalläget för att möta dagen. Och när jag lämnar nyhetsbladet letar jag nya idéer för tonfisk till kvällen och krusbär till dessert. Det har blivit hög tid att skörda från trädgårdens skafferi. Vinbären signalerar när jag går förbi de storväxta, gamla buskarna. Lite saft och gelé kanske. Men det får bli en annan dag.
Högst behagliga fredagsbryderier.
Dunig ungdom
Med ungdomlig nyfikenhet och dunigt bröst spatserar den kring och spanar. Stannar upp ibland och tittar uppoffrande på mig. Det är svårt att låta bli att charmas. Den vill gärna komma nära. När jag sitter på terrassen denna morgon och läser tidningen dyker den plötsligt upp. Hoppar runt fötterna och tittar under stolen. Som om jag skulle ha gömt något där. När jag pratar med den kommer den närmre. Tycks sitta där och lyssna. Så flaxar den iväg en bit. Då hör jag hur det plaskar i zinkbaljan bakom mig. Morgondopp. Så tillbaka till mig. Verkar kolla om jag har hunnit hämta något gott medan den har putsat fjädrarna. Lite som när barnen var små och man påminde dem om att tvätta händerna före maten. Fast där tar bordsskicket slut.
Idag har den följt mig i trädgården så fort jag tittat ut. På bara ett par dagar har den lyckats skapa en familjär känsla. Visst har det väl blivit några små brödbitar. Dumt. Jag kommer att ångra mig, det vet jag. Nästan varje brödbit innebär att man får gå efter och skura rent. Inte fullt lika charmigt. Men det är likväl svårt att motstå.
Då ljuder sommaren
Sommarprojektet, det som egentligen hör de lediga veckorna till, drar igång medan vi ännu endast nosar på den kommande semestern. Men den är nära förestående nu. En hög med nedknackade tegelstenar ligger i väntan på att bli omhändertagna. Ligger uppmanande och väntar på att bli rengjorda för nytt bruk och återanvändning. Slägga och stämjärn. Vi knackar rent och samlar ihop gammalt bruk. Allt medan vi sitter i spänd väntan på leverans av byggmaterial. Vi knackar på medan regndroppar faller och solen emellanåt ger sig till känna och lyckas locka fram en regnbåge som tycks bana väg.
Vi är ju fortfarande endast i början av en låååååååång sommar. Men vi rustar redan för det som sedan kommer. Tanken är att en del av sommaren ska få övervintra i ett orangeri. Att vi ska kunna sitta bland citron och oliv, passion och fikon, bougainvillea och oleander, när sommarkvällarna inte längre är lika ljumma. De sommarkvällar som ännu inte hunnit bli så ljumma. Men vi kommer sannolikt en tid framöver att hålla oss varma. Det har blivit tid för att kavla upp ärmarna. Här ska muras väggar och snickras upp balkar och reglar, innan vårt lilla medelhav har fått sitt vinterkrypin.
Snickras, tänker jag ... hm ... hammarslag ... när de ekar mellan grannhusen. Alla driver med sina projekt.
Hammarslag. Då ljuder sommaren. 
Sommar smakar gott
Idag doftar sommaren fläder. Och fläder är väldigt mycket doft av sommar. Och smak. Fläder smakar verkligen sommar. Och sommar smakar gott.
Den trogna receptboken kommer fram. Den där jag finner vad jag behöver om att safta och sylta. En av de kokböcker som har kokbokens typiska förmåga att avslöja tidsandan. Trots att denna inte hör till dem som visar foton på den som rör i grytorna, silar saften, fyller burkarna och flaskorna. Man märker ändå.
Går ner i källaren för att plocka fram flaskor att fylla årets saftsats i. Där, i en förskrämd liten vrå, på en av hyllorna, hittar jag gamla årgångar av flädersaft som trots sockermängden får mig att undra om den verkligen fortfarande kan vara god att dricka. Jag bestämmer mig för att det är dags för en ny årgång i dessa gamla flaskor som nu ska dammas av. Så blir komposthögen i trädgården till ett Mekka för myrorna, när uttjänt saft böljar ut över allt trädgårdsavfall.
Ny sommar - nytt innehåll. I tid av fläder.
Fläderblomssaft ca 2 liter
30 stora nyplockade fläderblommor
2 citroner
2 liter (ca 1, 7 kg) socker
50 g citronsyra
1,5 liter kokande vatten.
Skölj blomklasarna väl. Ev små svarta insekter tas enklast bort genom att låta klasarna ligga 10 min i lättsaltat vatten (2 msk salt/liter vatten). Skölj dem därefter väl. Klipp bort grova skaft.
Borsta citronerna med mjuk borste i varmt vatten. Torka frukten och skär den i skivor.
Varva fläderblommor och citronskivor med socker och citronsyra i en stor bunke eller kruka. Häll det heta vattnet över.* Låt blandningen stå 2 dygn i rumstemperatur och 3 dygn i lite svalare temperatur.
Sila blom- och fruktmassan genom en silduk.
Häll genast upp saften på kalla flaskor och tillslut dem.
Fläderblomssaft har begränsad hållbarhet. Saften blir hållbarare om den djupfryses. Använd plastburkar eller fryskartonger, så går det lätt att skeda upp önskad mängd eftersom den frysta saften är ganska mjuk.
Recept hämtat ur:
"Stora boken om safta & sylta
koka in, frysa, torka, salta", ICA bokförlag
* Jag brukar koka upp vattnet tillsammans med socker och citron (för att sockret ska lösa sig bättre), rör därefter i citronsyran och häller sedan den heta lagen över blommorna.
Solvarmt och klara, härliga färger
Idag börjar sommaren på riktigt. Det är så det känns när man har barn som går i skolan. Inte äldre än att man fortfarande får vara med på skolavslutning. Examen i kyrkan. Den blomstertid nu kommer. Den jag tycker redan har kommit, fast den också ännu är och som det gärna får komma mer utav. Nu går livet in i en annan lunk. Även för oss som fortsatt några veckor har en klocka som väcker på mornarna.
Vi kan inte alla vara i kyrkan idag. Det är så det är. Men vi är många som kommer att vara där. Här hemma står en trädgårdsbukett och signalerar sommarlov. Så blir det jordgubbstårta när vi alla är samlade. Men först en skål med nyskördade, solvarma, ljuvligt röda gubbar till frukost. Mycket solvarmt och klara, härliga färger - det hör till ett sommarlov.
Vi tar den tillvara
Vi får sovmorgon. En liten. En oväntad. Men välkommen. Det bästa är att vi inte använder den. Solen väcker oss tidigt och jag hör dig stiga upp. Själv ligger jag sömndrucken kvar en stund. Strax är också jag på benen. Lokalradion drar igång musik, vägrapport och dagens väder. Når köket och öppnar terrassdörrarna för att känna på morgonen. Den är varm. Använder den gör vi så klart. Fast till en lång frukost. Med solen som tittar in genom vidöppna dörrar. Så tar vi tillvara på en oväntad, välkommen extra stund. En stund som förbereder oss för att ge oss ut i dagen. Dagen som likt morgonen är varm. Då temperaturen hittar sin mest välbalanserade mix i skuggan. När till och med vinden är som mest ljum och behaglig dit solen inte hittar. Men du och jag hittar dit. När kvällen kommer. Vi rundar av dagen på en filt i skuggan, med en stund som får oss att känna att vi tar den tillvara. Morgonen, kvällen och allt där emellan. En dag att ta med.
En kaffe och tekaka tack
Frövi tekakor, mycket goda och lätta att baka, står det i ett gammalt recept jag hittar bland gömmorna. Hm, lätta att baka ... jag vet inte ... ska kavlas ut. Har jag verkligen lust att ge mig på det? Ett gammalt familjerecept som ärvts i generationer, framgår också av receptet.
Den lilla extra tid det tog att kavla visade sig vara mödan värd. Receptet är nu lagt till högen bland vår familjs brödfavoriter. Perfekt till fikastunden när det suger lite i magen.
Frövi tekakor
8 dl havregryn
1 liter mjölk
175 g smör
75 g jäst
0,5 dl socker
1 tsk salt
cirka 2 liter vetemjöl
Låt havregrynen svälla i 7 dl mjölk ett par timmar eller över natten.
Smält matfettet och häll det i havregrynsmassan.
Värm resterande 1 dl mjölk tills den blir fingerljummen och lös upp jästen där i. Blanda detta med havregrynen och blanda därefter i de torra ingredienserna. Spara lite av mjölet till utbakningen. Arbeta degen smidig. Låt den jäsa under bakduk i cirka 20 minuter.
Ta upp degen på bakbordet och knåda med resten av mjölet. Dela degen i 4 delar och kavla ut dessa till rektangulära plattor cirka 1 cm tjocka . Ta med ett runt mått (cirka 10 cm i diameter) ut tekakor. Blir ungefär 10 stycken per rektangel. Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper och låt dem jäsa 30 minuter.
Grädda kakorna i 225 grader mitt i ugnen i cirka 10 minuter. Låt dem svalna på galler under bakduk.
Titthål
Vi kavlar upp ärmarna denna dag, äldst och jag. Grovröj i trädgården. Diverse relevanta redskap är framtagna, de flesta som hemmet kan uppbringa rent av (och det är en hel del) innan den förväxta cypressen är fälld. Jag tjänar mest som assistent; håller i och räcker, medan äldst tar i med hårdhandskarna och slutligen, när sista grova stammen är nere, slänger sig på gräsmatten pustandes, högröd i ansiktet, varm och svettig.
Vi tar med glas och en kanna med kallt is-te och sätter oss på terassen . Häller upp var sitt och sväljer med stora, ljudliga klunkar. Nu är det bara resten kvar. Resten är, ser vi nu när vi tittar på vad vi åstadkommit, ett berg av grenar och kvistar. Sedan finns det en del rester från tidigare år. Som inte borde funnits. Kanske vore lämpligt att ta dem också. När vi ändå håller på. En förhållandevis liten instats leder till ett dagslångt arbete. Fast vi känner båda: Inte idag. En annan dag. Det är så man gör för att få många trädgårdshögar. Behjärtansvärda insatser med liv och lust, som sedan sinar när man ska ta hand om sviterna. Inte undra på att högarna har samlats. Men å andra sidan; de är inte i vägen, utan enbart föremål för sådant som kommer upp till diskussion på "har-att-göra-listan". Och det är vår trädgård.
Hur det än är med den saken, att det vore bra att ta hand om sviterna, så kan vi nöjt konstatera att vi har skapat något nytt och trivsamt. Öppnat upp för att släppa in ljus mellan olika trädgårdsrum. Gjort rummen mer tillgängliga för varandra. Skapat ett titthål. Som att låsa upp en spännande dörr och inte riktigt veta vad som finns bakom.
En kökets Rolls-Royce
Hemma hos oss bakas allt bröd. Eller i alla fall det allra mesta. Jag känner att jag skulle ljuga om jag sa att vi aldrig köper hem en limpa. Helt sanningsenlig är jag om jag istället säger att det är ytterst sällan som det sker. I vintras blev jag med anledning av detta förärad en Ankarsrum assistent med extra allt. Nästan. Det mesta ingick i paketet och den klarar definitivt mer än enbart brödbak. Den används gärna av fler i familjen och har blivit poppis till diverse smoothies. En blygsam "Leila-bakar-känsla" väcks nästan när jag använder den för att göra cupcakes. Den har fått en egen plats i köket där den tycks triumfera lite. Verkligen läcker. En kökets Rolls-Royce. Som en femtiotalare med röd lack och krom. Fast vi är inte helt bundis ännu. Men det börjar komma. Jag vill så gärna tycka om den. Tycka att den är mycket bättre än den förra. Jag kämpar. Grejen är att på denna arbetar skålen runt medan degkroken är fast. Den förra gjorde tvärtom och det gör att degarna arbetas på olika sätt. Men det färdiga resultatet blir detsamma. Så nu ska flera års vana bytas mot en ny. Någonstans i den processen är jag. Jag vet att det kommer att bli bra.
Nåja, bröd var det ... Bakar man så mycket matbröd som jag gör gäller det att variera sig hyfsat. Men det finns de gånger man inte känner sig så variationsrik, inte har så mycket lust att baka, samtidigt som man kommer på att det är tomt på bröd i frysen. Och inte har jag lust att åka och handla enkom för det. Lite så var det idag. För dessa gånger har jag ett perfekt recept att ta till på ett bröd som alla i familjen gillar. Superenkelt att baka. Blir lite mindre kompakt än de övriga bröd som bakas här hemma. Och det är gott. Jag bjuder gärna på receptet.
Lättbakade limpor
1,2 l vatten
75 g jäst
0,5 dl flytande smör/rapsolja
0,75 dl brödsirap
1 msk salt
1,5 dl solrosfrön eller pumpakärnor
1,5 kg lantbrödsmjöl; ljust, mörkt eller fyra sädesslag
1. Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen i en bunke och tillsätt vattnet. Rör tills jästen lösts upp.
2. Tillsätt matfett, sirap, salt och frön/kärnor och rör om. Blanda ner mjölet . Arbeta samman tills degen är blank och smidig. Ingen jäsning behövs.
3. Stjälp upp degen på mjölat bakbord och dela i fyra jämnstora bitar. Forma till släta avlånga limpor och lägg bredvid varandra i en långpanna klädd med bakplåtspapper. Smörj lite matfett mellan bröden så går de lättare att dela efter gräddning. Pricka dem lätt med gaffel.
4. Ställ in bröden i nedre delen av den kalla ugnen och sätt den på 200 grader, gärna varmluft. Bröden jäser nu medan ugnens värme stiger. De bör vara färdiga efter 50-60 minuter. Låt kallna på galler under bakduk, eller utan duk om du önskar knaprigare yta.
