... som ståtade i slänten ner mot det gamla växthuset, har nu kronbladen runt fötterna och dagliga besök av småfåglar som äter sig mätta på frön. Luktärt slingrar sig upp bland pyntekorg. Buketter plockas idogt för att locka dem att blomma länge. Chiliplantor får mogna färdigt i sensommarsolen bakom glas i det lilla drivhuset. Jag har för länge sen gett upp hoppet om saftiga, söta vattenmeloner, men bönor skördas dag för dag och potatislåren är så gott som full. Sommarvarma septemberdagar lockar till äventyrliga promenader där vi genom snåren hittar små stigar som tar oss ner till vattenbrynet.

En solros, ännu gul, hamnar på middagsbordet när vi dukar. Lagar mat som doftar och smakar av kryddor skördade från gröna rummet. Slår mig ner bland de finaste - min familj. En härlig stund på dagen som fyller depåerna.

Värdefulla inslag i vardagen när livet kommer emellan, så där som det gör ibland, och man har svårt att finna ro att slå sig ner.

Sköna, varma dagar. Nu fulla med dagg tidiga mornar och allt mörkare kvällar när fukten sluter sig tätt. Säsongen närmar sig slutdestination. Men hösten får vänta lite till. Denna september gör sommaren lång och hösten lite kortare. Fast det börjar bli dags att se över vedförrådet, innan kylan hinner slå till. Ett energifyllt inslag som håller oss varma. Vi har sen länge lärt oss att ved värmer flera gånger.

... för några dagar och styr kosan till vårt "gamla hus". Jag har en dag på egen hand. Njuter den men med en lite märklig känsla av att husera ensam i detta till synes stora, en gång inboat för oss alla fem. Flyttar ut med morgontidning och dagens första kaffe till orangeriet. Lite kyligt om benen där jag sitter, men pelargonerna har tagit rejäl fart. Gissar att de gillar de varma, nästan lite tropiska dagar som blir här inne, för att sedan få sval nattvila.

Jag hoppas på värme och sol idag, så shortsen åkte på när benen svängde över sängkanten i ottan. Trotsar den svala temperatur som råder i orangeriet under tidig morgontimma. Bleka vinterben med gåshud, tills kaffet har tinat upp mig och solen hunnit runt.

Vilsamt att börja dagen så, i ett svalt orangeri bland pelargoner. En tillflykt. "Gamla huset" blir så stort när alla andra är på annan plats. "De små" flyttar en efter en och nu så kännbart att yngst är på gång. För dagen på långväga besök till vad som ser ut att bli hans nya vardag. Bara tanken får det nästan att eka mellan väggarna. Kanske dags för oss också ... ? Lite mindre yta ... lite mindre att ta hand om ... Tiden får utvisa.

Snart vänder vi tillbaka till vårt lilla hus på landet. Där oket faller av och tillvaron är en smula enklare. Där vi vill skapa plats för alla "små" hemvändare, att tillbringa helger och sommardagar med oss. Där vi tålmodigt väntar in sommarvarma dagar och syrenblom, för att det omkringliggande havet kyler dagarna en aning längre. En samlingsplats för familj och vänner.

Men här och nu är orangeri och trädgård runt "gamla huset" en oas. Lummig nygrönska under tidig säsong ger oss dubbelt upp av detta efterlängtade. Syren och apel i blom. En lisa.

... bland böljande vitsippebackar, F och jag. Min fina kompis, som jag känt alltid. Jag blir anförtrodd att livet är stökigt. Jag önskar henne bättre. Samtidigt ärlig med att jag är glad att det inte är jag. Denna gång. Men visst har också jag varit där. Ett stökigt vara, där livet är trassligt. Man hamnar där ibland. Men i stunden går vi i nygrönska som doftar alldeles ljuvligt. Helande. Jag blir på nytt, precis som varje år, alldeles betagen. I våren.

I år - den förrädiska. Den som gör att allt som längtar ut fortsatt trängs inne bakom glas. När vissa soliga dagar lurar oss att tro att det är dags att flytta ut. Se upp! säger jag. Den bara luras, våren.

Vi räfsar på söndagen. Trädgårdsdag. Äntligen. Vi har väntat på att blåsten ska lugna sig. De prassliga löven från i höstas har också en trasslig tillvaro. Mellan och under buskar där de lagt sig till ro. En enda oreda. När vi ordnar reda bland det trassliga börjar det snöa. Inte mycket och inte många, men likväl faller de, flingorna. De små.

Bakslag.

Lurig vår.

Livet.

Vi går där bland böljande vitsippebackar. Följer stigen. Känner dofterna. Vinden som silas mellan stammarna i skogen. Solen mellan grenar i nakna takkronor. Härligt där och då.

Härligt också med förmiddagsfikat och morgontidningen. Lutad mot väggen, på trappan mot öster, se solen resa sig över ängen och havet där bortom.
Tänker att livet inte alltid går som på räls.
Den där räkmackan, den får man allt pimpa själv.
Om man vill glida fram på den.

I luriga tider är det lätt att önska att man bott på landet. Haft en ko att mjölka och ett litet självhushåll med lårar fyllda med rotfrukter över vintern. Bär och grönsaker i frysen och gärna några kvarglömda chokladkakor i skafferiet.
En liten del av mig har lätt att få domedagskänsla och symtom bara av att läsa och lyssna. En annan del av mig förhåller sig betydligt mer nyanserad. När man får som mest lust att isolera sig känns behovet som störst att ge sig ut i världen. Se att den pågår runt omkring. Nu menar jag inte den vida världen långt bort. Inte heller gärna trängsel bland folkmassor. Men den lilla, nära världen. Se att folk promenerar förbi utanför i vanlig ordning. Gå till matbutiken för att inhandla det man behöver. Möta ett leende och en trevlig hälsning. Träffa goa vänner för en kväll tillsammans. Ha sin vardag som brukligt. Känna att livet händer.

Nu vet jag inte vilken namnad storm i ordningen som här om dagen ruskade om mig, men den gjorde gott. Visst, den kändes väl dramatisk inledningsvis när den mörklade omgivningen med strömavbrott i tider som redan känns dämpade. Men den blåste också undan en del orosmoln och satt helt rätt i tiden.
Att ge sig ut på promenad i efterdyningarna av stormen, för att först bli rejält urblåst och sedan finna en plats i lä - det är nåt vilsamt med det.

Marssolen har börjat värma och lägger man tid på att tänka på den är det lätt att bli glad. Har man dessutom en stund att slå sig ner i solgasset, ja då mår man prima.
Tutar vinden i igen söker jag en fredad plats i orangeriet där mimosan blommar. Små stunder av lycka gör gott.

Våra måndagar börjar okristligt tidigt. Tjugo minuter över fyra startar klockradion. Det är en tid jag inte alls är kompis med, men jag vill inte ha det ogjort för det ger J och mig en stund att få börja veckan tillsammans. Säga gomorron, dricka en kopp te, tända ljus som lyser upp mörkret, få krama om varandra, önska en fin dag och säga att vi hörs senare. Sen vinkar han vid grinden. Jag stänger dörren och kryper ner en stund till, innan min vecka med alla vardagsbestyr tar fart. Så hörs vi lite senare J och jag, precis som vi sa då i ottan, men ses gör vi inte förrän vi tar helg igen. Så har vi det just nu och även om man kan önska att det varit annorlunda så är det fint att få längta efter varandra. Och alldeles extra fint att få bli så glad över att ses igen när dörren öppnas inför helgen.

Vi hade som en rockad med jättehaveri av diverse inredningsprylar under hösten och fram till jul. Det ledde till alldeles för många nyinköp och stora utgifter på för kort tid. Så kan det också vara ibland fast man önskar det varit annorlunda. Men en bra sak med det var att klockradion, som fullständigt tappade förmågan att hålla tiden och rände iväg i ett hiskeligt tempo, blev utbytt mot en som nu väcker oss med ett varsamt ljussken som lyser upp rummet en stund innan det är dags att lämna den goa sängvärmen. Och så sätter radion igång på önskad tid, med en volym som tilltar något om man inte lyckas med uppdraget. En fiffig liten sak som gör den tidiga starten på måndagen mer skonsam.

Inte bara klockradion lyste upp denna måndag, solen fanns också med en stund. Och jag hann med en promenad innan de grå molnen åter tog över. Det blev till och med en sittning på trappan, säsongens första faktiskt, med varm choklad och solstänk på nosen.
Så har jag ett härligt veckoslut med mig in i nya veckan. Tjuvstartade helgen med Kompisfika på mysigt café. En sån där som aldrig tar slut och man tror att man ska bli bortkörd av personalen. Men de lät oss hållas. Så har vi "vårstädat" ute på landet. Ja, det kändes faktiskt så när vi hade dörrarna vidöppna och sopade ut byggdamm och skräp. Sen tillät den tidiga eftermiddagen en kopp  kaffe på rabattkanten. Där sitter man och känner i stunden att livet kan inte bli bättre. På det en härlig lördagkväll med fina vänner.

Och nu har de första vårlökarna börjat titta upp i trädgården. Ljuset, de stunder när solen tar sig förbi de envisa molnen, är ett annat. Det är vårljus. Nu kan jag inte längre låta bli att längta efter koltrastsång från trädtopparna, när vårkvällen är ljus och alldeles för kall för att redan ha plockat fram vårjackan. Att frysa in våren till koltrastsång, ljusa kvällar i början av april - det längtar jag till.

När dagarna är så varma att det är skönast i skuggan, då tycker jag att sommaren är som bäst. Nu har flera dagar varit så varma. Fast det blir inte många stunder i skuggan och verkligen inga långa. Men det blir en kort stund. Ibland. Tillräckligt.
När jag måste sparka av mig skorna då jag klipper gräset, för annars blir jag så varm att fötterna nästan får panik, då är också sommaren som bäst. Barfotafötter i nyklippt gräs ... bara känn in! Det är som Evert Taube i en liten ask.
En solig dag i maj när sommaren är så vacker den bara kan bli. När orangeriet får bli skrivarlya. Då är det lätt att trivas med tillvaron. Mitt i maj, när sommaren är i sin vagga, fuktträden blommar, syrenerna slår ut, nygrönskan bländar och man bara vill vara mitt i. Försöka fånga. Povel hänger som i ett litet snöre; "Underbart är kort, alldeles för kort". Men kanske just därför så fyllt av välbehag.

En eftermiddag, mitt i en osedvanligt stökig vecka, kommer vi plötsligt på att vi firar årsdag. Vi har nästan inte gjort annat än scrollat bilsighter i tre dagar, för vår gamla trotjänare som hängt med oss från sin begynnelse, under barnens hela uppväxt, på spännande upplevelser runt om i Europa, fått oss att känna oss trygga på vägen, snabbt hjälpt oss fixa praktiska ärenden, bara tvärdör en solig lördag i maj. Och därifrån börjar vi en ny tideräkning. På fjärde dagen köper vi ny bil, inte ny-ny, men ny för oss. Det tar ungefär en kvart från det att vi stiger in på bilfirman. En bil måste vi ju ha, känner vi. Så, klart, bra! På vägen hem kommer vi på att vi har bröllopsdag. Champagne, tycker vi plötsligt, det här blev ju så bra. Å minsann, vi korkar upp på kvällen. "Tänk så bra den där dagen var för tjugosex år sen", säger du. "Ja", svarar jag, "och nästan ännu mer fantastiskt att vi sitter här så puss- och krambenägna tjugosex år senare." Det är inte alla givet.  Vi bubblar och har det bra. En solig dag och underbar kväll i maj.

Vi hämtar kraft och tur är det. Ibland behöver man den extra väl. Jag försöker att vänta tålmodigt, men jobbar mest på att inte vänta alls. Yngste sonen är på roadtrip till huvudstaden med sina två "företagskompisar". De har med sitt UF-arbete på gymnasiet blivit nominerade och vunnit pris för länets bästa säljare och ska representera på UF-mässan i Stockholm. Mamman i mig är glad och stolt, känner och är trygg med att sonen är myndig och klarar sig fint. Men samma mamma vill samtidigt att han helst ska vara tillbaka hemma innan han ens har åkt. Det är inte på vägarna man vill ha sina "små" nyvuxna barn, men man måste kunna släppa taget och ge dem utrymme. En solig dag i mitten på maj ger han sig av glad och förväntansfull och jag försöker skingra tankarna.
Hela tillvaron bråkar med mig denna dag. Allt jag försöker ta mig för förblir ogjort. Beställningar är inte klara, varor är slut, butikens digitala system fullständigt släcker ner och omöjliggör enklaste köp, glassen jag slickar i mig som får ersätta lunch rinner kladdigt ner för hela blusen. Jag längtar hem. Allt som bråkar, till skillnad från allt som är underbart, tar sån tid! Skingrar å andra sidan effektivt tankarna. Inget ont utan något gott. Men nu vill jag bara hem! Å väl hemma gör jag mig av med frustrationen med en kopp kaffe i gröna rummet och lite trädgårdsans på det. Då ringer sonen och säger att de är framme. Oj, vad det blir tydligt vad som är viktigt.

Det är en solig och skön dag i maj. Yngste sonens väl planerade sudentpresent anlände nyligen med postleverans. Jag njuter av dofterna runt om mig. Nyklippt gräs. Syren. Känner att magen börjar kurra. Dags att inta köket och råda bot. Kollar in de nyplanterade sommarblommorna i grindstolparna. Tänker att det ska kännas lite fint och välkomnande när familjen landar på hemmaplan igen. Jag ser fram emot det, men försöker låta bli att ägna tid åt att längta hem dem. Fast å andra sidan är de något väldigt fint att längta efter. Det finaste fina.

Jag tar trappan i stora kliv. I olika riktningar. Sällan stilla. Har inte riktigt ro att slå mig ner. Precis så som det är ibland att vara mitt i livet. Det tar språng och ändrar riktning.
Mycket nu. Ömsom vin, ömsom vatten.  Ja, ni vet ...

Dags för trädgården att gå i vila. Utemöbler ställs i skydd mot ruggiga dagar. Krukor hamnar i vinteride. Det ger en viss ro att låta det som hinns med hamna på plats. Innan vintern. Den vinter som jag hoppas kommer att slå sig till ro en stund. Även hos oss som är allt för bekanta med snöfattiga vintrar.

Medan jag försöker styra kompassen finner jag stunder och platser där jag drar tio djupa och hittar ro. Nån annanstans än på trappan. För ett tag. Det känns som att det är rätt tid för det nu.
Men den finns ju fortsatt där, under alla skiftningar. Kanske slår jag mig ner en stund då och då, oftare än jag anar nu. Och du är varmt välkommen att slå dig ner en stund intill - ditt besök gör mig alltid glad.

Jag har tankarna på lite olika håll. Många olika håll rent av och just nu är det inte lätt att finna rätt bokstav till rätt ord och få ihop det. Har svårt att finna ron att sitta ner. Vill vara lite överallt samtidigt, men lyckas inte speciellt bra med det.
Jag vet inte ... kanske är det vårljuset. Det liksom kirrar runt inne i mig. Jag gillar det. Skarpt. Vårkänslan! Samtidigt, vilket är lite märkligt, eftersom jag tycker våren är bäst, slår vårtröttheten till. Men det är ganska vanligt har jag förstått och det känns lite bättre att veta att man är i gott sällskap.
Kanske är det just det som kirrar runt som gör mig trött. Egentligen har jag inget emot något av det. "Kirret" gör mig glad och förväntansfull och andra halvan av mitt vårsyndrom gör att jag tar mig tid att vila. Och ur vila föds kreativitet som ger kraft. Som ett kretslopp.

Kraftiga vårvindar denna dag ruskar tag om mig. Runt mig. Inne i mig. Blir härligt "urblåst". Renande på något vis. Jag står emot för att stå upprätt, inte hamna på fel kurs.
Måsarna seglar i vindarna. De är skickliga flygare, men inte heller de kommer denna dag fram i den riktning de tänkt.
Det kan nog vara bra att inte alltid ha vägen så utstakad. Ge plats åt krafter man ändå inte rår på. Spännande att se var man hamnar.

Vårkänslorna för en jojo-liknande tillvaro. Upp och ner, fram och tillbaka, kommer och går. Gråmulna dagar i mars med oönskad snöglopp. Det är lätt att bli stugsittare. Vill man inte rodda ner sig får man göra något man tycker om att pyssla med. Eller ägna lite tid åt att dagdrömma. En trevlig syssla. Jag gillar att ha drömmar. Visioner och drömmar berikar. För mig är det inte alltid så viktigt att förverkliga dem.

När vi flyttade från hyreslägenhet och köpte vårt gamla hus behövde allt renoveras. Vi kunde inte bo i huset första tiden. Jag hade fullt med små projekt i tankarna om hur vi skulle ha det. Trots att J och jag hade campat ihop en del år redan då, märkte jag efter ett tag att detta stressade honom. Vi såg så olika på det. J försökte genast se hur mina drömmar skulle kunna realiseras. Men det var egentligen aldrig så viktigt för mig. "Halva nöjet med att ha hus", sa min pappa, "det är att bygga luftslott". Och jag är min pappas dotter. Så väldigt mycket min pappas dotter.
Vi bor fortfarande kvar i samma hus och nu har vi synkat oss vad gäller mina drömmar och Js handlingskraft. En väldigt lyckad kombo, nu när vi vet hur vi ska ta hand om den. Åren har lärt oss.

Av drömmar och luftslott som skapas i mitt inre blir somligt verklighet, annat försvinner i periferin och en del tas väl omhand som något bra att ha kvar - att göra eller bara låta finnas. Välgörande.

Att ha tillgång till trädgård skapar också drömmar. Och drömt har jag gjort när jag under åtta program följt Mandelmann från tidig vår till vinter på deras gård Djupadal på Österlen. En liten bit av mig drömmer om ett självhushåll. Jag har mycket svårt att tro att det är en dröm som kommer att förverkligas, men det gör mig gott att låta den få finnas. Den tar mig i tanken dit jag annars inte skulle komma. Och den tar mig en liten bit på vägen.

Tio minuter på cykel och jag är mitt i centrum. Femtio minuters meditativ skogspromenad längs med havet, från dörr till dörr. Tio meter till vårt orangeri som ger mig möjlighet att göra en del av mina drömmar verkliga. Jag tror att det är optimalt för mig - lite av varje av det jag håller högt.
När jag tittar ut i orangeriet denna gråmulna dag ser jag att mimosan, som flyttade hem till oss förra sommaren, har överlevt vintern. Snart kommer doften av gula små blommor att spridas i orangeriet. Det har jag drömt om och jag väntar med spänning. Citronträdet står i knopp efter vintern. Kan knappt bärga mig - doften av citronblommor är alldeles hänförande.
Men kanske hade jag inte trott att vi denna vinter skulle vara självförsörjande på citroner. Ännu mindre att oliverna under vintern skulle växa till sig och mogna.
i orangeriet kan jag gott sitta en stund med mina drömmar, medan jag ser att en del av dem har blivit verklighet runt om mig.