Så kom den. Med besked. La beslag på hela landskapet. Vintern! Nästan lamslog.
Det är märkligt hur oförberedda vi tycks stå varje gång det händer. Drivorna växer längs med vägar och modden ligger tjock och oberäknelig längs med cykelbanor.
"Vi hinner inte", "Vi har alla bilar ute", "Vi hade inte budgeterat med detta", "Pengarna för snöröjning är slut", är sådant vi hör i media medan vi helst låter bli att ge oss iväg med bilen och inser att cykeln överhuvudtaget inte är att räkna med.
Skottar flera gånger varje dag där plogbilen låter vallarna växa, för att hålla en möjlig väg för bilen öppen om vi behöver den.

Och idag behöver vi den.

Livet gör sig påmint. Jag skottar. Böjer knän, lyfter armar. Försöker skona ryggen som kan råka illa ut om man är obetänksam mitt i snörika tider.
Man känner att man lever. Härligt! Vänder ansiktet upp mot en himmel som singlar skönt svalkande flingor över ögon, mun och kinder. Man blir varm av att skotta.

Ja, livet gör sig påmint. Mest för att någon nära till oss är på väg att lämna det. Dags att släppa taget. Låta någon som har funnits för oss länge få det vilsamt. Det är välförtjänt. Någon efterlämnar en tillvaro som kommer att se ut på ett annat sätt för oss. En tillvaro som vi så sakteliga kommer att landa bekvämt i. Vi behöver bara lite tid.

Jag försöker hålla undan snön så gott jag kan. Så att J, som tvingats ge sig av på luriga vägar idag, för att han vill finnas vid sidan om någon, hålla en hand och finnas, ska få känna att jag väntar hem honom när det är tid för det.
Jag skottar. Ger plats. Tänker på J och barnen. I dag behöver de varma tankar. Och vi behöver ge plats för en tillvaro som kommer att vara en annan. Den kommer att bli bra. Riktigt bra. Vi finns för varandra. Vi behöver bara lite tid.

Det känns som om jag vaknar med sinnlig spänst i varje del av mig denna lördag.
Veckan har, förutom gynnsam prognos inför vårens alla doftämnen, innehållit körsång och en del välbehövliga grubblerier.

Helg betyder ofta att jag gläds åt dofterna som tar sin början i köket, hittar vägen vidare ut i huset och mynnar ut i en läckerhet för gommen. Det är lite mysigt att tänka på när morgonen börjar. Och det är en fin stund att sitta ner tillsammans för att klura på kvällens matlagning och annat som man vill att helgen ska innehålla. Kanske allra bäst är det att komma fram till att man tar det som det blir. Det är härligt med dagar utan tider att förhålla sig till.

Veckans körsång fick mig att ladda med ny energi. Välbehövligt. Allt för mycket tid har i veckan gått åt till grubblerier för att få viktiga pusselbitar att falla på plats.
På något vis är jag inte alltid helt överens med det jag en gång växte upp i. Jag kan känna att det finns förväntningar jag inte kan leva upp till. Emellanåt blir detta extra påtagligt.
Grubblerier tar mycket energi, men ibland behövs de för att få bättre ordning inom sig.
För mig är tillvaron som vilsammast när jag är mitt i det som är mitt liv nu.
Extra härligt blir det förstås efter en krävande dag, att dra iväg ett par timmar och damma av vårsångerna. Det tar jag med mig in i helgen.

 

I helgen har vi strosat runt i de kvarter där jag föreställer mig att Kålle och Ada en gång flanerat. Det blev ett ganska hastigt strosande, men ändå en skön känsla att för en stund vara i något annat.
Det verkliga motivet för besöket, och anledningen till att allt annat fick hasta, var handbollen som har sitt näste här i krokarna. Och denna gång att juniorernas svenska mästerskap, som avgörs i flera steg, nu hade samlat en tropp för vidare spel.

Vi var ett tappert litet gäng som hade bilat långt för att bilda hejarklack på läktaren. Men denna gång hjälpte dessvärre varken tappra killars spel eller påhejande föräldrar. Magsjuka drabbade någon av spelarna. En annan fick med hjälp hoppa av planen på en fot, med den andra rejält stukad och tagen ur spel ett bra tag framöver.
Så var den sagan all. Vi sympatiserar så klart med våra hjältar som så gott som omedelbums tog nya tag och redan är laddade för nästa "sammandrabbning". Och förstås kändes det görbra för oss föräldrar att finnas där för att ge en klapp på axeln. Vi vill gärna tro att den gör nytta.

Idag är vi mitt i vardagen igen. En solig måndag. Den började sedvanligt med att vi väcktes av en gräll klocka till ett brutalt mörker, som ju ofta är fallet denna tid på året. Men en stund före lunch hade solen minsann lagt beslag på varenda smula av himlen. Den värmde så pass att jag, trots nattens och förmiddagens alla minusgrader, hörde vårddroppet från isen som lagt sig mot bergsväggen. Vårdropp i januarisolen. Plötsligt blir det väldigt lätt att ta nya tag.

Vi står mitt i examenstider. Det är fyra år sedan äldst tog studenten, ett år sedan mellan "hängde på" och ännu två år till det är dags för yngst. Men vi firar skolavslutningsdag här hemma med familjen idag och tätt inpå det, dagarna före och efter, ränner vi runt i den mån vi hinner på barnens kompisars student eller våra kompisars barns eller släktingars student.
Här hemma hissas den lilla fasadflaggan. Vi skålar i cider och dukar fram svenska gubbar som ligger lysande röda på ett fat där vi har vårt sommarlovsfika. Flaken rullar lövade förbi utanför där vi bor. Det tutas och skrålas och man kan inte låta bli att glädjas tillsammans med de skinande glada i sina vita mössor. Det är härligt. De är så lyckliga. Jag önskar så att livet vore mer rättvist och att den lyckan fick delas av alla. Jag tänker att kanske, om sådär en tjugo år, vet de vad de vill. För vem vet det den dagen man blir "utsparkad" från trappan? Att halka in på ett bananskal. Att vika av vid ett vägskäl man inte visste fanns. Inte alltid och för alla, det vet jag mycket väl, men ändå ofta och för de flesta blir det bra.
Det är sköna dagar mitt i student. Naturen prunkar och tonerna om sommartiden som kommer hörs omkring. För de som ännu inte vet vad de vill när de blir "stora" kan sommarlovet te sig nästan oändligt långt. Må det bli en härlig tid för alla våra fina unga. Det är de så väl förtjänta av.

Det är en typiskt härlig torsdag. Det är svårt att säga vad som gör den till det, men det känns tydligt i mig. Solen, klart den gör sitt. Min fina familj, som kommer ner till dukat frukostbord, gör sannolikt allra mest. Bra musik kan åstadkomma små underverk. Och inte minst; jag rår över tiden. Allt detta mitt i syrenblom.
Jag sätter på Olle Adolphson, "Nu är det gott att leva". Blir glad och känner sommaren. Frågar yngst om han vill ha rågskorpor eller småfrallor till frukost i helgen. Valet faller på skorporna med lokal anknytning. Hänger ut tvätten, som gått färdigt under natten, på tork. Sedan slår jag till en deg. Under tiden hör jag Olle sjunga visor som får mig att fortsätta vara glad. Visor om små okända djur, om en grön kväll i Margretelund och om det gåtfulla folket, som i tanken får mig att backa tiden till barndop.

Medan degen jäser tar jag dagstidningen och en kopp kaffe med mig in i gröna rummet. Sätter mig till rätta i de härliga, klassiska trädgårdsstolarna med gung. Några nyheter slinker ner i takt med kaffet och till musiken som bytts till den morgonens lokalradio bjuder. Och så får ett sudoku några siffror på plats.

När klockan talar om att det blivit dags att trilla stora, härliga frukostbullar, måste jag först riktigt få gå i gång på "Morning train" som hörs från radion när jag kommer in. Jag far runt som om jag ägde dansgolvet, det ganska begränsade som köket står för. Låtsas att jag är discodrottning i sällskap med mig själv, tills någon i tripp-trapp-trull-skaran tittar in och jag hör ett skratt som låter snällt. Det bjuder jag på, vi skrattar tillsammans, men när jag sedan hör: "Kom å´ kolla, mamma kör sina moves!" då får det vara nock. Jag sätter istället händerna i den ljumma, porösa degen. Men hur det är, nästa låt som hörs från radion är en sann Creedence-klassiker. Med händer i klibbig deg kan gumpen inte låta bli att svänga i takt till musiken.
Jag parerar en sista jäsning och gräddning med en andra kopp kaffe och en macka ute i solen, medan jag lyckas få hela kombinationen på pränt i sifferkrysset.

Vårt "dansgolv" används ganska flitigt. Många gånger solovarianter av dans som sannolikt inte ter sig riktigt som jag skulle önska. Fast det händer också att J tar ett stadigt grepp om min midja och för mig runt. Oftast till musik men ibland till sång som skulle kunna låta bättre. Galet? Ja, kanske lite. Viktigast: vi skrattar, har kul.

Lite svalare vindar idag som ändå får tvätten att torka i ett nafs. Jag planterar några sommarkrukor innan jag lossar nyporna från frottélakan som doftar trädgård och nytvättat. Tar vägen in genom köket och där möts jag av doft från nygräddade blekingska rågskorpor.
Jag känner försmak av helg och det smakar väldigt bra.
Förresten hoppas jag att J fortsätter ta ett stadigt tag om midjan på mig då och då ... på vårt alldeles egna dansgolv ... som gjort för att må bra.

Jag är mitt i dagar när annat kallar, än det jag helst vill ägna dem åt. Jag vill så gärna hitta de där stunderna att skriva. När jag släpper allt annat och låter ord och text få mitt fulla fokus. Känslan det ger mig. De stunderna är guld.
Eller känslan när jag inte kan låta bli att dra ett ogräs ur rabatten, fast jag är klädd för något helt annat och inte haft en tanke på trädgårdsarbete. Men så, när jag ändå går förbi, kan jag inte låta bli att ta bort några kvistar, vissna löv eller dra upp det där ogräset. Och rätt vad det är så ligger jag på knä vid rabatten och rafsar, för det är så underbart att få vara, precis just där, mitt i stunden.
Sådant kan jag längta efter, nu när annat i tillvaron kallar och tar för många av de stunderna ifrån mig. Men tids nog ...

Jag är mitt i centrum och tänker på ögonblick. De man vill känna och minnas. Någonstans mellan två av stadens kyrkor, vid den klockstapel som visar tiden åt dem båda, därför att de själva inte har smyckats med urverk. Kanske är tanken att låta tiden för en stund stå stilla. Och när jag under en kort sekvens ser den lilla visaren ta skydd bakom den långa, där de går mot elfte timmen, väcks känslan att ögonblicket fångas.

Nu är tiden när jag vill se allting hända. Och allt för snart kommer stunden då jag inser att jag lät det hända utan att uppleva det. Om jag nu missade att se mig om. De där små stunderna; lycka ... förundran ... hänförelse ... Jag låter dem inte längre lika lätt gå mig förbi. Försöker vaka över dem så att upplevelsen i bästa fall blir som när naturen fångas på film. När man, under några sekunder, följer minsta lilla knopp hela vägen till fulländad blom. Att verkligheten inte är densamma som filmen hindrar inga drömmar. Men det är lätt att falla igenom - upptäcka att ögonblicket sprungit om.
Våren. När tegelväggen plötsligt en dag är täckt av gröna, fullt utslagna blad av kaprifol. Jag sitter intill köksfönstret och tänker: Jisses! När hände det? Hur många vårar har jag undrat? Jag försöker låta blicken fastna där, en liten stund, varje dag, för att se det hända. Vilken dag som helst nu ... Och björkarna får de där små musöronen, då man blir varse att det är dags att låta sekatören skrida till verket i rosorna som klänger intill kaprifolen.

Precis som humlan vill jag låta ändalykten värmas av sol, medan jag med några handvändningar rafsar bort hösten och vintern från rabatten. Ändamålet - hm?! - för lilla humlan är förstås ett annat, men kanske delar vi ändå stunden av lycka mitt i krokusblom.
Stunden när tre fjärilar sitter så tätt i blommande lavendel att jag lyckas fånga dem på bild ...
... eller när morgondaggen samlar sig som pärldroppar på krassens bladverk.
Nu när påsken står för dörren vill jag fånga känslan av att vara mitt i den innan helgen åter blir vardag.
Å´ stunden på soltrappan. Med boken orörd liggande bredvid, därför att ögonblicket fångar mig.  Där dyker Povel Ramel upp i tanken. Hur ljuvligt det kan vara att höra hans texter och hur svårt det är att sjunga dem. Utan minsta lilla hänsyn till nära grannar nynnar jag högljutt:

"... så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort"

Jag satsar på grönt ljus - fritt fram för våren och många sköna stunder.

Att rymma från sin 100-årsdag ... kanske är det något som många tänker sig, eller rent av bestämmer sig, för att göra. Någon kanske vill ha ett hejdundrande kalas, medan det för en annan kan innebära att andra väljer hur det ska firas. Så finns de som inte hinner tänka tanken ... därför att livet vill annat. Vad vet man ... ?
"Varför sjunger man ja må du leva uti hundrade år", minns jag att min moster sa en gång när en av oss kusiner firade sin födelsedag, "det är det väl ändå ingen som vill?!" Det var som att lägga sordin på stämningen, eftersom hela kusinskaran vid det tillfället var barn och ett 100-årskalas framstod som något verkligt festligt att få vara med om. Inget jag ännu har upplevt. Heller inget som livet längre får mig att känna som något att trakta efter. Istället är det innehållet som jag vill ska vara ... hm? ... kanske faktiskt just vara är en fullgod beskrivning. Eller gärna långt och lyckligt om man väljer att vara mindre filosofisk.
I vart fall så slapp min moster med råge uppleva sin 100-årsdag. Och när det blir så är det gott att kunna se att livet har haft ett rikt och fint innehåll. Men om man nu ändå är i faggorna inför den där omnollningen, och inte traktar efter så mycket ståhej ... ja, är man i tillräckligt gott skick kan man ju välja att göra som Allan; kliva i pissetofflorna och rymma. Kanske kan det vara en signal för omgivningen att de som fått leva länge, som har massor av upplevelser och historier inom sig, är värda all respekt och inte ska förminskas, även om kropp och sinne inte alltid längre kan ge samma uttryck.

Jag gör ett kyrkogårdsbesök som får tankarna att fortsätta vandra kring detta med livet och vad som kommer efter. Det är en rofylld stund med en stilla promenad kring kvarteren, fast kallt just denna dag. Jag börjar med att gå till pappa. Jag kan inte säga att jag är hos honom så ofta, men han är väldigt ofta hemma hos oss. Det är en fin stund att gå till pappa, men jag trivs bättre med att han kommer till oss. Hos honom blir besöket ofta lite mer ledsamt. Fint, men ledsamt. Hemma hos oss blir det istället mycket skratt och han är så oerhört levande där mitt ibland oss.
När min pappa lämnade ett långt och innehållsrikt liv, kände jag att det var honom förunnat. Visst gör det fortfarande ont ibland, men på ett sätt är han nästan oftare hemma hos oss nu än tidigare. Vi har så många glada, fina minnen att plocka fram och vi citerar honom ofta. Han hade alltid hundra järn i elden och just inte så mycket tid för oss. Det blev snabba besök ibland och  korta telefonsamtal emellanåt, en glad och pigg röst i andra änden av luren: "Hej lilla Mia! Jag ville bara ringa och höra hur det är med er." "Bra", var ofta det jag hann svara. "Det var skönt att höra, nu blir jag glad", sa pappa. "Hälsa pojkarna!" och sedan lade han på. Det räckte fint för mig. Det passade mig faktiskt alldeles ypperligt att vår relation var just så.
En tid efter att pappa hade gått bort, medan jag ännu var plågsamt ledsen, pratade jag med en präst som hjälpte mig igenom alla existensiella undringar. En underbar människa som fanns för mig. Det var en tid som jag ständigt tyckte var fylld av tankar om pappa, natt som dag, och jag minns att jag nästan lite förtvivlat sa till prästen: "Jag är inte van att umgås så här mycket med min pappa." Då uppfattade jag ett uttryck hos honom som gjorde tydligt för mig, att det var något han skulle komma att använda sig av framgent. Jag ler själv åt detta idag, och numer är umgänget med pappa ofta lättsamt, glatt och fint. Någon gång emellanåt kan jag bli arg på honom också, nästan lite förlösande faktiskt.

Det är med stor respekt för livet, och det som tar vid därefter, som jag strosar runt i gångarna och kvarteren på kyrkogården där pappa vilar. Lite skamsen letar jag efter 100-åringar och den första jag stöter på är Allan! Med ett varmt leende inombords undrar jag vilka tofflor han klivit i och vart de fört honom. Jag vrider mig lite obekvämt om för att se om jag är omgiven av någon annan levande, som kanske skulle tycka att det vore märkligt, eller rent av respektlöst, att jag fotograferar minnesstenen över Allan och det långa liv han fick. Men med de ögon jag har med mig och den känsla jag bär inom mig ... vad skulle kunna vara respektlöst med det?

Det är en typiskt tråkig måndag och motivationen har tagit vägen någonstans där jag omöjligt kan hitta den. Egentligen är jag inte helt klar över vad som är typiskt för en sådan måndag. Det mest karaktäristiska är väl att det är så den känns, utan att jag kan sätta fingret på varför. Ibland bara händer det. Och det har man ju blivit lärd, att "ibland händer det", innebär storvinsten på triss. Ack så bedragen! En tråkmåndag syns minsann inte röken av storkovan. Inte ens ett styng av lust att pröva lyckan infinner sig.
Först ut av de sju är det man med säkerhet kan säga att den alltid är, måndagen, och oftast tycker jag att just det skapar en känsla av något nytt och spännande. Tankar över vad veckan kan komma att innehålla. I dag funderar jag inte på det.
Men tråkmåndagen brukar lura på ett ess någonstans där i ärmen. Den gör ofta tisdagen till en bättre dag, och det i sig känns jämförelsevis fantastiskt bra. Det får mig att i någon mån kunna se att den har ett ändamål, och att det inte är så dumt att den infaller någon gång emellanåt.
Medan jag väntar ut en dag som inte blev som jag hade önskat den, finns vi för varandra. Stöttar ... kramar ...  sådant gör en tråkmåndag till något bra. Eller i alla fall bra mycket bättre.

"Jaha, är du frisk nu då? säger min mamma mer som ett konstaterande än en fråga och utan att först ta reda på hur det egentligen är med den saken. Hon som sedan länge lämnat ungdomen borde väl begripa vidden av tid för återhämtning. "Jo ... jag är ju inte direkt sjuk längre", ger jag ändå till svar, "men du vet hur det är ...", fortsätter jag som inte heller längre betraktar mig som tillhörande nämnda klientel, " ... det tar sin tid innan man helt är tillbaka i vanlig form." Hennes bemötande på det är helt obefintligt. Kanske därför att hon i egenskap av mamma ser mig som ständig ungdom. Kan hända finns en viss charm i det. Och kanske är det så jag som mamma alltid kommer att se på mina barn; unga och oförstörda och helt utan behov av återhämtning efter flera dagar med influensa. "Du är ju stark, du som är ung." Det är bara dumt att ödsla tid på annat än att buga och tacka.
Det skvalpar kring lite i magen efter lång tid med ensidiga stora baljor te, många glas vatten och värk- och febernedsättande medikamenter som tilltugg. Försiktigt ger man sig åter på en utökad meny. Hederlig husmanskost står det för dagen på den. Kålpudding. När gjorde jag senast en sådan? Det blir kålpudding med gräddsås, kokt potatis och lingon. Det är så gott att jag nästan blir hungrigare ju mer jag äter. Jag lämnar middagsbordet tung i magen och konstaterar att jag måste ha varit mätt en bra stund innan jag begrep bättre. Känner en viss oro över att jag med kålfylld mage nu ska dra vidare på bio.
"En man som heter Ove" hoppas vi ska underhålla oss ett par timmar. Och det lyckas han sannerligen med. Han berör; får både skratt och tårar att bli märkbara bland biopubliken. Jag brer ledigt ut min för tillfället mörbultade lekamen i stolen, sträcker ut benen långt framför mig i gången. Bara för att jag kan, nu när jag lagt en extra slant på salongens "lyxfåtöljer". För att sitta bredvid sitter J väldigt långt ifrån mig, så mycket plats är det. Och mellan oss landar en choklad och lite dricka. Popcorn, så hade det varit "bio på riktigt". Men jag har det bra där jag sitter i en rymlig fåtölj med kålfylld mage, som tack och lov håller sig i skick, och rejält med plats för utsträckta ben. Sträcker jag armen lika långt når jag att hålla dig i handen. Vi brukar ju göra det du och jag när vi är på bio. Eller rättare; vi håller allt som oftast varandra i handen.
Jag lämnar bion nästan mer nöjd än när jag lade ifrån mig boken.