”Luleå”, upprepar jag med en allt för tydlig stämma. En sådan som får 19-åringen att tro att jag har något emot det. ”Ja, vad då?” replikerar han snabbt och tillägger: ”Jag väljer det som passar mig bäst”. ”Självklart … självklart”, svarar jag och tänker tyst att han lika gärna kunde bli utbytesstudent i Thailand. Luleå av alla ställen! Det känns så fantastiskt långt bort. Vi som bor i de sydliga delarna av vårt avlånga land. ”Hur lång tid tar det att flyga till Luleå?” frågar jag försiktigt och vågar mig även på: ”Fjorton timmar?” Jag får en blick som inte behöver ord i tillägg. Men de kommer, med eftertryck: ”Två timmar mamma – två timmar!” Paus. ”Okej, två timmar. Och så en massa tilläggstid. Ser vi dig till jul?”

Både val av studieort och inriktning på utbildning hinner ändra sig före skolstart. I en 19-årings liv kan mycket ske på några månader. Men en morgon i augusti står han färdigpackad och vi går för att vinka av honom vid tåget. Han har en bit att åka även om det inte är så långt som till Norrbotten. Till jul, tänker jag, vi syns i alla fall till jul. Och så ska vi förstås hälsa på någon gång före dess. Jag vinkar och följer honom med blicken så långt det är möjligt. Vilket nästan ter sig omöjligt mellan tårar som strömmar. Ett leende spricker upp i ansiktet intill: ”Mamma …”, hör jag en medkännande röst säga, men den innehåller även lite av ett outtalat: ”Så farligt kan det väl ändå inte vara?”

Nej, det är klart att det inte är. Men känslan är så otroligt stark. Allra mest är jag förstås glad. Det är ett stort kliv åt ett annat håll. Dit inte vi följer med. Det ska vi inte heller. Det här är hans alldeles eget.
Det är bara att släppa taget. Önska lycka till. Och finnas till hands. På avstånd.
Å´ kanske en akututryckning någon gång emellanåt … för min skull.