... växthus som doftar kanel. Kanske därför att jag läste om det nånstans. Ska tydligen vara bra med några droppar kanelolja i såpvattnet när man städar ur växthuset för säsongen. Gillas, enligt vad jag läste, inte av myror och annan ohyra. Tanken får mig att önska att orangeriet hade varit vårstädat. Gärna med en touch av kanel. Nästa sekund tänker jag på pappa som ibland sa: "Nordan är kall var ifrån den än kommer." Så känner jag den svepa runt mig med en vinkling från väst, och rackans vad den kyler. Blir med ens varse att jag verkligen inte har lust med vårstädning av rummet ute.
Men ändå, det hade ju varit härligt om det redan varit gjort. Då hade jag tagit med kaffekoppen in i det glasade med skydd från nordan. Suttit där i doften av kanel och allt det gröna som börjar frodas inför ny säsong. För där inne värms allt av den tidiga marssolen. Så stannar värmen kvar tills den inte längre kan stå emot den förrädiska minustempererade natten och gryningen.

Nordan har vänt till en bitig sydväst. Det viner om knutarna och knakar i fogarna. Vill man ha vårkänning i dag, då får man ta med våren in.

Jag vill ha färg och sol. Ser mig om vida, men finner nada. Färgskalan är osedvanligt grå.
Fast ... det är förstås inte helt rättvist att se det så. Man får helt enkelt lyfta blicken. Å´ ser man på - där uppe lyser det gult. Prasslar härligt gör det också om det gula, för att vinden inte vill vara still. Bra att röra på sig.
Ovanför det gula finns ... Ja, vem vet vad som finns där ...
Något mycket större ...
Riktar man sen blicken nedåt avslöjar sig kvarlämnade härliga toner i höstens gömmor.
Men man behöver också rikta blicken inåt. Vara lite öppensinnad. För att upptäcka färgerna och  ana solen bak molnen.

För fyra år sedan den fjärde november låg morgonen vit. Stora flingor singlade och sidensvansarna flög yra och i stora sjok till och från våra gulbladiga ligustrar utanför fönstret vid mitt arbetsbord. Donald kniper platsen före tippade Hillary och världen känns lite som ett töcken. Nu kanske samme Donald kniper platsen framför tippade Joe. Rörigt. Jag väljer att lyssna på Joe a la Bonamassa i ljudsystemet istället för "valpatrasket" i media. Förändring. Ovisshet.

Hotellet har informerat mig om att det blivit dags för ett byte. Har blivit ombedd att snyggt packa ihop mina saker och installera mig i ett nytt rum. Om jag inte sköter det hela enligt vissa principer så kan allt bli en enda röra. En tvångsförflyttning sker om jag inte agerar i tid och då slängs allt huller om oreda in på en ny plats.
Ja, det känns faktiskt som en liknelse som inte är så tokig. Webbhotellet håller på att uppgradera sina servrar och hänger man inte med i flytten vet man inte vad som händer. Jag fattar varken hur jag ska packa ihop eller packa upp eftersom jag inte har tillräcklig koll på tekniken. Så jag blundar, håller tummar och för ögon och öron och hoppas på det bästa. Förändring. Ovisshet.

Vår vardag har flyttat in till det centrala livet. Här tvagas händer i parti och minut eftersom vi i och med den flytten nu delar boede med yngst som för en helt annan daglig tillvaro än vi gör. Medan vi håller behörigt avstånd till omgivningen för han en mer "nära-inpå-tillvaro" bland skolelever och idrottskompisar. Allt kan inte stanna upp. Hänsyn. Handtvätt. Bäst att se över spritförrådet också. Låta händerna få sig en liten hutt. Jag hoppas på en snar förändring. Förbättring. Men ovisst i dagsläget.

Det blåser upp. Tid att oroa sig? Nej, till vilken nytta då? Men kanske ändå tid att gjuta olja på vågorna. Putsa sina fjädrar och se tiden an.

Sista augusti. Jag vill gärna ta vara på de där sommardagarna som bjuds innan de glider över i höst. Och det gör jag väl, på sitt sätt. Eller kanske rättare mitt sätt. Men det kan vara knepigt när vardagen tar allt större plats i tillvaron. Man bryter bryskt sommarens små härliga olater mot invanda, men nu lite borttappade, rutiner.
Jag känner mig aningen vimmelkantig. Måste få låta det ta sin tid. Samtidigt är det spännande att ta klivet in i något nytt. Bekant men ändå nytt. Var och en går tillbaka "till sitt" och man kan inte vara så säker på vad det innehåller. "Mitt år börjar i september", det har jag präntat ned så många gånger att det blivit ett citat.
Jag har en fallenhet för det bitterljuva, som jag inte alltid är så förtjust i. Men sorgekänslan jag tummar väl mycket på, den som infinner sig när det jag är mitt i, går över i något annat ... jag måste helt enkelt få ge den utrymme, för att sedan, när jag är mitt i det "nya", kunna landa nöjd, finna mig tillrätta. Jag vill kunna känna när det hände, inte bara att.

Egentligen skulle vi ha en fet tisdag. Bara för att. En gång om året. Den borde kanske uppmärksammas ... ? Fast jag känner mig inte särskilt sugen på det som står för dörren denna tisdag. Men tanken på att baka ... den är mer lockande. Det vore ju så himla mysigt att låta doften av släta bullar ta plats i huset. Välkomnande. Mala mandlar till en slät, varm massa som får sin givna plats i en liten grop i det nybakade ... ett vitt, böljande täcke ... toppa med en käck liten pudervit hatt ...
Men, nej, sugen är jag faktiskt inte, så vad är då meningen med att baka? Möjligen något annat ... ?  En matigare och sundare mättande bulle kanske ...? Som skulle vara god till teet ikväll. Efter att vi kollat in när yngst spelar match mot taggade handbollskonkurrenter. Jo ... det skulle nog sitta fint ... tillsammans med en varm kopp te. Samlade kring bordet, skönt nedsjunkna i goa soffan och fåtöljen, medan vi ivrigt drar "expertanalyser" efter kvällens match.
Samlas. Tillsammans. Gärna!
Gärna också en rundnättare bulle, som lätt skaffar samma form hos den som gärna äter den - de är välgörande för sinnet. Om man äter dem "rätt" dag. Och det behöver inte nödvändigtvis vara en fet tisdag. Men man bör vara riktigt sugen. En annan dag ...

Grå måndag och seg start på veckan. Jag som brukar gilla att starta om efter helgen. Oftast lite nyfiken på vad som ligger framför under en helt ny vecka.
Fast idag är det svårt både att vakna och att komma igång ordentligt. Det säger ju liksom sig självt att man inte kan komma igång om man inte riktigt orkar vakna.

Ibland måste man tillåta sig att få känna så. Så jag tar en liten bonusdag för att låta det få göra det och hoppas att det känns annorlunda en annan dag. Gärna i morgon.

Eftermiddagen innehåller förstås ärenden med yngst. Då kanske jag vaknar ordentligt och kommer igång lite bättre. De brukar vara ganska bra barnen, på att få en att komma igång.
Jag plockar in lite vår så länge. Till de soliga mornarna kommer och lyckas väcka mig i tid.

Det är disigt när Luna gigantus tar plats på himlavalvet. Ett lysande klot med tilltagen gloria. Jag vet inte om jag tycker att hon ser så särskilt mycket större ut än vanligt när hon är full och synlig. Men i en "vanlig" måne ser jag mångubben. Luna känns mer som en hon. Hen kanske ... "Men jag tycker den lyser gulare än vanligt", säger yngst. Kanske. Jag tittar igen. Lite större är den (han/hon/hen?). Och jag håller med, jag tycker också att den lyser mer gul än vanligt. Men mångalen ... nä, inte så pass.

Det är lite märkligt hur man kan uppleva att det går från behaglig sommar till mörkaste höst på noll och ingenting. Jag tänder ett ljus på arbetsbordet för att få en aning ombonad känsla. Plockar in en av höstens sista små pinocciorosor och ställer intill. Hoppas att det ska få mig att hitta inspiration. Vara kreativ. Men jag vet inte ... det är så himla mörkt och ruggigt utanför fönstren. Kanske fler ljus? Definitivt en stor, härlig kopp varm choklad med massor av vispgrädde. Alla goda ting är tre? Hmm ... i alla fall känns dessa tre lite undergörande just idag.

Jag får inte alltid undan det som inte var tänkt skulle finnas, men beroende på vilka ögon jag tittar med, kan jag bli lite glad över det.