Att omges av tonåringar är ofta utmanande och alldeles ljuvligt på en och samma gång. Man får de mest sköna kommentarer, tankar och helt omöjliga uttryck serverade somliga tillfällen. Jag blir påmind om det ofta och emellanåt särskilt mycket. Som när jag står balanserandes på en stol och sträcker mig efter en bok högst upp i hyllan. Då stöter jag ihop med Bilbo och Tolkien-trilogin och tankarna hamnar på en dag när mellan i trion kommer hem:

   – Vet du mamma, nu har jag läst halva boken och den börjar faktiskt bli riktigt spännande.
   – Vad kul! Det är en bra sak att plöja igenom en hel bok.
   – Vad menar du med det? Att inte jag skulle läsa böcker?
   – Jo … men visst … jag vet väl att du har massor att läsa. Men jag tänker mer…
   – Ja, hur tänker du egentligen? undrar han en aning stött.
   – Skönlitterärt! Jag tänker att det är en himla mysig känsla att läsa en bok att koppla av till. … Finna glädjen i att läsa en bok som man själv har valt och inte för att man måste.
   – Jo … fast nu är ju inte detta direkt frivilligt. Vi ska ju redovisa boken i skolan.
   – Kan du inte istället välja att förstå hur jag menar? Att skönlitterära böcker berikar ens liv, tar en till nya miljöer, man lär känna nya människor…
   – Men nu tar du väl ändå i lite?
   – Nej, varför det?
   – Jag vet inte precis om jag tycker att jag lär känna nya människor. Det handlar om Bilbo mamma. Det är en hobbit.
   – Okej, det var inget.
   – Fast vet du en sak? Det är en jättebra bok att redovisa. Det är bilder i boken och man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Alltså är det en väldigt innehållsrik bok.
   Jag tystnar några sekunder. Sådana här stunder känner jag verkligen hur ofantligt mycket jag älskar mina barn.
   – Det är ett underbart sätt att se det, säger jag. Kan du inte lova mig att presentera just den tanken i själva redovisningen? Hade jag varit din lärare hade jag fallit pladask.
   – Kanske … får se. … Förresten, hur går det med din bok?
   – Va, utbrister yngst som har suttit intill och hört vårt samtal, vad då din bok mamma?
   – Ja, du vet väl att mamma håller på att skriva en bok? säger mellan.
   – Va? Skriver du en bok?
   – Visst, ser du … en bok om porr och kriminalitet, säger jag som i själva verket inte alls håller på att skriva någon bok, men går på skrivarkurs.
   Yngst ger mig en undrande blick.
   – Vuxna! Om du skulle skriva en bok mamma, så hade jag trott att det skulle vara något drama.
   – Jo … men du vet, säger jag, … om man vill vara säker på framgång så ska man skriva om porr och kriminalitet.
   Det blir tyst en stund.
   – Usch!
   – Men lyssna inte på henne, säger mellan, hon bara bullcrapar dig.
   – Jag gör vad sa du?
   – Bullcrapar. Det betyder ungefär…
   – Jo, tack, vad det "betyder ungefär" förstår jag faktiskt när jag hör det i sitt sammanhang. Men vad är det för typ av uttryck?
   Äldst som också är hemma dyker upp i dörröppningen.
   – Mamma, säger han med eftertryck, du har det inte lätt.
   – Jo, säger jag, … en aning utmanade ibland bara. Men jag kan faktiskt inte just komma på någon annan som har det så bra som jag.

Vi får en helg tillsammans. Hela familjen på hemmaplan. Tre månader sedan sist. Samlade till frukostar, höstmiddagar, kring brädspel, filmer och brasor framför kakelugnen.
Helgen får mycket innehåll.
Det känns förstås jättehärligt, men jag förvånas också över hur tydligt det märks att vi verkligen behöver det. Vi hade siktet inställt på jul. Så pratar vi med 19-åringen som är en bra bit hemifrån. Pratar om studentlivet över telefon och facetime. Det kommer ifatt oss. Avståndet. Vi tror att vi är redo, men efter tre månader känner vi att dimensionen saknas. Den tre – och fyrdimensionella. Att få vara tillsammans i en bekant miljö. Krama om varandra, lägga en hand på axeln. Tydligt se in i varandras ögon när vi berättar om livet vi befinner oss i. Nya erfarenheter. Både för oss och för honom.
Kanske är det lätt att satsa för hårt. Kanske behöver man ge lite mer plats och tid till att landa. Slussas ut. Slussas in. In i det nya. Helgen öppnade upp för det. Gav ny kraft och nytt mod.

Man är inte så jäkla stursk som förälder.  Jag vill vara en förälder som saknar. Mår bra av att få sakna. Sakna väl doserat.
Självklart ska barnen uppmuntras att dra iväg, skapa sitt liv, när de känner att de vill och är redo. Då är det klokt att vara redo också som förälder. Tonårsrevoltörer kan ha en fantastisk förmåga att uppmuntra detta. Det är bra. Samtidigt är tankar och känslor väl förankrade vid alla de underbara stunder och de mest sköna kommentarer som ett gäng tonåringar också bjuder när man har dem omkring sig.
Som igår kväll, när yngst i familjen kommer hem. Yngst som kämpar vidare, där han som kille utgör en minoritet, med att läsa till konfirmation i vår. Hans eget val. ”Hej! Hur har du haft det?” frågar jag när han fått av sina kalla, fuktiga novemberkläder och tittar in till mig. ”Jättebra!” svarar han glatt och jag tänker att han kanske uppskattar fördelningen mellan tjejer och killar. ”Vad har ni gjort i kväll?” undrar jag vidare. ”Spelat upp scener”, säger han. ”Jaha, var du Jesus då?” frågar jag lite fånigt. ”Nä”, svarar han ”jag var folkmassa.”

I boden ligger veden staplad längs med ena kortändan. Gott att ha inför vintern. Att bära in ved, det är ett sådant projekt som involverar hela familjen. Äldst av de tre tonåringarna kom tidigt fram till att han inte skulle vara hemma vid tiden för vedleverans. Hela kroppsspråket tydliggjorde hur skönt han tyckte att det kändes. ”Men det går nog lika bra med en man kort”, grinade han.
Så en eftermiddag gör vi fyra, som befinner oss på hemmaplan, oss redo för att ta emot ved och bära in för att fylla boden inför kommande vinter. Arbetskläderna åker på. Någon riggar ett litet musikarrangemang. Vi räknar kallt med att detta kommer att ta vår fredagseftermiddag och en del av kvällen.  Jag rullar fram skottkärran och så intar vi våra positioner. En lassar på kärran - kommer och tippar, två agerar ”inkastare” och den fjärde, som detta år är jag, står inne i boden och staplar. Jag staplar väl, så att det inte ska rasa. Tänker på pappa när han sa att vissa klampar ska läggas på tvären, för att göra det stadigt. Ser till att det lutar något inåt, trycker till. Hör hur killarna gnabbas lite utanför medan klamparna hivas in. Inte helt överens om tempo och tillvägagångssätt. Men mest hör jag deras skratt. Och så musiken i bakgrunden. Kroppsvärmen stiger. Jämna, djupa andetag. Vi jobbar på bra och taktfast till musiken av Mumford & Sons som verkar kompa. Emellanåt tippas ett nytt lass som ungarna raskt hivar in och till slut är boden så full att jag är instängd. ”Stopp”, skriker jag med gäll röst och en känsla av klaustrofobi ”jag måste hinna stapla!” Så jag staplar medan resten av gänget pausar.

Jag kommer ikapp och hinner också inta viloläge. Vi sitter samlade - du, jag, mellan och yngst. Konstaterar glatt att: ”Oj, vad fort det har gått, vi är ju nästan klara!” Och det är fortfarande ett bra tag kvar till kvällen. Blir upprymda av att vi jobbat på så bra. Snackar, skrattar, höjer musiken när det kommer en låt vi verkligen gillar. Det sprätter i benen så pass att en av grabbarna grus bjuder på några härliga ”moves” på terrassgolvet. Kommer fram till att ikväll fixar vi hämtmat, så vi slipper laga. Det är så sällan att det nästan känns som fest. Vi mår bra.

Förra året var vi hemma alla fem när vedtransporten anlände. Då var det de två äldsta i trion som staplade. Allt merarbete när de nästan var klara och upptäckte hur det var på väg att rasa. Skratten från boden när en förtvivlat försöker hålla upp veden medan den andra jobbar med att tryggt förankra densamma. Tillfredsställelsen med att lyckas. Musik på hög volym. Hämtmat efter avslutat dagsverke och dusch.
Nästan exakt samma scenario som i år. Tiden tycktes gå lika snabbt då. Och det var lika härligt.

Det är märkligt. Tråkiga måsten som emellanåt behöver göras. Hur de får oss att känna tillhörighet. Bli glada. Må bra tillsammans. Hur dessa ”tråkiga” tillfällen nästan överträffar de mer glamourösa, med sitt generösa sätt att skapa välmående.

Det svider lite att vi är fyra hemma istället för fem. Det är en sådan gång då vi borde ha varit alla fem.
Men jag är alldeles säker på; om äldste junior bara ville minnas, så hade han också velat vara med.