... och allt är så tyst. Så där som det blir när det snöar ... och snöar ... och snöar. Väl ute banar jag mig fram med hjälp av en gammal rostig skyffel, den enda vi har för ändamålet, och ser till att göra det framkomligt för förbipasserande - den gående morgonrusningen. Men de små barnen, på väg till skolan, de har inte bråttom. De hoppar gladeligen i alla hopskottade högar så att de rasar och behöver skyfflas på nytt. Det unnar jag dem. Sann lycka klädd i vackraste vintervitt. Nånstans inne i mig finns ett barn som delar den. I samma unge väcktes skridskoprinsessan till liv medan isen ännu låg utan täcke. Ett fall på rumpan, hyfsat välstoppat och mjukt, och så ett fall med gumpen i vädret, mindre dämpat. Men några skär hanns med både innan och däremellan. Aningen mörbultad är det min fasta övertygelse att upplevelsen var mer hälsosam än skadlig. Jättekul med skrillor, även om tonårstakterna inte riktigt sitter i. Lycklig. Jag vågade!

Nu är isen inte längre åkbar. Ett tjockt, fluffigt snötäcke ligger ovanpå. Istället är snöskyffeln redskapet för dagens aktivitet. Inte en gång. Många gånger. Plogbilen kör förbi och ser till att arbetet med att röja trottoaren är ogjort. Börjar om på nytt.
Blöta, men varma lovickavantar. Barnet väcks på nytt. Vem minns inte de vintrarna ...

Somliga har det lite tufft. Koltrastarna sitter uppburrade i ligustrarna. Äter fjorårets bär och tar knappt notis av att man går förbi.

Snö, snö o mera snö.
Göra det framkomligt.
Arbetsamt och hälsosamt.
Vintrigt och vackert.
Mysigt.