Katie Melua sprider ett behagligt lugn här hemma. I stunden är här ingen annan än hon och jag. Hon har sjungit mycket för mig under året och jag har verkligen tyckt om att höra henne. Jag höjer volymen, låter hennes stämma ta plats. Lugnet inom mig tar steg i samma riktning. Tar för sig. Det kan vara skönt att få hjälp på traven ibland, att finna de där lugna, sköna stunderna. Musik kan verkligen vara en sådan.
Jag har precis lämnat dokumentet. Fyllt i de sista verifikationer som visar att jag har hanterat allt enligt gängse regler. Har varit noga eftersom jag känner att det kan komma att ifrågasättas. Noga därför att jag känner att jag redan har blivit ifrågasatt. Vi har en gemensam nämnare. En förälder som vi, var och en på vårt eget vis, har en relation till. Har minnen av och upplevelser med. Inget av det delar vi sinsemellan. Det är inte så livet har sett ut för oss. Ingen skuld på någon för det, det var bara så det blev. Den vi har gemensamt för oss samman först när han inte längre finns bland oss. Det är en härva att reda ut och det kommer att finnas en plats inom mig för något bättre när det är utrett.
Jag kontrollcheckar en sista gång, innan jag stänger igen. Lägger det sista pappret till handlingarna och lämnar dokumentationen. Nu är det inte mer som ska läggas till eller dras ifrån. Det praktiska som återstår är ett avslut. Jag vill gärna att det med det ska följa ett odramatiskt avslut också på märkliga relationer. Relationer som utåt kan framstå som helt naturliga, men som drar fram som en våldsam berg- och dalbana inombords. Det är inte rätt tid att låta något som aldrig blev, nu låta få bli.